Att det franska namnet
feminism är så föga passande att varken suffragetterna, eller kravet på fri
kärlek, i Sverige kunna vinna någon egentlig terräng beror nog på att vår
kvinnosak i grunden varit svensk, om man med svensk menar värdig, försynt och
behärskad. Så återges tidiga svenska feministers tankar om den så kallade
kvinnosaken.
Förra året blev partiet 100 år
och i samband med det valde vi att uppmärksamma vår kvinnohistoria genom boken Ett
kollektiv av röster-hundra år av systerskap. Vi ville lyfta dom som under
den första vågens feminism kämpade för rösträtten, mot krig och hungersnöd. Vi
ville uppmärksamma dig som under den andra vågen drog upp en rullgardin som
under historien skymt bärande delar av kvinnoförtrycket. Boken skrevs av, om, och till dig som under 90-talet höll kurser i feministiskt självförsvar och tog dig
rätten att slå tillbaka. Berättelsen
handlar om dig, du som funnits kvar mellan de stora vågorna, ordnat
insamlingarna, ifrågasatt strukturerna och hela tiden hållit saken flytande.
Och till oss som finns här just nu, vi som står pall mot näthat och sexism.
Var det Kata Dalström som
banade väg för oss när hon som 40-åring och sjubarnsmor inledde sitt partipolitiska
engagemang, reste land och rike runt, och som hon själv uttryckte det ”arbetade
som en röd liten räv?” Grundlades möjligheterna till att stå upp för sig själv
när Greta Segersson nobbade en SS-soldats frieri under sin tid som hemlig kurir
i Tyskland? Eller var det på kongressen 1993 när vi valde vår första kvinnliga
partiordförande Gudrun Schyman som det skedde?
Garanterat var det alla de här
tillfällena-sammantaget. Men märk väl, att det även sker nu, när du som är
mötessekreterare lägger sista handen vid protokollet, när du serverar kaffe på
torget eller när du går upp i talarstolen för första gången i dit liv just på
den här kongressen. Tillsammans har vi byggt Vänsterpartiets och så också
Sveriges feministiska utveckling. Andra kvinnor tog kampen tidigare och skapade
det utrymme som vi har att förfoga över idag. Vi tar vid, fortsätter att flytta
gränser, trycker på och spränger murar. Var och en här inne, alla vi, och många
fler, är en liten del av någonting väldigt fint och viktigt.
Vi deltog i rösträttskampen
och flyttade fram positionerna för rätten till fri abort. Under 60-70-talet var
vi med och bildade Grupp 8. Redan på 80-talet föreslog vi att tre månader av
föräldraledigheten skulle reserveras för varje förälder. År 2000 skrevs en
motion som tog upp problematiken med hedersvåld. och nu under höstens Metoo-rörelse har vi
krävt att en kriskommission tillsätts.
I den tid som vi är i nu
uppmuntras en livshållning som tycks uppfunnen av en trotsig treåring. ”Jag kan
själv” verkar vara essensen av tidsandan- vi stödjer oss på varandra är en
utopi och ”vi tillsammans” är tecken på svaghet.
Istället ska du hitta dig
själv, löneförhandla bättre, gå ner tjugo kilo, stå fast vid dina ideal,
förpacka dig väl, lära dig 10 sätt som du kan lyckas bättre på i karriären, på
bostadsmarknaden och i förhållandet. Hitta dina unika egenskaper. Bygga ditt eget varumärke.
Samtiden letar efter allt som
skiljer oss åt och hävdar att det som gör oss till människor är det som inskränker
oss, stöper om oss till motsatser, fiender, över- och underordnar oss.
Men det är inte det som skiljer
oss åt som gör oss till människor -utan tvärtom. I den insikten ligger
möjligheten till frigörelse.
Ulla Hoffmann beskriver i boken processen
bakom att slå fast att Vänsterpartiet är feministiskt: ”Det var ett gemensamt
arbete.” Ett kollektiv av systerskap. Och vi når framgångar. Vi har som första
parti valt en majoritet kvinnor i kommuner, landsting/regioner och riksdag. Och
nu när vi är mitt uppe i vår 42:a kongress så är feminismen en självklar det av
vår valplattform.
Det finns fortfarande
utmaningar, exempelvis att bättre organisera rasifierade kvinnor, hbtq-personer
och inte minst kvinnor med LO-bakgrund. Det handlar inte om någon
millimeter-rättvisa utan om att bredd är det som ger styrka.
För könsförtrycket är en
speciell typ av förtryck. Det är inte kamp emot direktören, utan den pågår vid
frukostbordet, mellan vänner och mellan medlemmar i en partiförening. Att se
sig själv i andra måste gälla även i tv-soffan och på partimötet.
Vi är ingen isolerad ö där
strukturer inte påverkar oss. Den rörelse som tror sig kunna skriva sig fri
från rådande maktordning gör sig själv en otjänst. Vänsterpartiet erkänner
detta. Det är modigt. Wetoo. Och vi reducerar det inte heller till att handla
om enskildheter, utan ser att det är en del av de orättvisor som vi kommit
överens om att bekämpa.
Genom att synliggöra kan vi
frigöra oss från oken. Vi förändrar i en feministisk riktning och vi gör det
tillsammans. Och en sak är säker, vi kommer inte att göra det värdigt, försynt
och behärskat.
