Klass 3-varning

”När jag var 6 tvingade min farbror sig på mig för första gången, i alla fall tror jag att det var då, minns inte längre tillbaka än så”.

Klockan är 08.13 och jag läser en av de tusentals anonyma berättelserna om mäns övergrepp. 08.20 ger jag min snart 3-åriga dotter en korvbrödsmacka till frukost och skyndar till lämning på förskolan.

”Han var min chef jag var tvungen att utföra oralsex om jag ville avancera, han kallade mig äckligt luder samtidigt som han slet mig i håret”.

Läser i flödet, minns inte längre branschtillhörigheten. Var det akademiker eller restaurangarbetare?

Pendel är i tid, jag går upp till Klarabergsviadukten.

”Varje dag kommenterade han min kropp inte bara mitt utseende i allmänhet utan kroppsdel för kroppsdel, som ett stycke kött i en charkdisk, ´har du gått upp i vikt, tänkte på magen, kvinnor som visar ryggen har värdighet dom lämnar något kvar till fantasin, nyckelben jag har alltid älskat nyckelben”

9.30 läser tidningsrubriker och Facebooktrådar. Kulturmannen, ALLA vet tydligen vem han är, men INGEN säger det. Jag vet inte vem han är men mina kulturella preferenser verkar sluta vid Martin Timell. Och han är det nog inte, eller?

Tacotallrik. Det är lunch och jag beställer en tacotallrik. Minns han som skrev att jag var äcklig på grund av att jag i en kort intervju sagt att tacos var min favoritmat ”hur kan man säga det, så sjuk osexigt. Har ni sett hennes långa panna?”.

Jag får ett sms av en journalist som skriver ”hoppas det är bra med dig om du har några fall av sexuella trakasserier i er organisation kontakta mig.”. Jobbar vidare. Kommer på att han som sms:at alltid brukar recensera utseendet på oss kvinnor från ungdomsförbunden när vi varit i offentliga sammanhang, minns en bild han la upp på nyhetssidan ”Omgiven av tre skönheter och så dessas namn” vi var fyra kvinnor på bilden syftet var att jag skulle känna skam för att grobianjournalisten inte tyckte jag va het. Borde ha svarat, ja av dig, tänkte jag skrattlystet, men skärpte till mig och jobbade vidare. Några dagar senare verkar det som att några andra kvinnor struntat i att skärpa sig, och sms:en avtog. De verkar ha tillsatt en internutredning på Expressen.

Det finns förstås ett farligt individfokus med metoo. Att oskyldiga outas, att de som inte gjort något avrättas, inte i domstol men på facebook. Även att de som faktiskt är skyldiga framställs som monsturösa förövare,  vissa är det på sätt och vis, andra borde snarare hållas ansvarig för en oskön jargong. Och förutom att det inte är rättssäkert så är det ju tex svårt att outa Volvoraggaren i Sandviken. Tror inte annonsbladet tar in den storyn. Ingen framkomlig strategi. Och härskarteknikerna, de som inte är direkta övergrepp men sylvassa stick utdelat av den som har makten. Hur hänger vi dom? Och finns det ens så många snaror? Enskilda rötägg måste bort/hanteras/fram i ljuset/lagföras samtidigt som vi måste se hur allt hänger samman i strukturer. Det måste finnas en djupare förståelse som dels går förbi en förenklad syn om att det enbart handlar om enskilda kriminella men som också bottnar i något annat än folkdomstolar som enda lösning. Hundratusentals berättelser av kvinnor som tillsammans är helt omöjliga att betvivla, det är en kollektiv sanning om de övergrepp som begås mot oss, berättade av kvinnor i prostitution och flickor i grundskoleklass. ”Han sa att jag va äcklig, ful och äcklig”. Minns inte om det var torsken eller tonårspojken. För det gemensamma   är att de är män. Män som tar sig rätt till våra kroppar. Kulturmän, hemmafixaren, pappan, hans son, volvoraggaren och elitidrottaren. Alla sorters män. I branscher där otrygga anställningar snarare är regel än undantag och i finrummen i maktens korridorer. På gatan, men också vid köksbordet. Äntligen hemma är ingen självklar känsla för de som lever i en misshandelsrelation.

