Walk the line

På arbetsförmedlingen är det fullt drag, ungdomscoachen (eller vad personerna som kommer när man sitter rådvill vid datorerna nu tituleras) stirrar oroad på mig när jag ställer frågor. Man ska kryssa en det ena en det andra. För att få till rätt bakgrundsinformation och de riktiga yrkesområdena. Jag blir desperat. Vad ska jag fylla i? Jag har ju inte ens gått klart gymnasieskolan. Är det en lögn om jag fyller i att jag gått teatergymnasium? Eftersom jag enbart har ett samlat betygsdokument. Som för övrigt är 12 år gammalt, som för övrigt gått ut i datum medan jag jobbat, och som för övrigt nog inte kommer att ge mig särskilt många skådisjobb. Pepp!

Nu tänker ni att jag är en såndär bortskämd politiker som aldrig haft ett ”riktigt jobb” så jag får väl skylla mig själv liksom. Men icke sa nicke. Jag har både jobbat och varit arbetslös tidigare i livet. Sådeså!

Coachkillen vill att jag ska kryssa i den redan existerande rutan ”minister” i min platsannons. Jag vägrar. Är han helt bakom flötet, eller vad är grejen (och varför finns en sådan ruta!?!). Ska jag fylla i att ja, jag har bara en grundskoleutbildning, sedan har jag varit butiksanställd och under ett antal år har jag varit förtroendevald för Ung Vänster. Men nu tar jag steget mot ministerposterna! Det var på tiden! Svettas och försöker desperat förklara för grabben att regeringen inte surfar järnet efter avdankade socialister när de besätter sina uppdrag.

Fatta skämmigt. Om det skulle stå i min platsannons. Minister Gabrielsson. Jag får min vilja igenom. Och får istället kryssa ombudsman. Puh. Men den äkta arbetsförmedlaren. Som jag får träffa efter en timmes kö. Informerar mig om att jag snart måste ”bredda” mig. Arbetslinjen.

Många frågar, vad gör du nu? Ibland skäms jag. För frisören t.ex. Men inte när vänstern frågar. Då skryter jag nästan. Svarar är arbetslös, annars da? Folk blir paffa. Tror att jag hittar på. Nähä, säger de och smilar. Joho säger jag (och låter bli att smila. Om jag törs).

Någon frågar, ungefär som att det är ett zoo, huruvida jag känner till några av dessa omtalade kurser. Skrattar tillgjort. Låter som att vi talade om en exotisk växt från Fiji. De kan inte haft en enda motgång i sitt liv tänker jag. Nä nu tog jag i. Men lite bortskämda är de nog. Får de inte lära sig om arbetslöshetsstatistiken på journalistutbildningen eller statsvetenskapen? Det kanske är att ställa för höga krav. Men att ställa krav är att bry sig. Har jag hört.

På kursen får vi lära oss att det är bäst att säga upp sig från sitt halvtidsjobb om man ville behålla stämplingen. Arbetsförmedlaren skruvar på sig, de arbetslösa åskådarna stirrar förbluffat, nej förlåt jag menar de ARBETSÖKANDE förstås. Får ADHD-rus och mumlar halvhögt som en senildement kärring. Det är regeringen som bestämt det. Bara bordsgrannen hör. Jag står inte ut. Så mummelvrålar ut att det inte är ”a-kassan” som hittat på skiten utan REGERINGEN. Arbetsförmedlaren förklarar kursen avslutat och säger att vi kan söka på ”jobbsafari” på webben. Jag skrattar högt. Safari. Höhö.

Några fria radikaler som har ett jättefast jobb och jättetäta föräldrar säger att vi ska bygga revolutionen istället. Inget jävla sossetjafs! Men jag och mina kassakort kan inte vänta tills revolutionen kommer. Pucko! Arbetarrörelsen måste komma och hämta mig nu. Och det snabbt. Det är bråttom. För på arbetsförmedlingen brinner det.

Lägg av med den ängsliga ”mittenpolitiken”. Som borgerligheten redan har patent på. Men patenten de har är befriad från ängsligheten (och Tommy Weidleisch). Förstås. Det har dom inte. De låter sig inte ägas, utan formulerar sig själva. Vi blir ägda. Kanske är det lite fånigt av kamrat fyra procent att tro sig veta vad hela rörelsen borde göra. Men jag är så ofantligt rädd. Måste ta skydd från mätningarna som anfaller. Förut så hatade jag sossarna. Bröt samarbeten. De sålde ju bostäder i Gästrike-Hammarby! Ni hade 48 procent och vi 18. Pampar! De andra fick dela på resten. MP fick en liten stol. I vår kommun. Grattis!

Flyttade ifrån dom. Flyttade in hos borgerligheten. Nu hatar jag folk som hatar sossarna. Som unnar sig det. Som hittar det utrymmet. Hamnar i samma kolumn som ledarskribenterna på SVD. Med pamparna.

För själv kan jag inte andas. Istället sörjer jag. Sverige. Sörjer hittepå-mittenpolitiken. Sörjer när de går åt höger. Sörjer deras misslyckanden, vill att de ska bli socialdemokrater igen. Så att jag kan få vara någonting annat.

Så att vi överlever. Får leva väl. Det goda livet. så att jag kan fortsätta kräva det ”lilla extra”, det samhällsomvandlande. Så att det kan bli så. På riktigt. Det tycker jag vekar bra för framtiden.

På arbetsförmedlingen är det förvånade miner som möter mig vid mitt andra besök. Handläggaren säger ”är du arbetslös? Såg ju dig på TV igår, Jag förklarar att man inte ska lita på allt man ser på TV. Han håller med och coachar efter bästa förmåga. Mina fötter plaskar där jag står. Det läcker in vatten. Stockholm slaskar. Men jag har inte råd att köpa bättre vinterskor. I walk the line.

