Funderar som en del andra på slutsatser av valresultatet. För
det första spelar det visst roll att Trump vann. Att en president blir vald trots/på
grund av den djupt rasistiska och sexistiska retoriken kommer att påverka oss
alla. Än mer de grupper i USA som drabbas direkt av hatet. Men ingen kommer
undan politiken.
Att Clinton trots krigshetsen hade varit bättre, i det givna
läget är för mig uppenbart. Blir idealistiskt att påstå något annat, det är
skillnad på en kandidat som har Sanders-supporters i sin närhet än på en
kandidat framlyft av fascister. Det är samtidigt helt rimligt att anta att
uteblivna förändringar, frånvaro av politik som satsar på
arbetslöshetsbekämpning osv är det som föranlett Trumps seger. Visst är
Demokraterna medskyldiga till valresultatet. I gruvorter där arbetslöshet och
utsatthet är det som dominerar vardagen är valet av en sådan som Trump lättare
att förstå (Inte lika givet att förstå varför priviligierade människor med
extremt fasta jobb på andra sidan jordklotet försöker övertyga oss om att
valresultatet helt kvittar). Det betyder inte att man inte delar en analys om
att det när det inte finns tillräckliga skillnader i ekonomisk politik och
människor lämnas därhän är det detta som händer. Att konstatera det, går
utmärkt att göra samtidigt som man trots allt anser att det var dåligt att Demokraterna
förlorade.
Nu får vi se vad som händer. Förhoppningen går till progressiva krafter. Hoppas innerligt att USA:s ”vänster” inte sällar sig till Trump-retoriken för att jaga väljare utan att vi får se progressiva politiska förslag och organisering.
Visst ska man ha is i magen och inte analysera i affekt, men tycker vänstern måste fördjupa en del diskussioner. Har både det ena och det andra på min önskelista över vad jag tycker sossarna borde göra. Men erkänner min maktlöshet och överlämnar den diskussionen till partiets medlemmar. Vad Vänsterpartiet borde göra kan jag däremot påverka. Tidigare hade vi för mycket omvärldsanalys, där det var oklart vad vi som parti egentligen kunde göra åt saken. Upplevde ibland att det vi diskuterade förvisso var sant och rätt men att vi som 5 procents parti utan stabil förankring i fackföreningsrörelsen knappast var ämnad att genomföra det. Vi pratade helt enkelt om saker som sossarna borde göra. Idag pratar vi mycket mer strategi, men kanske för lite omvärldsanalys. Jag skulle önska fler diskussioner där vi först skissar upp problemet/omvärlden och sedan diskuterar vilken roll vi kan spela i att förändra detta. Inte vilken roll vi skulle vilja spela, utan vilken roll vi kan ta idag.
För att motverka Sverigedemokrater och/eller rasistiska strömningar måste vi hitta ett sätt att nå ut i orterna: bruksorter, landsorter och förorter. De flesta i vänstern vill gilla förorten, politiker uppväxta innanför tullarna börjar tom snacka som kidsen (det är pinsamt bree!). En del har ett genuint intresse, bor här själva. Andra romantiserar i bästa fall, ibland blir det ett exotifierande. Bättre än högerns stigmatisering, men inte bra nog om ni frågar mig. Sist på allas innelista ligger bruksorten, inte ens några härliga vyer att skåda ut på som från glesbygdens sommarstugor. Och inga bär att konfitera. Inget designtorg att köpa ironiska böcker om mustaschvård på och inga mysiga lanthandlar med egentillverkad honung. Nä, nedlagda industrier, gamla Volvos och tömda butikslokaler. Hu! Vem vill förknippas med det? Romantiseringen av en ”riktig” arbetare är till och med helt ute och ingen vill sammanblandas med moppekillarna. Utom sådana som Trump, eller i Sverige SD.
Något måste
göras. Pallar inte se hur gamla klasskompisar och grannar tappar hoppet, eller
ännu värre hur hoppet tänds av Åkesson. Pallar inte heller höra att vi måste
bli smårasister själva för att lyckas möta detta! Klass är den förenande
faktorn i alla dessa områden. Visst kan vi i valspurter och andra sammanhang
fokusera på lättplockade väljare, men om vi vill något mer än att bli valets
uppstickande snackis måste något ytterligare göras. För sådana projekt riskerar
att rasa som korthus. Tror också vi har fastnat lite i expertfällan där jag
upplever att vi lägger mycket prestige och tid på att vara de som kan mest om
det mesta. Regeringsduglighetskomplex och rädslan för att bli nonchalerade ligger
till grund för detta. Självklart ska vi inte vara oinsatta, men tycker att
frågan om trovärdighet måste kompliceras. Uppenbart är ju att man kan bli vald
till president trots att man har dålig koll, mobbas och tar tjejer på pattarna.
Rekommenderar ingendera till vår ledning, men skulle vilja att vi diskuterade
hur vi kan uppfattas som de som kritiserar samhällsutvecklingen och
etablissemanget från vänster. I USA har gruvortens arbetare valt en
superkapitalist till president för att han struntar i etablissemanget och lovar
jobb och bättring. Spelar ingen roll hur många Demokrater som förklarat hur
korkad/oansvarig Trump är. Det gjorde honom bara starkare.