Metoo är i omfång och antal offer att jämföra med en naturkatastrof. Någon beskrev det som en tsunami. Som retorisk poäng är liknelsen förstås kraftfull. Men jag tänker att det är sant, och att vi måste ha en beredskap för det. Vad händer när facebookgrupperna stänger, vad gör vi då, med hon som för första gången vågat berätta (i en grupp med tusentals andra!) att hennes man våldtar henne? Vad gör vi med barnens berättelser och sexuellt våld i skolan och med hon som fått hundratals like för att hon vågar sätta ord på ångesten när de som klarar det, går vidare? Och för den delen vad gör vi med dom anhöriga till förövarna, dom som bär skammen, fast den inte är deras, med döttrarna och flickvännerna? (ja visst det borde xxx ha tänkt på innan han ofredade henne) men nu gjorde han inte det!

Så vad gör vi? Jag håller inte med dom som beskriver en ”prata om det rörelse” som irrelevant om den inte sätter de politiska kraven i fokus (menar inte att man behöver namnge utan just prata om händelserna). Jag tillhör den sortens feminister som upplever att en del av kärnan för det politiska här är just den kollektiva skuldbefrielsen, arbetsplatser och organisationer kommer inte att vara sig lik. Som många sagt tidigare, det finns ett före och ett efter me-too. Men det efter som för de som är hyffsat förskonade från det sexuella våldet (ja jag tycker att det är en skala så knappast någon är förskonad) men nu menar jag de som kan återgå till någon slags vardag. Är inte densamma för de som har upplevt detta in på skinnet och inte fått hjälp att hantera det. Detsamma gäller andra katastrofer, de direkt drabbade går inte vidare på samma sätt.

Jag tycker Sverige ska slå på krisläge. Fram för haverikommissioner som på lång sikt ser över åtgärder såsom ändrad lagstiftning, tryggare anställningar, bättre mottagande för våldsutsatta, sexualundervisning med jämställt perspektiv, utbilda rättsväsendet, skolan, politiken. Satsa resurser, på kvinnokliniker, kvinnojourer. Flytta skulden från henne till honom. Men ta också ansvar nu mitt i krisläget. Varför är det inga extrainsatta presskonferenser? Vi har tydligen ett land som kan ställa om i rasande fart när säkerhetspolisen hittar ett skl yttre hot. Nu visade det sig ju vara en helt vanlig tonårspojke som hängde med sina kompisar i Norrlands inland och ingen kallblodig terrorist. Men hur som helst, ministern hade från första stund landsfaderrösten påslagen när han tryggade oroliga i tv-sofforna. Jag tänker mig åtminstone något i samma klass i den krisen vi som nation står i nu. 100 000 tals kvinnor vittnar om övergrepp, skapa tillfälliga krismottagningar på sjukhusen, satsa dubbelt på psykiatrin, öppna en krislinje hos polisen där man kan ringa och anmäla övergrepp. Ös resurser över kvinnohusen och BRiS-linjerna. För dessa kommer bli nerringda. Och då måste samhället ansvara för att någon som tar emot finns där även efter att facebookgruppen stannat av.  

16.04 skyndar till förskolan, hämtar barnet ”Vad har du gjort idag då?” undrar jag. ”Knuffat Gorgon”. ”Men va nej det får man inte” säger jag. ”jo mamma man kan det, Ellen sa stop”.  

Individer och strukturer

Det finns flera relevanta diskussioner som man kan ta kring metoo, men en av dessa tycker jag är att det nu visar sig hur omfattande våldet och kränkningarna mot kvinnor faktiskt är. Detta har påtalats tidigare tex inom forskningen och politiken. Men ofta har den utgångspunkten förlöjligats eller motarbetats det grövsta. Kanske kan vi efter detta återigen få en diskussion som innefattar en sammanhängande våldsförståelse. Generellt så saknar samhällsdebatten strukturella insikter om det som har gemensamma drag och det som kan förena är inte i fokus. Individfokuset och det som skiljer saker och ting i från varandra kan förstås vara mycket relevant. Men det får aldrig ersätta eller dominera debatten/forskningen etc. Själv är jag ju en akademisk nolla men tycker ändå man ser hur forskning/högskolevärlden följer samma mönster som övrigt samhälle.