Vanligt folk

Jag är trött på debattprogram där de tagit in Sture rakt från gatan för att representera folket. Näringslivet, makthavarna, de får toppa laget. Men inte vi. Det blir bra TV så. Eller blir det det? "Så här tycker folk", säger programledaren, och tittar lite överlägset in i kameran.

Istället för att vi får de bästa försvararna, har redaktionen bestämt att alla får vara Lucia. Tycker man att upplägget verkar lite dumt, stämplas man som reaktionär och läggs på apberget. Det ska vara David mot Goliat. Förutom att David inte har hela folket bakom sig. Nu ska ni få se vad ”dom” tycker ute i stugorna. Eller i alla fall i Stures stuga. Programledaren känner sig barmhärtig, folkets röst har talat. Glänst över sjö och strand. Tack vare henne.

Pampar, det är alla som har många bakom sig. Den lilla människan måste vara ensam. Utan kollektiv i ryggen. Annars är det fejk. Inte äkta. Fusk. Och man kan bli stämd för bedrägeri. Spelar ingen roll att motståndarna har makten, pengarna, experterna och media. Vanligt folk ska vara dåliga. Annars är det nåt misstänkt. Falsk marknadsföring. Det var ju inte en tjej som jobbade i butik! Hon hade ju ett förtroendeuppdrag! Det var arbetarrörelsen som lurat sig in i TV-soffan!

Så länge det är en, ensam, är ingen hotad. Inget kan hotas. Därför vurmas det för svennebananen. Som blir mosad. Innan han lyckats fånga kameramannens uppmärksamhet. Då är allt som det ska. Skönt.

Ibland verkar det som om även arbetarrörelsen har smittats av samma sjuka. Den blir förvånad om någon faktiskt är bra. Tänker schablonartat. Tror sig utse alibis. Men formulerar det aldrig så. Misstänker att det inte är äkta vara om man kan skriva. Ingen riktig arbetare. Sossepamp! Men Sture från gatan, honom ska vi ha! Och vad är detta, vi hade ju beställt en riktig invandrare. Istället fick vi en iranier som kan prata för sig. Nä, nu får det vara nog, var är analfabeterna? Och dom där kvinnorna sen, som vi kvoterade in. Dom var ju inga normala kvinnor. Vi hade siktat in oss på tysta möss och fräscha fläktar. Men de här, de rapar, gapar och tar för sig.

Bara så det står klart: folkligt är inte detsamma som dåligt. Vanligt folk tycker inte heller det. Det är en missuppfattning. Pappa kollar Debatt och säger "vad fan är det där för stolpskott", om Sture. Han vill inte bli representerad av honom. Eftersom han också vill vinna tävlingen om livet. Vill att någon sätter ord på hans tankar. Som han alltid tänkt. Kan ni förstå det.

Är det liknande mekanismer inom organisationen, som slår till? Så länge det är någon vi kan klappa på huvudet så går det bra. Då kan man fortsätta att behålla makten. Samtidigt som vi visar upp en härlig mångfald. Det är populärt att stötta ”svaga” kvinnor. Då kan man fortsätta vara kungen i djungeln. Vara behövd. Känns härligt bekräftande att få GE råd, att få GE tips. Känns inte riktigt lika härligt att flytta på sig för en kvinna som kan stå på egna ben. Klampar förbi. Få TA råd. Inte lika kul att vara onödig. Reell maktförskjutning är något annat än att visa upp en fin yta. Det ena är hotande. Det andra är betydelselöst. För när det väl kommer till kritan, sitter kungen kvar.

Det ena spränger murar. Det andra är fernissa. Enkel att skrapa av. Att syna. Chack matt. Så har ”vi” förlorat ändå. Arbetarrörelsen gav oss en penna, lärde oss att tala, rätade våra ryggar. Är vi för bra för att få vara med nu?

Det ser inte alls alltid ut så här. Men att vi inte har skapat en isolerad ö från omvärldens strukturer, är en nödvändig insikt. Så gott folk, vad sägs om att bojkotta Kvällsöppet ett tag. De visar säkert Top model på 3:an.

Endast det bästa är gott nog åt folket

Detta skrev jag innan valet. Men budskapet funkar i huvudsak i alla fall

Nu lackar det mot jul och jag tänker på den generella välfärdens betydelse för människor. När jag var så liten att jag fortfarande trodde på tomten fick jag, trots mina outbildade föräldrars knegarekonomi, både presenter och julbord. Presenterna var inte de dyraste men de grävde ändå stora hål i familjekassan, det kunde jag ana på mina föräldrars smusslande lite stressade småprat när ingen trodde att jag lyssnade. Men ändå, när man för en stund glömde det, var det nästan magiskt. Jag intalade mig att det var tomten som betalat.

Min mormor brukade berätta historier om hur hennes jul varit som barn. Vi tyckte det lät som en påhittad saga, A Christmas Carol utan lyckligt slut. Hon berättade att hennes bästa stund var när de fått smaka bröstkarameller, att Holger (hennes bror) hade kastat in hennes enda julklapp i vedspisen eftersom han också ville ha en docka och hur slaktaren hade stuckit till barnen korvslantar som gjorde dem överlyckliga.
När jag var liten tackade jag tomten för att vi hade både chokladask, flera presenter och bordet fullt av prinskorvar. Nu vet jag att det var min mormor och de andra vanliga människorna som byggde landet jag borde ha tackat. Det var inte tomten utan den svenska välfärdsmodellen som omfördelat och ställt maten på bordet. Mina morföräldrar fick uppleva hur vi gick från ett patronsamhälle till ett samhälle med tryggare arbeten och rimligare löner. Dagisreformen gjorde mina föräldrars liv mer jämställt. Men Sverige har förändrats.

