söndag 26 november 2017

Individer och strukturer


Det finns flera relevanta diskussioner som man kan ta kring metoo, men en av dessa tycker jag är att det nu visar sig hur omfattande våldet och kränkningarna mot kvinnor faktiskt är. Detta har påtalats tidigare tex inom forskningen och politiken. Men ofta har den utgångspunkten förlöjligats eller motarbetats det grövsta. Kanske kan vi efter detta återigen få en diskussion som innefattar en sammanhängande våldsförståelse. Generellt så saknar samhällsdebatten strukturella insikter om det som har gemensamma drag och det som kan förena är inte i fokus. Individfokuset och det som skiljer saker och ting i från varandra kan förstås vara mycket relevant. Men det får aldrig ersätta eller dominera debatten/forskningen etc. Själv är jag ju en akademisk nolla men tycker ändå man ser hur forskning/högskolevärlden följer samma mönster som övrigt samhälle.

I mina studier nu när jag pluggar till socionom är det mycket fokus på det som avviker. Tex äldre behöver inte vara deppiga de kan va skitglada och vilja dansa på club, kvinnor kan vara förövare och misshandla sina män, om vi pratar äldre och arbetsmarknad är fokus inte att folk inte pallar jobba till pension utan att man inte ”får” jobba efter 70.  Vi har haft hela tema-dagar om specifika våldsuttryck men inte en enda om våld mot kvinnor i stort. Pratat om att de som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utsatta för prostitution är stigmatiserade. Det kan jag skriva under på. Men vad gör vi då för att ändra detta. Fixar missbruksvården? Bekämpar arbetslösheten, lagför män som köper sex, avskaffar kapitalismen och könsmaktsordningen? Nej, lösningen enligt vissa. Sluta ”döma” som vi förstås bör göra men vad innebär det konkret? Vi pratar om att inte ha en sådan ”medelklassig” uppfattning om vad ett bra liv är ”vissa kanske tycker det är härligt att bo på plattan” ta droger och sälja sig själv. Vi pratar om de som inte får plats inom normer men inte om de som förtrycks trots att dom är en del av den. Maktfrågor är inte i centrum. Jag tror att om man ska kunna titta kvalitativt på företeelser som inte är det gängse eller det vanligast förekommande, så behöver man kombinera detta med en ram. Om man ska kunna se vilka som inte får plats inom normen, så måste man ju ha en bild av vad den normen innefattar, vilka förtryck som finns inom den.

De senare decenniernas förlamning gällande att inte använda ekonomiska verktyg till att motverka orättvisor har banat väg för individtolkningen och vägran att se strukturer. Självklart inte helt ensamt i alla lägen men definitivt en bidragande orsak. Visst ska vi diskutera/forska om/utgå från avvikelser och det som inte följer majoriteter och vi ska avslöja stereotyper. Men för att kunna göra det krävs ett erkännande av det strukturella och sammanhållna, annars riskerar individfokuset/avvikelserna bli istället för eller i motsättning till. Det tycker jag är olyckligt. Den gemensamma berättelsen om mäns våld mot kvinnor om varför just män är förövare är viktig. Annars osynliggör vi ett omfattande samhällsproblem och dess orsaker. Detta gör inte att vi inte kan säga att en grov våldtäkt är någonting annat än ett sexuellt ofredande. Det innebär inte att vi som arbetar med människor ska bemöta en person som vittnar om att ha utsatts för övergrepp som barn på samma vis som någon som blivit kladdad på i krogkön. Att hela organisationer behöver jobba med intern jämställdhet står inte i motsättning till att personer som begått sexuella trakasserier i en organisation ska bemötas med specifika reprimander. Allt detta är snarare en förutsättning för varandra.