I mina studier nu när jag pluggar till socionom är det mycket fokus på det som avviker. Tex äldre behöver inte vara deppiga de kan va skitglada och vilja dansa på club, kvinnor kan vara förövare och misshandla sina män, om vi pratar äldre och arbetsmarknad är fokus inte att folk inte pallar jobba till pension utan att man inte ”får” jobba efter 70.  Vi har haft hela tema-dagar om specifika våldsuttryck men inte en enda om våld mot kvinnor i stort. Pratat om att de som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utsatta för prostitution är stigmatiserade. Det kan jag skriva under på. Men vad gör vi då för att ändra detta. Fixar missbruksvården? Bekämpar arbetslösheten, lagför män som köper sex, avskaffar kapitalismen och könsmaktsordningen? Nej, lösningen enligt vissa. Sluta ”döma” som vi förstås bör göra men vad innebär det konkret? Vi pratar om att inte ha en sådan ”medelklassig” uppfattning om vad ett bra liv är ”vissa kanske tycker det är härligt att bo på plattan” ta droger och sälja sig själv. Vi pratar om de som inte får plats inom normer men inte om de som förtrycks trots att dom är en del av den. Maktfrågor är inte i centrum. Jag tror att om man ska kunna titta kvalitativt på företeelser som inte är det gängse eller det vanligast förekommande, så behöver man kombinera detta med en ram. Om man ska kunna se vilka som inte får plats inom normen, så måste man ju ha en bild av vad den normen innefattar, vilka förtryck som finns inom den.

De senare decenniernas förlamning gällande att inte använda ekonomiska verktyg till att motverka orättvisor har banat väg för individtolkningen och vägran att se strukturer. Självklart inte helt ensamt i alla lägen men definitivt en bidragande orsak. Visst ska vi diskutera/forska om/utgå från avvikelser och det som inte följer majoriteter och vi ska avslöja stereotyper. Men för att kunna göra det krävs ett erkännande av det strukturella och sammanhållna, annars riskerar individfokuset/avvikelserna bli istället för eller i motsättning till. Det tycker jag är olyckligt. Den gemensamma berättelsen om mäns våld mot kvinnor om varför just män är förövare är viktig. Annars osynliggör vi ett omfattande samhällsproblem och dess orsaker. Detta gör inte att vi inte kan säga att en grov våldtäkt är någonting annat än ett sexuellt ofredande. Det innebär inte att vi som arbetar med människor ska bemöta en person som vittnar om att ha utsatts för övergrepp som barn på samma vis som någon som blivit kladdad på i krogkön. Att hela organisationer behöver jobba med intern jämställdhet står inte i motsättning till att personer som begått sexuella trakasserier i en organisation ska bemötas med specifika reprimander. Allt detta är snarare en förutsättning för varandra.