Vi som är unga idag är den första generationen i modern tid som växer upp med sämre förutsättningar än vad generationen innan oss hade. Förstå mig rätt, det finns fortfarande mycket som jämförelsevis med andra länder är bra i Sverige. Det borde vi ta fasta på och utveckla. Men istället har vi en högerregering som förändrar Sverige i grunden. Man skär inte bara ner utan man gör om välfärdens själva struktur.
Snart kan man säga gott nytt år och ungefär samtidigt går vi in i valrörelsen på allvar. Av en rödgrön regering önskar jag mig ett omfattande reformpaket som anger en ny riktning. Inte mer av det gamla, det får vara slut på det nu. Orättvisorna som har funnits länge och som nu vuxit sig starkare måste tas på allvar. Det behövs ett nytt trygghetskontrakt som ger alla ungdomar fasta jobb, egen bostad och rätt till utbildning. Till er som tycker att jag är bortskämd som kräver dopp i grytan så här i kristider vill jag bara påminna om att det finns dem som har rena rama julafton varje dag.

En rödgrön regering måste lappa, laga och täppa till hålen i välfärden. Men man får aldrig glömma att bygga nytt, annars riskerar man att människor tappar tilltron för politiken precis som vi med åren tappar tron på tomten. Själva poängen med en generell välfärd är att man ska kunna kräva det lilla extra och då tänker jag på citatet av Gustaf Möller "endast det bästa är gott nog åt folket". Det är dags att bygga landet igen.

Prata om det

Några har undrat varför jag pratar om det. Även jag själv undrar. Lite i alla fall. Vad är grejen? Avundsjuka och osäkerhet. Kanske. Barnsligt i så fall. Men det är också mänskligt. Jag vill tro att det handlar om ilska och kärlek. Självbedrägeri? Möjligen. Kanske är jag bara bitter. Det kallade man kvinnor när man började tala om kön. Bitterfittor.

Många säger kloka saker. Om klass. Hjälper till att nyansera. Känner igen sig. Säger ifrån. Eller håller med. Man kan konstatera att när vi pratar om det, så pratar vi oftast om klassresan. Om hur det var förr. Men allra mest om hur det blev sen. Genom klassresenärers ögon får vi uppleva klassamhället. Dåtid. För hur skulle det annars gå till?

Någon misstycker. Arbetarrörelsen gav mig en penna och nu får jag inte vara mig själv. Jag vill fortsätta prata om det. Prata om mig. Du kanske tycker att det är futtigt. Att prata om sig själv. Självupptaget och individualistiskt. Tar mig själv på för stort allvar. Tar oss på allvar.

Jag tycker att den feministiska bekännelselitteraturen är underskattad. Det personliga kan vara politiskt. Inte enbart när det handlar om kön. Att prata om klass, och egna upplevelser knutna till detta, skulle jag vilja att fler gjorde. Det som bränner innanför. Att tala om våra villkor, inte enbart genom diagram, utan också om det som finns framför statistiken. En kollektiv bekännelse. Om människan. Om det mänskliga. Och om det omänskliga. Om det som gör oss till människor. Och det som inte gör oss till det. Befriar mig. En liten stund. Vill tala om vanmakten och friheten. Tillsammans. Därför måste jag prata om det.

Så här skriver Stig Sjödin i Näverbrev, om litteraturens uppgift: (inte för att jag skriver litteratur alltså, men ändå).

Näverbrev

På en konferens där kulturens roll

för sjuttiosjunde gången åter utreds

får jag frågan vad som egentligen är

litteraturens uppgift.

Den tycks vara outslitlig

och den känns som sågspån i munnen.

Vad kan litteraturen syssla med utom

det enda uppdraget, visserligen självpåtaget,

som går ut på att ihärdigt synliggöra

människorna,

allt de drabbas av under den korta jordestunden,

arbetet, lidandet, smärtan, nöden

lyckan, saligheten, kärleken?

Finns det andra och större ämnen

så är jag beredd att städsla mig

och få stryk i spalterna för att jag inte räcker till

Har ingen klass, ingen stil och en rostig bil

Det pratas om att arbetarklassen inte kan uppföra sig. Inte föra sig. I de fina salongerna. Super till. Svär. Snusar lössnus så att det kletar fast på tänderna. Har ingen klass. Det händer att någon hamnar i rännstenen. Efter en riktigt lyckad fest. Eller av olycka. När jag var tonåring så hade vi, i brist på andra ställen att hänga på, party på betaltoan i centrum. Hooch-party. Några blev sura för att de inte var bjudna. Oftast drack vi HB. Det var jag som fixade det. Från sprit-Fredrik. Som han hette. Vi delade upp petflaskorna i kvartingar. Mitt utanför socialkontoret. En gång råkade ungdomsenhetens chef gå förbi. Då hamnade vi i tidningen.

I skolan skrek jag hora i korridorerna. Oftast åt killar. Oftast åt killar som förvandlade en till smuts. Jag uppförde mig inte flickaktigt. Inte alls. Jag var grabbig. Bresade. Svepte whisky. Eller ja, HB blandat med essens. Det var mycket coolt. Tyckte jag. Uppförde mig nog som en idiot. Eller som en grabb. Men vadå, jag var fjorton och det var svårt att slå sig fram bland alla rena tjejer med tjusiga pikétröjor. Så man fick ju ta till alla tricks man hade. Som den gången vi tävlade i äcklighet och jag stoppade fiskinälvor i munnen på hemkunskapen för att impa på grabbgänget. Det gick sådär. Tjejerna med piké stoppade bara små, väldigt små, gurkbitar i munnen. Men asså. Hur coolt va det? Egentligen.

