fredag 20 december 2013

Välkommen till bruksorten

 Jag har skrivit en text i den nya Gävleborgstidskriften Magasin 21. Här är den.

När jag var liten trodde jag att alla stora vägar hette ”Riks 80”. Eller jag trodde det långt upp i tonåren, om jag ska vara helt ärlig. Nu åker jag på den vägen igen ett par decennier senare. Fast nu heter den inte riksväg 80 längre, vägen mellan Gävle och Sandviken. Den heter E16 och går hela vägen till Oslo, står det i reklambroschyren.

Den nybyggda rondellen tornar upp sig vid infarten till Sandviken. Den är gigantisk, jag lovar. 75 diameter. Enorm - inte bara med Sandviken-mått mätt, utan även i jämförelse med andra rondeller, belägna på andra, större, ställen. Varför man nu skulle få för sig att jämföra storleken. På rondeller alltså.

Hur som helst så invigdes Sandvikens rondell genom att kommunalrådet höll ett stolt tal. I rondellen. Har inte fått klart för mig vad talet handlade om. Men jag antar att det var rondell-tema på det hela. En konstnär har åtminstone prytt den med ”stålträd” gjorda av rör producerade av Sandvik. Av de som jobbar där. När jag vid ett senare tillfälle pratar med en bekant som arbetar på rörverket om vart rören som han är med och producerar går, svarar han: ”inte fan vet jag, till allt möjligt, det har jag aldrig tänkt på”. Jag berättar om träden i rondellen, han skrattar, ”jaså bra att veta att de går till nåt då”. Han får sin guldklocka om tre år.

Rondellen omges av en stålbarriär. Kommunalrådet blir i samband med invigningen ställd mot väggen i P4 Gävleborg om varför stålet i barriären är importerat från Fagersta. Bakgrunden till detta dilemma verkar oklart, men reportern går vidare till att prata om stålträden. Arbetarbladet håller en omröstning på sin hemsida, där man kan få tycka till om rondellen är ”Jättefin” ”sådär” eller ”ful”. Jag röstar på ”sådär”. Då är man på den säkra sidan. Man ska inte ta i för mycket, inte ens när det gäller rondeller. Ser att någon skriver längre ned i kommentarsfältet att den ser ut som Berlinmuren. Annars verkar jag ha alla på min sida. Hundra procent har röstat på ”sådär” meddelar Arbetarbladets digitala rösträknare. Då så, är man ju inte helt ute och cyklar.

Om man väljer att ta av i tredje avfarten i rondellen leder den till Sandvikens verkliga stolthet. Sandvik. Kontorsbyggnaderna och järnverket, allt i ett. Nog är det lite föråldrat och svepande att beskriva en omfattande industri som ett järnverk, men jag kan inte bättre. Har inte tillräckliga detaljkunskaper om min egen bruksort. Där jag växte upp.

Åker man vidare längs vägen kommer man till järnvallen, en idrottsanläggning som både kan stoltsera med att vara hemmaarena för bandylag som tagit flertal SM-guld som att ha hyst en VM-match i fotboll 1958. Numera heter stället Göranssons arena, efter Konsul Göranson, som en slags påminnelse för oss Sandvikenbor vem som egentligen tagit hand om oss. Utan brukspatron, inget bruk. Det vet ju alla.

Längre bort, i Hedgrind, bor Sandvik-cheferna i sina tjänstebostäder. Eller snarare bodde. Hörde precis att det bara var en som bor kvar. Resten av cheferna har tydligen flyttat. Till Östermalm var det någon som sa. Villorna är enorma. Med Sandviken-mått mätt i alla fall. Jag minns att en syndikalist en gång sa att han enbart skulle övningsköra i Hedgrind. Ifall det skulle inträffa en olycka så att det skulle vara en överklassare han körde över. Jag tänkte då att problemet med det var, förutom att det är dåligt att köra över folk i största allmänhet, att det antagligen skulle kunna bli någon till honom inte alltför avlägsen släkting som förolyckades. Jag visste ju att han var uppväxt där. I en av villorna alltså.

Resan blir en resa också bland mina minnen. Det är här jag växt upp, bott i 24 år av mitt liv. Druckit min första häxblandning, flyttat till hyreshus i Norrsätra, lyssnat på Iron Maiden och headbangat till Metallica. Misslyckats i skolan och med slutbetygen men lyckats med att ta fyra påtårar på samma kopp kaffe på Marangoni. Fått veta att jag inte duger, fått veta av min mormor att det är struntprat och om någon har en annan uppfattning är det bara att ge dem en avhyvling. Gett dem en avhyvling och fått huvudet nedtryckt i en toalett på Murgårdsskolan.  Träffat mina bästa tjejkompisar, som fortfarande bor kvar. Festat i stadsparken och haft hooschparty på vintern i betaltoan på torget. Fixat hembränt av sprit-Fredrik och ökat min popularitet, utom hos socialkontoret. Blivit kändis på kuppen. Genom notis i Arbetarbladet ”ungdomsgäng hittades utanför socialkontoret med ett stort antal pet-flaskor innehållande hembränt”. Hamnat i tidningen igen efter bråk med ordningsvakt på en skoldansen. Åtalet nedlagd och mötet med ungdomsenheten blev lyckat då min pappa dök upp i Scan-reklam skjorta och en rastafari-fez. (Han samlar på fezer, alltså).