fredag 10 november 2017

Metoo, strukturer, dick-pics och civiliserat maktutövande

En viktig grej gällande sexuella trakasserier och debatten om Metoo utöver att prata om vikten att våga anmäla och att fler som begår sexualbrott ska lagföras är att lyfta det som INTE är brottsligt. Alltså s.k. gråzoner eller bara sunkigt beteende och maktutövning som inte är kriminellt. En feministisk analys om sexuellt våld måste omfatta mer än juridiken. Vi behöver ändra lagstiftning, prioritera om resurser inom polisen och andra myndigheter och se över vårt rättsväsende. När enbart en extremt liten del av anmälningarna om sexualbrott leder till fällande domar så är det något allvarligt fel! Och visst det är inte nice med folkdomstolar, men i stora delar är ju detta ett symptom på att samhällets normala strukturer brister. Kanske ska vi andra tacka de ”gränslösa”kvinnorna för att de ballar ur. Annars händer det ju inget, uppenbarligen.
Kvinnor accepteras som enskilda offer, då kan de tom anses skyddsvärn. Det finns inget som jag upplever väcker den manliga s.k. beskyddarinstinkten som EN kvinna i nöd. Men om det är flera så blir offerrollen något potentiellt farligt. Vi är offer för detta tillsammans, därför backar vi varandra tillsammans. Ett offer som tar för sig och är starkt, som lutar sig på andra systrar är inte lika hett.
Eller om den man pekar ut inte är en avlägsen man från tex fjärran land, utan någons vän arbetskamrat etc. Då kan beskyddaren inte med självklarhet definiera sig som någonting helt annat.
Själv så tycker jag inte det jobbigaste är bisarra mejl, antydningar eller direkta påhopp. I dessa lägen är det oftast jag som har makten. När jag var ordförande för Ung Vänster och fick mejl från tokar dagligen, så är det förstås relevant att konstatera att detta berodde i stor utsträckning på att jag var kvinna. En man på min post skulle aldrig behöva konfronteras med detta. Alls.
Men att bli utsatt av de som verkar på samma nivå är värre. Som när jag blev sönderkladdad i skolkorridåren, kallad hora dagligen trots att jag aldrig ens kysst någon, en kille hittade en privat lapp där jag hade skrivit att jag var kär i honom och jag minns hur arg han var pga. det?!? En klasskompis, tjej med pikétröja, boxertrosor och page, hade berättat för den unga manliga lärarvikarien att jag hade en push-up BH. Han skrattade. Jag skämdes, kände mig äcklig och ful fast jag nu när jag ser tillbaka, med rådande ideal måste ha varit helt ok nästan söt. Jag var ändå glad för att jag inte var den där tjejen som alla kallade skräp efter helgens fest, hon som legat med två snubbar i Lisas sovrum. Mest högljudda i kören var de två killarna. Men så är skollivet, när klass och kön samverkar.
I andra sammanhang senare i livet, alltid fått förhålla sig, duckat saker, tänkt sig för (Alltså inte för att jag vill ha en, men hundra gånger hellre får jag en dick-pic från random tokstolle som alla kan hålla med om att det var fel och som till och med blir satt i finkan för tilltaget än att konstant behöva tänka på att inte vara för mycket).

 Om man bara fick vara han, han som är det självklara stjärnskottet, han som har unika egenskaper, som vi bara inte kan undvara.  Han som vi ska vara glada att vi har på vår sida, han som är så intressant, han som ser ut som en luffare men det spelar ingen roll för han är så himla intellektuell. Han som väger över 100 kilo och äter skumtomtar i tv men ändå har bästa sändningstiden. Han som är flintskallig, i pensionsåldern men som ändå får ligga för han är het på sitt eget lilla vis. Han som tar någon på rumpan men inte menar något illa. Han som säger att man är för aggressiv med extremt överlägsen röst när man precis har börjat sin utläggning. Han som kan klä sig i det han har lust utan att fundera på hur det kommer att uppfattas. Han som inte behöver känner sig äcklig när random snubbe visslar upphetsat när man gjort sig fin för partyt. Han som anses samlad, vid sina sinnesfulla bruk, trots att han har trippla diagnoser. Tänk att få vara han.
 De stora maktfrågorna är svårast att ta sig an. Hur vi stärker flickor i skolan, hur vi avslöjar mer ”civiliserad” maktutövning och hur vi förändrar när vi själva står i underläge. Metoo kan vara en början på det. Skådespelare går samman och kritiserar sin bransch, vi ser hur trakasserier inom hotell och restaurangbranschen kommer upp till ytan. Förslag på åtgärder tex tryggare anställningar och satsningar i skolan lyfts. Men för att komma åt detta på djupet måste frågan om makt återigen bli central när vi diskuterar feminism och kön. En sammanhängande maktförståelse är nödvändig.