Min pappa kan heller inte uppföra sig. Min mamma skäms lite över honom. Det hade varit bandyfinal. Pappa hade haft spritportföljen med. Som etiketten säger. Gott uppförande! Check. Grädden som används till irish coffee’n fick följa med på krogen efteråt. Så kom en kille som han tyckte var lite dryg. Och pappa ”råkade” spruta lite flaskgrädde på honom. Han blev portad. Pappa alltså. Men det gjorde inte så mycket. Det finns ju fler hak i Sandviken än Tonys pizzeria.

När man kommer in i hans butik hälsningsvrålar han ofta genom att skrika ”proletärer förena eder”. Han tar medvetet bort ”i alla länder”. Det blir för långt och för orealistiskt. I alla fall på Länsmansvägen. Kunderna går till frukthyllan. Några skrattar och hälsar tillbaka. En del går säkert till en annan affär. Men då får dom vara säger pappa, om dom är såna apskaft att de inte kan ta en vanlig hälsning. Lite svinn får man väl räkna med. Ett fall för Magdalena Ribbing. För om jag skulle skriva om alla etikettsbrott han begått så skulle han dömas till livstid. Får berätta mer en annan gång. Återkomma.

Eller förresten, en annan gång sköt han popcorn på en gubbe. Vi frågade varför. Den där pajasen; så stöddig, säkert moderat eller åtminstone socialakrobat sa han. Diskussionen var avslutad. Vi fattade. Det var ju självklart.

Han stövlade in med sina gröna gummistövlar efter att ha röjt i Åmots skogar. I Stockholm stövlar man inte. Men i innerstan har man gummistövlar för 3000 kr. Det är helt rätt. Fast det inte finns någon skog. Kanske stövlade de runt eken.

Men det finns andra som uppför sig mycket väl. Är omtänksamma och utbrister ”men gumman!” Jag misstänker fejk. Men säger inget. Låter mig klappas på huvudet. Ibland. Klär mig rätt. Tittar ned i bordet. Bockar och bugar. Och svär sedan satan över hela spektaklet i bilen på vägen hem.

De finns de som tar hand om varandra, sippar på små vinglas, äter minimala tilltugg. De bryr sig så mycket om världen att de till och med checkar in sin surdeg på hotell när de far på semester. De säger MIN frisör, MIN terapeut MIN städerska osv. Dom äger. Någon annan blir ägd.

Jag förundrats över hur finfolket kan bete sig som idioter. Och komma undan med det. En vän till mig berättar att den värsta sträckan att jobba på som tågmästare, är den mellan Stockholm och Uppsala. En del av universitetsstudenterna anser att de är för fina för att visa sin biljett. ”varför ska jag förklara mig för dig, jag har 200 högskolepoäng”. True story.

En gång åt jag middag med en VD. Fråga mig inte varför. Situationen var hursomhelst väldigt konstruerad. Jag berättade att antalet gafflar kunde göra mig nervös. Hon tittade på mig med självklara överlägsna ögon och sa ”man behöver knappast vara en Einstein för att räkna ut hur man ska göra”. En käftsmäll. Hon kunde lika gärna ha pekat fuck you och sagt hörru din idiotfan. Jag behärskade mig. Trots att hon pekat finger. Mitt inne på finrestaurangen! Och svarade artigt att jo, det finns folk utan intellektuell funktionsnedsättning som inte ätit särskilt många femrätters-middagar. Och därför kunde det vara svårt. Hon trodde nog att jag ljög. Sa istället att hon blev nervös av japaner. Och att jag väl hade sett femrätters-middagar på film. Jag undrade om hon inte sett Japan på film.

När finfolket förolämpar någon å det grövsta leder det inte ens till en åthutning. Ingen reprimand. Försöker man sig på att dela ut en, så märker dom de inte ens. Viftar ofokuserat bort en som en irriterande fluga. Sitt fint. Plats.

Sprutar man grädde blir man portad. Att förneka en upplevelse som var min/våran gjorde VD:n utan att blinka. Utan att tänka på hur det skulle kunna kännas. Lite svinn får man väl räkna med. Hon borde också ha blivit utkastad. Portad. Under överskådlig tid. Bannlyst. Istället högg hon in på minicupcakesen som serverades från silverfat.

Jag har i alla fall inte slagit någon. Åtminstone inte utifrån ett överläge

Om klass och mat

Ett reportage i LO-tidningen som jag är med i om klass och mat. Läs här.

I samma klass

I en annan tid. I en annan stad. Satt vi i samma klassrum. I samma bänkrad. Spelade brännboll på samma skolgård. Jag blev vald sist. Oftast. Eller, sist av alla blev en ”kraftig” tjej från kyrkbacken vald. Hennes pappa var någon slags direktör på Sandvik. Min var butiksanställd på Konsum Forsbacka. Jag antar att hon blev lika ledsen som jag. Över att inte bli vald. Trots att hon var rik och hade en mamma som var hemmafru. Vi hälsade på varandra. Efter skolan. Jag var avundsjuk på de hembakade bullarna och den äkta hallonsaften. Fattade inte var de kom ifrån. Bullarna alltså.  Skämdes över min mamma scan-mamma. Men våra kaniner trivdes ihop. Tills jag tappade bort min. Då lekte vi nåt annat. Kollade Glamour. Min favorit var Brooke Logan ”the girl from the valley”, hennes var Caroline Spencer ”the upperclass girl”. Men det gjorde inte så mycket. De fick ju Ridge varannan gång. Sen dog Caroline i cancer. Men då hade vi slutat kolla.

Jag ska inte överdriva. Jag bodde i hus. Inte i villa. Som man säger i Stockholm. Utan i hus. Min grannes pappa var Scandia-säljare. Våra mammor jobbade på samma dagis. Husen vi bodde i var identiska. På utsidan. Inte på insidan. Vi hade heltäckningsmattan kvar på 90-talet och mönstrade plasttapeter på toan. Det hade inte dom. Det var mer classy på Soldatvägen 42 b än på Soldatvägen 42 a. Vi genade över gårdarna. Ibland gjorde vi saker tillsammans med Anna och Erik. De bodde bara ett stenkast bort. Deras pappor jobbade på järnverket mammorna åt kommun'. Det här är vårt kvarter. Tänkte vi.  Allihop. Tillsammans.