Udda var jag. Lillgammal. Någon skulle kunna ha misstänkt att jag rymdes inom det s.k. autistspektret. Hade på mig min mormors serveringskostym på skoldiscot i femman. Kavajslaget var prydd med en liten guldplatinerad fågelbrosch. Ingen bjöd upp mig när det blev tryckare. Trots min klädsel. Eller på grund av den. Det hela är fortfarande oklart. Till slut bjöd en kille ändå upp. Det var klassföräldrarna som instruerat honom att man måste dansa med alla, guldbrosch eller inte. Skönt, sa han, du var sist på min lista, nu får jag välja fritt igen. Killen hette Anders och hade ett peacemärke inrakat i nacken. Helt rätt. Så skulle man se ut, då -92 i Sandviken. Peacemärket dansade vidare med tjejerna i trumpetbyxor resten av kvällen. Jag hängde i hörnet och käkade Estrellas lättsaltade chips. Vem vet, kanske hade jag fått dansa mer om jag växt upp på Södermalm. Små barn i serveringsdräkter kanske var inne där på skoldiskona i mångfaldens och toleransens mecka.

Det är okej att kritisera bruksmentaliteten inifrån, men man vill inte att någon frisinnad hipster-typ från Södermalm ska ta sig ton, tycka till och kritisera. Man får gärna snacka skit om sin egen mamma men jävlar om någon annan gör det. Det vet väl jag. Fy fan när man bodde där. Alla balla killar, eller de trodde de var balla, bara för att de jobbade i baren på Prinsan, spelade bandy i SAIK eller bakade pizza på Viking. Eller oftast gjorde de en blandning av alltihop. Fy fan för att man var tvingad att prya en hel vecka på Sandvik i nian. Och fy fan för att jag blev utkastad från huvudkontoret för att jag och Pelle Ohlsson hånade några montrar i entrén. Fan vad trökigt med Mjölkbaren. Mjölkbaren?!? Det hörs ju bara på namnet. Var är det för restaurang egentligen? Och Folkan-discot sen, hur roligt kan det bli att dansa i ring till Bylando och bli kallad hora trots att man aldrig hånglat med någon?

Ändå längtar jag hela tiden tillbaka. Beställer bruna bönor med fläsk på mjölkbaren trots att jag egentligen inte gillar bönor. Det är hemlängtan eller kanske någon slags klasslängtan? Jag är på väg hem varje gång jag reser till Sandviken. Det är så det känns. Fortfarande. Trots snart tio år i storstan. Trots otaliga Almedalsveckor och konferenser på högfjällshotell.  Trots 1 maj-tal inför tiotusentals stockholmare i Kungsträdgården. Hemma är norr om Dalälven. I den lilla bruksorten Sandviken. Det är hit jag kommer när jag kommer hem.

söndag 25 augusti 2013

We´re going to Ibiza!


Det här med utseendet är viktigt. Särskilt för kvinnor. Särskilt för feminister. Annars får man inte öppna käften, får munkavel. Blir inte lyssnad på. Samtidigt måste man balansera. Utseendet alltså. Det får inte gå för långt, då lyssnar ingen. Då görs man till kropp. Enbart. Käften talar men rösten är bara en accessoar till kroppen. Det är den som bedöms. Även om man tar världsrekord i friidrott. Omslagsflickan. Inte Guldmedaljören.

Man måste tänka på att se naturligt vacker ut. För det värsta som finns är dom som är onaturligt vackra. Spacklade. Falsk marknadsföring, inget att hänga i julgranen, bara att reklamera skiten, inget att sätta på piedestal. Ring konsumentverket! Eller Sverker Åström. Den käften lyssnar vi definitivt inte på. ”Hon har ju ansträngt sig”. Är inte född med perfekta anletsdrag och behärskar inte tekniken att ”sminka sig så att det inte syns.” Tjock kajalpenna och foundationrand. Billigt.  Dyrt ska det vara, men inte skrytigt. Lagom är ledstjärnan om man ska scora. Och det vill man ju.