Metoo, strukturer, dick-pics och civiliserat maktutövande

En viktig grej gällande sexuella trakasserier och debatten om Metoo utöver att prata om vikten att våga anmäla och att fler som begår sexualbrott ska lagföras är att lyfta det som INTE är brottsligt. Alltså s.k. gråzoner eller bara sunkigt beteende och maktutövning som inte är kriminellt. En feministisk analys om sexuellt våld måste omfatta mer än juridiken. Vi behöver ändra lagstiftning, prioritera om resurser inom polisen och andra myndigheter och se över vårt rättsväsende. När enbart en extremt liten del av anmälningarna om sexualbrott leder till fällande domar så är det något allvarligt fel! Och visst det är inte nice med folkdomstolar, men i stora delar är ju detta ett symptom på att samhällets normala strukturer brister. Kanske ska vi andra tacka de ”gränslösa”kvinnorna för att de ballar ur. Annars händer det ju inget, uppenbarligen.
Kvinnor accepteras som enskilda offer, då kan de tom anses skyddsvärn. Det finns inget som jag upplever väcker den manliga s.k. beskyddarinstinkten som EN kvinna i nöd. Men om det är flera så blir offerrollen något potentiellt farligt. Vi är offer för detta tillsammans, därför backar vi varandra tillsammans. Ett offer som tar för sig och är starkt, som lutar sig på andra systrar är inte lika hett.
Eller om den man pekar ut inte är en avlägsen man från tex fjärran land, utan någons vän arbetskamrat etc. Då kan beskyddaren inte med självklarhet definiera sig som någonting helt annat.

Själv så tycker jag inte det jobbigaste är bisarra mejl, antydningar eller direkta påhopp. I dessa lägen är det oftast jag som har makten. När jag var ordförande för Ung Vänster och fick mejl från tokar dagligen, så är det förstås relevant att konstatera att detta berodde i stor utsträckning på att jag var kvinna. En man på min post skulle aldrig behöva konfronteras med detta. Alls.

Men att bli utsatt av de som verkar på samma nivå är värre. Som när jag blev sönderkladdad i skolkorridåren, kallad hora dagligen trots att jag aldrig ens kysst någon, en kille hittade en privat lapp där jag hade skrivit att jag var kär i honom och jag minns hur arg han var pga. det?!? En klasskompis, tjej med pikétröja, boxertrosor och page, hade berättat för den unga manliga lärarvikarien att jag hade en push-up BH. Han skrattade. Jag skämdes, kände mig äcklig och ful fast jag nu när jag ser tillbaka, med rådande ideal måste ha varit helt ok nästan söt. Jag var ändå glad för att jag inte var den där tjejen som alla kallade skräp efter helgens fest, hon som legat med två snubbar i Lisas sovrum. Mest högljudda i kören var de två killarna. Men så är skollivet, när klass och kön samverkar.
I andra sammanhang senare i livet, alltid fått förhålla sig, duckat saker, tänkt sig för (Alltså inte för att jag vill ha en, men hundra gånger hellre får jag en dick-pic från random tokstolle som alla kan hålla med om att det var fel och som till och med blir satt i finkan för tilltaget än att konstant behöva tänka på att inte vara för mycket).

 Om man bara fick vara han, han som är det självklara stjärnskottet, han som har unika egenskaper, som vi bara inte kan undvara.  Han som vi ska vara glada att vi har på vår sida, han som är så intressant, han som ser ut som en luffare men det spelar ingen roll för han är så himla intellektuell. Han som väger över 100 kilo och äter skumtomtar i tv men ändå har bästa sändningstiden. Han som är flintskallig, i pensionsåldern men som ändå får ligga för han är het på sitt eget lilla vis. Han som tar någon på rumpan men inte menar något illa. Han som säger att man är för aggressiv med extremt överlägsen röst när man precis har börjat sin utläggning. Han som kan klä sig i det han har lust utan att fundera på hur det kommer att uppfattas. Han som inte behöver känner sig äcklig när random snubbe visslar upphetsat när man gjort sig fin för partyt. Han som anses samlad, vid sina sinnesfulla bruk, trots att han har trippla diagnoser. Tänk att få vara han.
 De stora maktfrågorna är svårast att ta sig an. Hur vi stärker flickor i skolan, hur vi avslöjar mer ”civiliserad” maktutövning och hur vi förändrar när vi själva står i underläge. Metoo kan vara en början på det. Skådespelare går samman och kritiserar sin bransch, vi ser hur trakasserier inom hotell och restaurangbranschen kommer upp till ytan. Förslag på åtgärder tex tryggare anställningar och satsningar i skolan lyfts. Men för att komma åt detta på djupet måste frågan om makt återigen bli central när vi diskuterar feminism och kön. En sammanhängande maktförståelse är nödvändig.