Jag hade en kompis som bodde i lägenhet. Med sin mamma. Ensamstående. Hon var skolans hora. Killarna tog för sig av henne som om att hon varit några slags bjudkarameller från Konsum. Sen spottade de ut henne. Hon va ju äcklig. Inte dom. Dom var jättefräscha. Hon var en förbrukningsvara. De var kungar på skolgården. Järnverksarbetarsonen och direktörsgrabben. Båda två. Oftast log hon bara. Satt med öppna armar. Men någon gång var hon ledsen. ”Börja grina då” sa kungarna. Och det gjorde hon. När ingen såg. Jag såg inte heller. Men jag visste ändå.

Grabbarna dom kunde man samla på och ställa ut på galleri. Så fina var de. Henne kunde man bara använda en gång. Sen var det slut. Vi rökte i kompisens rum, lyssnade på Latin Kings och Metallica. Jag var lite finare än henne. Det kändes bra.  Då. Att inte alltid bli vald sist. Att inte vara kasserad. Ingen engångskamera liksom. Alla ska med. Alla fick vara med. Mer eller mindre. På olika villkor förstås. Utom tjejkompisen, killen från Iran och grabben som hade en propeller på kepsen. Men annars var vi alla tillsammans. På sätt och vis.

Nu är det nya tider. I mitt nya kvarter kastar småungar sten på bussar och beskrivs i media som livsfarliga gangsters. Islamister. I nio-års åldern. Idag delar inte kassörens dotter bänkrad med direktörens son.  Mellan storstadens lyxvillor och förortslägenheterna skiljer det bara några kilometer. Men det kunde lika gärna vara olika universum. Skilda världar. Friskolereformen är i en klass för sig. Man väljer bort vissa barn och lägger till andra. För att man kan. Shoppa smart. Men inte billigt. Välj med omsorg. För den som har råd.  Och glöm inte att spara kvittot. Skolan är inte längre en mötesplats. Det blir inga klasskamrater. Inte som förr. Det var knappast bra förut. Med nedskärningarna, Ny Demokrati och läxförhör på ”svarta tavlan”. Men det var inte lika trasigt då.

Det blåser hårt, det blåser kallt, det blåser högervindar överallt, gapade vi tillsammans på partyt på nittiotalet. Det var sant. Nu är det ett faktum. 200 000 barn lever i fattigdom. Det är statistiken. Siffran. Framför den finns verkligheten. Trångboddhet, inga pengar till klassresan, skämmiga byxor som används alldeles för länge. Och lite småsten att kasta. Exempelvis på bussar. Det trasiga läker inte av sig själv. Det är här för att stanna. Om vi inte kan göra bättre. Förändra.

Vi såg varandra förr. Trots att det var långt emellan. Ibland talade vi helt olika språk. Blev tvungna att plocka upp kikaren för att kunna se. Lexikon för att kunna översätta. Vissa var fina i kanten. Andra var som folk är mest. Men när det var klassfest dansade tjejen från bruket tryckare med killen med chefspappan. Och ingen tänkte på askungen. (Jag dansade med killen med propellerkeps. Och kikade avundsjukt över axeln).

Från ord till handling

Jag skriver i Flamman om Framtiden. Läs den som vill.

Vänsterpartiet är bra på att debattera frågor som kan vara viktiga rent principiellt men som sällan berör många. Exempelvis frågan om Libyen eller om surrogatmödraskap. Sämre är vi på att formulera en socialistisk strategi, tala om makt och ägande och om hur vi ska utveckla vår ekonomiska politik. Det är områden som utgör grunden till vårt existensberättigande och därför måste vi bli bättre på att ta oss an detta. Artikel i Flamman

Vi kommer inte att dö samtidigt du och jag

Jag tänker skriva om döden. För jag tänker på den. Jag vill att vi tar in döden. Inte abstrakt utan handfast. Inte bara genom genom statistik och siffror. Utan genom människan. Det sägs att alla ska vi dö någon gång. Det är sant. Men ändå inte. För vi kommer inte att dö samtidigt du och jag. Vad är fem års extra livstid värd? Jag frågar min farsa, han säger att man ska vara glad så länge man lever. Jag håller med. Mellan de som saknar en eftergymnasial utbildning skiljer det fem år i livslängd mot de som studerar vidare. Mellan de lågutbildade och de riktigt högutbildade ännu mer. Mellan Danderyd och Tensta. Mellan Sandviken och Vellinge. Vilket rån tänker jag. Måste ha genomförts under pistolhot. Samhället är alltså konstruerat på så vis att vi dör fem år tidigare än er. Det borde hamna på löpsedeln. Vi har blivit bestulna. Inte på en Rolexklocka utan på en levnadstid. Borde anmälas till polisen. Leda till åtal och fällande dom. Pang. Man kan ju inte få ta död på folk. Ostraffat.

I nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt. Heter det. Inget av detta stämmer. Nöden för oss är en annan. Skiftarbete, förslitningsskador, tunga lyft. Långsamt dödar det oss. Med arbetsplatsolyckor går det snabbt. Swoop så var han borta.

Man gör ju vad nöden kräver oavsett om man har lust. Livspusslet. Farfar jobbade som vägarbetare. Han skakar lika kraftigt som maskinen han arbetade vid. Kanske lika bra att vi dör ändå säger han och försöker pricka munnen med gaffeln. Har inte råd att leva så länge till säger farmor. Fråga pensionssystemet.