Jag ska på stockholmsfest är bjuden tillsammans med dom 200 av dom närmsta vännerna, utvald, en av 200, inte illa pinkat av en tjej från bruket där största krogen tar in 170 pers. Tänk på brandrisken! I och för sig har det aldrig kommit så många. Utom på juldagen. Eller om Tomas Ledin är i stan. Då kommer alla. Jag kan inte klä upp mig, inte klä ner mig heller. Jag klär ut mig. Som på maskerad. Vill vara snygg, men inte för snygg. Vill vara lagom, och respekterad. Men misslyckas fatalt och ser istället ut som att jag ska på finlandskryssning. Inte på lokalfest i stockholms innerstad. Kanske borde uppsöka en skräddare. Finns det ens skräddare, nu för tiden?

Jag är nog fin i mina röda utklädningskläder inhandlade på Topshop, lite för mycket rygg kanske, och varför skulle jag försöka matcha det hela med röda lackskor och tånaglar. To much! Hur dum får man bli. Ser ju ut som att jag är på Ibiza och inte alls på Sveavägen. Mega fail.

Sen var det det där med rösten. Den gapar för mycket, låter som en man och skrattar för högt gör den också. Jävla röst. Vad håller den på med? Helt onaturligt. Inga lågmälda toner, inga beundrande blickar, varken från mig eller andra. Så jag gömmer mig bakom att det är ömsesidigt. En kompis säger att hon måste operera brösten, de är för små och hängiga. Någon med lagom stora fasta bröst rynkar på näsan. Usch. En pinnsmal modell säger att det spelar ingen roll om man är tjock. Det viktigaste är att man är godhjärtad. En annan vän berättar att hon vågar bada igen efter att hon gjort en gastric bypass-operation. Skönt säger jag och sitter kvar i bubbelpoolen.

När jag var liten klädde jag istället ut mig till pojkflicka. Det var bra. Pojkar är bra. Dom som ville vara flickpojkar däremot, dom var det synd om. Flickor är dåligt. Inget att eftersträva. Bara onödigt. Och framförallt bögigt. Usch. Pojkflickan var bra, svårt att vara lagom där också, men ändå. Men man fick ju förstås inte bröla och ta killarna på pattarna. Och ändå utses till skolans populäraste. Innan för ramarna, grabbig, men ändå underdånig. Annars var man ju inte ”hot”. Och hot vill ju alla vara. Särskilt i sjuan på Murgårdsskolan. Nån sa till mig en gång att jag gjorde mig fulare än vad jag är, inte utnyttjade hela min potential. Det kan stämma. Jag kammar tex inte håret när jag ska till skolan. Någon annan sa att det troligen beror på att jag har ADHD. Kan inte sortera. Så då har man fått utseendet diagnostiserat också. Skönt. En KBT-terapeut sa att jag nog var rädd för att vara lagomsnygg på partyn och att jag antagligen klädde ut mig som en slags sköld. Kan nog också stämma. Får börja läsa Elle. Den är väl classy? Eller? Min vän har på sig jympabyxor när vi går på fest, hon säger det inte, men jag att det är för att hon mår så dåligt över hur hon ser ut, så att hon känner att hon skulle bli hånad, om hon ens försökte, vara snygg alltså. Därför lika bra att låta bli. Hon vet vem hon är, ingen kan avslöja henne, dra ner brallorna. För det har hon redan gjort, själv.

Vi är på en fest bland likasinnade, män kommer fram och tar på mig, jag blir lite äcklad, känner mig som kropp. Men säger ingenting. En äldre man tar mig på rumpan och säger att jag liknar hans dotter. Jag blir äcklad. Av mig själv. Vill gå hem och ta av mig hor-kostymen som lockat fram kladdandet. Jag känner mig medskyldig. Jag ville ju vara snygg. Annars hade jag väl klätt mig i mus-kläderna inte i ibiza-outfiten. Äldre kvinnor som jag pratar med säger att efter en viss ålder slutade de att existera i de organisationer där dom befann sig, dom blev ointressanta. Osynliggjorda. Bara gamla. Kommer man rent av längta tillbaka till kladdandet när man fyllt 55? Då finns man ju åtminstone. När man blir kladdad på. Eller ska man kanske slå sig ihop med ett gäng 55-åriga tanter och kladda loss på de nya gossarna i 22 års-åldern. Höhö. (Skämta bara).  Det är svårt med utseende, man kan bli anklagad för allt möjligt. Man kan anklaga sig själv. Man kan misslyckas med att vara lagom. Finns det några kurser för hur man sminkar sig osynligt? Eller är klassbakgrunden omöjlig att sminka över? Funderar på att anmäla mig. Eller ska jag anmäla kursen? Till granskningsnämnden.