Okej, ni kan köpa vårt arbete, beslagta delar av våra kroppar. Men att en människa äger en annan människa så fullt ut. Att det är på liv och död. Är väl ändå höjden av allsköns jävlighet. Jag säger: inga kommentarer. Med eftertryck.

Stig Sjödin

Hur länge har du varit handformare?
Hur länge har du stått vid valsartången?
I över trettio år. Det var inte dåligt.
Hur har du det med ryggen? Är den slut fast du bara är drygt femtio?
Jaså, de har börjat tala om förtidspension.
Då vet du alltså priset och livslängden för en rygg.
Tycker du inte det är för lågt?
Får jag vara närgången och fråga, vad tar du för ett kilo smärta?

Men livet har sina goda stunder. Så just nu vill jag leva. Vi får skylla oss själva. Vi röker, super, käkar hamburgardressing som fredagsmys. Istället för skaldjursplatå. Feta är vi också. Tills Anna Skipper kommer och gör TV av det hela. Visar upp oss på bästa sändningstid. Mamma är bränn-sveda-kärring-sjuk. Jag med. Men det är inget man dör av. Skönt. För jag gör vad som helst för att få leva. Någon vill rädda oss med fettskatt och avdrag på frukt och grönt. Det fnyser jag åt. Because I'm worth it.

Allt annat kan man hitta sätt att sopa under mattan. Inte låtsas om. Spela roll liksom. Alla lika alla olika. Men fem års levnadstid, kan man inte gömma undan. Så jag frågar min pappa igen: vad skulle du göra med fem år till? Det vete fan, säger han och pular munnen full med smågodis från butiken. Vore ju kul att få va med när du fyllde femtio kanske, eller barnbarnen, som du kommer att få, deras uppväxt liksom, men vi får hoppas på det bästa säger han och tar en näve till.

Vi sitter i kompisens kök, hans farsa får ett utbrott när han stolt berättar att han fått fast på Sandvik. "Ska ru ta dö på dig ungdjävel", vrålspottar han. Vi fattade inte vad han menade, han jobbade ju där själv, bästa jobbet i stan, och grabben skulle lätt få råd att åka till Thailand i vinter. Tjäna fett. Med våra mått mätt. Mega.

Men det stämmer. Han kommer att ta död på sig. Så vad ska man säga?

Spring för livet. Om livet är dig kärt. Men till vad? Klassresan har redan gått och vi står kvar på skolgården, med räkningar att betala, tänder att laga, ungar att mata och föräldrar att ombesörja.

Stig Sjödin

Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

Vad skulle jag göra med fem år till av mitt liv. Skulle jag bråka mer. Eller ta vara på varandra. Som det heter. Kvalitetstid. Ändra på saker som jag ångrat. Eller göra nya saker som jag får ångra. Börja med Atkins-diet. Det vet man aldrig. Förresten, hur många mellanöl går det åt, räknat på fem år?

Framtidskommissionen i media

Här är några nedslag i rapporteringen om rapporten:

Intervju i SVT, Intervju hos Ekot, Intervju hos P1 morgon, Artikel i Aftonbladet, Artikel i DN, Göran Greider i Dalademokraten

Systemet och jag

Mina texter har lett till debatt. Jippi! Debatt är kul. Det mesta verkar tyvärr ändå vara ett missförstånd. Ska försöka att reda ut en del. Det uppfattas här som att jag använder klassbegreppet slarvigt. Delvis helt korrekt iakttagelse, men det var fullständigt medvetet. Blev snyggare så. Rent stilistiskt. Jag hade kanske för hög tillit till att mottagaren ändå skulle förstå vad jag menade. Sedan var det ju ingen klassanalys jag skulle göra. Lämnade in brasklappar i det inledande stycket, skrev om hur vi behöver varandra inom arbetarklassen osv. Om syftet varit att skriva en teoretisk text om arbetarrörelsens klassanalys hade jag förstås skrivit: "Jag vill tala om skiktningarna inom arbetarklassen och dessas olika erfarenheter, såväl materiella som sociologiska, och om hur de relaterar till varandra. Jag vill även bifoga mina personliga erfarenheter och stärka beröringsfaktorn med exempel om vienettaglass, Ledin och min irritation mot vissa akademikers arrogans".
PS. Om texten skulle ha syftat till att redogöra för min klassanalys så skulle jag faktiskt inte ha skrivit den alls. DS.

Då kan alla vara lugna. När vi har vi rett ut det. Det handlade alltså inte om att göra en klassanalys med medföljande socialistisk strategi, utan om en personlig betraktelse av en kollektiv erfarenhet som alldeles för ofta osynliggörs. Jag har inte ett enda politiskt förslag att komma med grundat på vienettatårtan, apropå att Jesper Nilsson frågar sig "hur ser en socialistisk politik ut om arbetarklassen definieras utifrån vilken relation man hade till Vienetta-glasstårtor på 80-talet". Mitt svar är enkelt. Det var aldrig syftet. Så vi kan spola det. Det var inte därför jag skrev det, för att bygga ett politiskt projekt, utan för att i det sammanhanget det nämns beskriva att det inte antingen är misär eller klassresa som gäller. Det tror jag kan vara viktigt för oss. Nu skriver jag "oss". Det är en viktig insikt för oss inom arbetarrörelsen och vänstern att veta när vi ska organisera människor för förändring. Så då skulle jag kunna sluta här. Men jag gillar att älta. Så jag fortsätter.

Att bli anklagad för identitetspolitik är näst intill komiskt för mig. Jag tror att det finns få inom rörelsen som vurmar så mycket för materiella, strukturella förklaringsmodeller och breda politiska subjekt som jag.

Om jag var identitetspolitikbegreppets upphovsman skulle jag bli orolig över hur dess betydelse används i det här fallet. Eller snarare hur det används för att tolka vad jag faktiskt skriver. I flera sammanhang i mina texter skriver jag att jag vill ha ett brett politiskt subjekt, att jag är väl medveten om att detta är nödvändigt i kampen och i definitionen av klass.

Det var för att få den breda arbetarklassen att samverka bättre som jag skrev inläggen. Jag tillhör knappast de som tror att identiteter är av avgörande betydelse för klasskampens villkor. Jag skrattar åt klassanalyser där det påstås att det finns en ny överklass som genom sitt kulturella kapital är herren på täppan. Jag har skrivit förord om hur dåligt det är att stapla kvinnogrupper på varandra istället för att bygga ett kollektiv. Jag fattar att det är nödvändigt med reformer som får den breda arbetarklassen att hålla ihop, istället för försämringar som leder till att den slits isär. Osv.

Det jag skrev om handlade om LO-kollektivet. Om vi generaliserar lite. Och det gillar jag att göra. Sedan kryddade jag det hela med mina personliga erfarenheter och betraktelser. Poängen med när jag skrev "er", var att öppna ögonen inom vår rörelse för de skillnader som finns mellan oss, skillnader som förstås har en grund i att våra levnadsvillkor skiljer sig åt. Syftet var också att påtala att LO-kollektivet är en bred grupp. Ingen ”utsatt” grupp. Det går inte att jämföra med någon diskrimineringsgrund, som funktionsnedsättning, etnicitet eller sexuell läggning. Alla dessa grupper och fler därtill finns representerade inom kollektivet och har gemensamma erfarenheter.

Reella skillnader inom arbetarklassen är många. Likheterna är fler. Och det har jag skrivit många gånger. Inom LO-kollektivet är vi tex visstidsanställda, har ofrivillig deltid. Löneskillnaderna mellan könen är inte så kallad oskäliga utan branchvisa. Detsamma gäller inte för tjänstemän. Det är fakta.

Sociologiska skillnader inom arbetarklassen är inte särskilt intressanta utifrån vilka politiska förändringar som måste till för att stärka arbetarklassen gentemot kapitalet. Det skriver jag också redan i min första text. Men det är viktigt ur ett ”alla ska med"-perspektiv. Här blir klassidentitet intressant. Förresten, jag kan skriva om hur jobbigt det är att vara ”arbetarklass också, har tex gjort det här och här. Om vi vill organisera fler ur LO-kollektivet måste vi (vänstern) bli bättre på att veta vilka vi snackar med. Och inte ha stereotypa föreställningar exempelvis om att alla hatar sina jobb. Inte om att alla älskar sina jobb heller. Vi kan inte utgå ifrån en falsk bild om att alla pluggar vidare, likväl som att vi inte skulle osynliggöra de som utbildat sig, det blir exkluderande helt enkelt. Och att exkludera dem som faktiskt utgör majoriteten är långt mycket mer förödande för en rörelse som vår, än att utestänga minoriteter. Båda är dåligt. Men ändå.

Jag upplever att det delvis finns ett klassförakt inom vänstern. Omedvetet och ibland medvetet. Jag har inte statistiskt säkerställt detta utan baserar det på mina egna upplevelser. Det är alltså tyckande. Oj, nu slarvade jag igen. Ajajbaja Ida! Jag menade förstås att det finns ett förakt mot LO-kollektivet. Puh.

Jag skrev blandat, både jag och vi. Det var också medvetet. Det finns många som delar mina erfarenheter. Sedan så kanske det var en annan artist de lyssnade på, deras mamma kanske avskydde Vienetta och de åkte till Mallorca istället för på campingsemester. Om de hade tur så kanske de också hade en morfar som jag, som kunde berätta om arbetardiktare och en mormor som var med och bildade kvinnojouren.

Det är fånigt att tro att mina klassmarkörer inte skulle kunna delas av många. Sånt finns det faktiskt statistik på. Och de som inte känner igen sig, får väl skriva en egen text. Luften är fri. Liksom. Någon undrar om man bara gills om man är uppväxt i en bruksort, självfallet inte. Det går säkert bra att översätta både till glesbygd och förort. Men nu handlade texten om mig. Och ja, jag tog på mig rollen som talesperson för flera. Men inte för alla. Såklart.

Det politiska projektet för arbetarrörelsen kan inte enbart vara klassresan. Även om en klassresa förstås många gånger är att föredra, sånt ska vi underlätta, utan att glömma att en majoritet fortfarande står kvar på skolgården när klassresan har gått. Därför måste vi samtidigt stärka LO-kollektivets ställning där de befinner sig idag. Ska vi inte ha några vårdbiträden eller byggarbetare när socialismen kommer? Det är min fulla övertygelse att den som inte tillåts känna stolthet och självförtroende för de dem gör, också blir mycket svårare att organisera. Villkoren för våra yrken är ofta usla, lönerna också. Det måste vi ändra på. Men då måste vi sluta fråga människor om vad de pluggar. Som om att det var det enda som räknades. Annars kan vi kasta in handduken för då kommer soffliggarna ta över.

PS. En gång trodde jag att pilgrimsmusslor var konstigt förpackade fiskbullar. Kan bero på min ”klassbakgrund” eller på att jag är lite dum. Kanske en blandning. Man vet aldrig. Det är nog bara jag. DS.

Vi har klassfest och du är inte bjuden

Jag fick många fina och igenkännande kommentarer om min text om klass, tackar ödmjukast för det. Först hade jag tänkt skriva en uppföljande text. Ge fler nyanser. Intyga att även jag fattar att tjänstemannagrupper ”proletariseras”. Skriva om det som förenar oss istället för det som delar upp. Förklara att Da Buzz (vilka är de egentligen?) inte är mitt favoritband. Jag tänkte säga något positivt om bildning. Ge mitt fulla stöd till ökad social rörlighet. Ta avstånd från Göran Hägglund och verklighetens folk. Försiktigt men helhjärtat hylla samhällskritisk konst och litteratur. Försonas, skaka hand och gå vidare. Men vi får sjunga We Shall Overcome en annan gång. För det var några som började yra om att texten andades arbetarromantik. Så jag lackade ur, och försonades med ilskan istället.