Linan att vandra på är smal. Huvudsaken att man tycker om sig själv säger någon lagomsöt. Lätt för dig att säga eggbrain! Tänker jag. Antagligen är det inte lätt för någon. Det fattar till och med jag. Utom för männen, dom kan vara skalliga, lönnfeta och ha hängröv och ändå bli ministrar eller få ligga 25-åringar. Ibland till och med samtidigt! (jag vet att det finns män som inte har det så lätt heller. Men här generaliserar vi grovt). Sällan är facken lika trånga. Hora eller madonna. Lagom eller to much. Smart eller snygg. Rolig eller ett våp. Vägen är smal, systrar, låt oss vandra den tillsammans. We´re going to Ibiza!

PS.  Jag vet att jag inte ser ut som en gris, så missuppfatta inte detta för ett försök att gå med håven. I alla fall inte den här gången.

torsdag 22 augusti 2013

Slöjor, direktörer och de som roffar åt sig

Allt fler privata skolor går i konkurs. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler menar att föräldrar bör vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Förutom att de ska undersöka saker som skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag ska även en översyn av skolans ekonomiska resultat genomföras av föräldrarna. Detta kan förstås bli lite svårt för oss genomsnitts-loosers som inte är ekonomer och istället för att ha kvalat in i Mensa-klubben skrapat till oss högsta betyg i träslöjd. Begler verkar dock inte själv leva upp till idealet som A-människa: ”Det här behöver man ju ha kompetens för att kunna analysera. Idag har vi inte tillräcklig kompetens för att kunna göra sådana analyser”. Säger hon i en intervju i SVT. Bra där, direktör´n.

Attendos ägare har blivit skakade av det breda och växande motståndet mot vinster i välfärden. De väljer därför att redan nu plocka ut rejäla slantar ur bolaget för att garantera att kosingen hamnar i deras fickor, om det blir en politisk förändring. Och en politisk förändring måste till. Kom igen nu då, Löfven, jag vet att du vill! Det är bråttom. De smiter med allt vårt guld.

En gravid kvinna blir misshandlad på en parkeringsplats i Farsta. Hennes huvud dunkas mot en bil tills hon svimmar. Misshandeln sker för att hon bär hijab. Mannen som utför misshandeln sliter av hennes sjal och kvinnan får föras i ambulans till sjukhuset. Hatbrotten mot beslöjade kvinnor är vanliga. Många talar sig varma om hur ”vi” måste skydda ”dom” mot deras män, mot extremismen och ojämställdheten. Få talar om att vi lever i ett samhälle där den som bär slöja får räkna med att utsättas för våld och kränkningar. Av svenskfödda män, som hatar och visar det genom våld. Rasismen är vår tids stora fråga och det spelar roll vad vi gör nu för vad som blir Sverige i framtiden. Jag låter det sjunka in. En kvinna blir misshandlad, för att hon bär ett visst klädesplagg. Det händer i Sverige 2013.




Ledarstick i Flamman 22/8

torsdag 11 april 2013

Köksbordsfeminism


Duktiga flickor överbefolkar nationen. CSN:s undersökning visar att det är vanligare att tjejer känner ångest och är oroliga när de pluggar jämfört med killar. Fler kvinnliga studenter har dessutom ont i ryggen, nacken och axlarna än manliga studenter. Och fler tjejer än killar känner sig också stressade. Inget nytt under solen. Det behövs ökade resurser till elevhälsan, men det behövs också mer omfattande samhällsförändringar när det gäller könsroller. Fram för fler lata kvinnor, som tycker att de är bättre än vad de är och liksom glider fram på sina självlysande egon.

Socialdemokraterna har på sin kongress beslutat att under den kommande mandatperioden ska ”avgörande steg tas så att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen uppnås”. Oklart är vad det innebär mer konkret, annat än att det eventuellt kan innebära att en ytterligare månad knyts till var och en av föräldrarna. Frågan om en individualiserad föräldraförsäkring är ingen kioskvältare i opinionsmätningarna. Fega politiker menar att familjer måste få sitta runt köksbordet och bestämma själva. Strukturella problem behöver samhälleliga lösningar, inte fega politiker som inte törs ta en fika med sina egna väljare. Bjud dem på restaurang vettja.

Alltså vad är det för fel på män, pojkar och grabbar?  Flera kvinnliga rödgröna politiker i Norrköping har utsatts för sextrakasserier via anonyma sms, redan 2010 anmälde ett flertal kvinnor att de blivit trakasserad via sms men fallet lades ned i brist på bevis. Tjejer som går i högstadiekorridoren får utstå sexuella trakasserier, tafsningar och sexistiska kommentarer. Läsa hora klottrat på skåpdörren. Situationen för okända och kända kvinnor innebär att ständigt behöva förhålla sig till en vardag fylld av kränkningar. Och vad gör samhället? Klagar lite på Maria Svelands bok. Eller påpekar att även företag, hundar och manliga ledarskribenter kan bli näthatade. Tillsätt en kriskommission. Snälla.

Ledarstick i Flamman 11/4