Texten var inte ett dugg romantisk. Bara sann. Personligen tyckte jag att den var lite avskalad. Den handlade trots allt om mig själv och jag törs inte vara romantisk (det har jag papper på). Tyckte mer att den var lite pinsamt socialrealistisk. Med den skillnaden att alkisen eller överdosen inte fick spela huvudrollen.

Jag tror inte ett dyft på att de akademiker som retade sig på min text, räds effekten av arbetarromantik. Jag tror att de känner sig kränkta för att vi har klassfest och de för en gångs skull inte är bjudna.

Vi har klassfest och du fattar inte vad vi skämtar om. Du hamnar på åskådarplats, blir en panelhöna. Det är inte enkelt när man är van att dansa i mitten av ringen. Vi har klassfest och den här gången är det du som inte fattat klädkoden. Vi har klassfest och har inte bjudit dig, trots att du varit ordförande för elevrådet. Eller kanske på grund av det. Jobbigt. Det kan jag förstå.

Det handlar inte om att romantisera utan om att ibland få berätta om vad som gör oss till människor, och inte enbart vad som inte gör oss till det. Yrkesstolthet är inte detsamma som företagslojalitet. Min mamma är behandlingsassistent, och stolt. Borde jag be henne drömma om att bli socionom istället?

Att vilja bli något, det får man, men man får inte tycka att man är någon, redan nu, trots bojorna och nedskärningarna. Så länge vi egentligen skulle vilja vara som er, får vi vara med. Så länge vi erkänner att vi skulle vilja veta vilka bestick som gäller, är vi självskrivna middagsgäster. Så länge vi är problembarnet i skolan som behöver extra hjälp. Så länge vi hade velat gå på universitetet, men vi klarade bara inte av det. Så länge det är ni som bjuder in och vi som blir bjudna.

Det är lustigt att vi kan diskutera hur man inom arbetarklassen inte får göra sig märkvärdig, hur vi trycker ner varandra – men vi får inte sticka ut hakan och göra det vi faktiskt gör till någonting märkvärdigt, för då blir ni ängsliga. Tycker väl att vi är too much. Eller tar vi ifrån er någonting då? När vi blandar upp det onda med det goda.

Det går bra att leka arbetarklass, men man får inte vara det på riktigt. Det finns dom som romantiserar och förenklar. Gormar på göteborgska i blåställ om massans stridbarhet och arbetarklassens kampenhet. Oftast är det en förklädd Chalmersstudent som är uppvuxen i Majorna. Då går det bra. Så får man prata om klass.

Jag träffade en stockholmsanarkist en gång som tyckte att jag var fräck mot syndikalister. Hon berättade att flera av hennes vänner tagit jobb som personlig assistent. För att se verkligheten. Jag undrade istället om hon inte tyckte att det var lite fräckt. Mot verkligheten. Hon förstod inte vad jag menade.

Massan. Jag hatar det ordet. Det låter omänskligt. Mandelmassan, pappersmassan, häftmassan. Det är ni som vill måla med grova penseldrag. Som målar mig med grova penseldrag. Jag vill rita skuggor och skissa upp detaljer. Är trött på att fylla i färgböckerna med de förutbestämda konturerna. Vill teckna ett självporträtt som inte är den stereotypa karikatyren.

I bruksorten är man inskränkt ibland. Det är alla med på. Frågar inte om man har en ny partner, frågar om man skaffat karl. Dåligt. I storstans intellektuella innekretsar frågar man ofta om partner. I bruksorten frågar ingen vad man ska bli sen, i storstan säger man ”vad pluggar du då?” Inte ”pluggar du?” Utan ”vad”. Det är också inskränkt.

Att jag inte vet hur man ska plocka upp besticken är okej. Men att jag skulle veta något som inte ni vet, uppfattas närmast som provocerande. Man får prata om massan men inte om människan. Man får prata om den människa man skulle ha kunnat vara, men inte om den man är.

Vissa erfarenheter äger man bara. Dom bränner i kroppen, finns innanför huden. Är minnen som man glömt bort. Är självklara för den som har dem. Det är inget som du kan tenta av. Tyvärr.

Men varför tar ni åt er? Ni vet ju hur man skriver högskoleprovet med full pott, ni kan sjunga Bellman ironiskt och har klippkort på Stadsteatern. Jag kan inte ens en snapsvisa. Och har inte behörighet till vidare studier. Ni behöver inte avundas mig för att jag varit både sjukskriven, arbetslös och har en pappa som jobbat på Konsum. Det är inte så ball. Jag lovar.

Det finns många ”men”, som man skulle kunna tillföra min text. Det finns flera ”å andra sidan”. Det får bli en annan gång. Jag lovar att jag ska sluta älta snart. Ta mig an andra ämnen. Man är ju ingen rättshaverist. Men nu var jag tvungen att skiva onyanserat för att kunna nyansera. Sedan var det detta med att vi behöver varandra. Vi delar mycket mer än vad som skiljer oss åt. Men för att vår relation ska kunna funka, för att vi ska kunna försonas i kampen, måste ni bättre förstå dem som ni ska dela den med.

Vi stod där, på Norra IP. In kom Ledin den enda stjärnan från Viken. Han sjöng: ”Du kan lita på mig, ja-ja-ja, du kan lita på mig”. Vi sjöng med. En gång till! Hela stan. Stoltheten sprängde i bröstet när vi sjöng: ”Du kan lita på mig, jag vet vad jag gör – jag är ingen bankdirektör”.