Det yras om nya fenomen i Sverige trots att varenda kotte
vet att sexuella övergrepp är äldre än barna Hedenhös. Men ingen bryr sig om
oss som blivit kladdade på, tafsade på och kränkta. Bara om vi kan spela en
bricka i ett rasistiskt spel. Annars är vi helt osynliggjorda. Det gör mig så
jävla förbannad.
Jag hatar festivaler. Jag kan inte tänka mig något värre
straff än att behöva åka på en festival. Åtminstone inte inom rimliga
proportioner. När andra ungdomar i slutet av nittiotalet samlade ihop pengar
för att åka på Hultsfredsfestivalen satt jag gladeligen hemma i Sandviken och
lyssnade på Rage Against the Machine på min cd-spelare. Inga bajsmän så långt
ögat kunde nå, jippie!
En gång bokade jag i och för sig in mig på en gruppresa till
hårdrocksfestivalen Wacken. Allt för att imponera på min nya pojkvän. Men jag
pallade inte till slut och tvingade honom att åka på busscharter till Costa
Brava istället. Puh! Grisfester i mitt hjärta. Rena Nobelfesterna om man jämför
med partyt på festivalcampingens område.
När jag blev vald till förbundsordförande för Ung Vänster
2005 visste jag att det var kört. Jag skulle inte kunna komma undan längre. Jag
nästan grät när jag satt på Krösatåget som rullade in på Hultsfreds perrong. Den
ångesten. Påminde mig själv att jag åtminstone inte skulle behöva övernatta i
tält. Tacka gud för att det finns partilokaler! Och att jag skulle få se Black
Sabbath. Så coolt. Allt blev inte riktigt så hemskt som jag hade tänkt mig. Såg
aldrig någon bajsman, Ozzy var kung och vi delade en massa flygblad. Men en
snubbe sket på vårt informationstält. En annan försökte pissa på vår skylt och
när jag beklagade mig försökte han pissa på mig istället. Hora blev jag nog
kallad ca 18 gånger och minst lika många personer kladdade på mig samtidigt som
de försökte locka med en dejt och avslagen folköl. Men ingen brydde sig när man
klagade. Kom igen, det var ju för fan festival och lite fick man ju tåla.
Fjortisarna fick nog tåla ännu mer än jag som nästan var
fullvuxen. Det ingick liksom i festivalbiljetten tillsammans med de obligatoriskt
leriga brallorna. Just därför har jag tillsammans med många andra arrangerat
självförsvar för tjejer på festivaler och nattvandrat bland
tälten. Alltså man vill ju inte vara
världens tråkigaste moraltant. Man kan faktiskt ha det jättetrevligt på
festival, även fast man är blöt och lerig. Det är säkert jättekul att dricka
avslagen folköl, egentligen. Till och med unga tjejer kan ha skoj på festival,
det är jag helt övertygad om. Eller det är i alla fall en hel del av mina
tjejkompisar.
Men såväl som på festivaler som i andra sammanhang beskärs
kvinnors och flickors livsutrymme. Alltid riskkalkylera. Aldrig slappna av.
Ständigt tänka sig för. Vara på sin
vakt. Mot de korta kjolarna och alkoholhaltiga dryckerna. Annars fick man
skylla sig själv. Fick skulden trots att den inte var vår att bära. Just därför
gör rasismen som flödat fritt efter nyhetsrapporteringen om sexuella
trakasserier och övergrepp på festivaler mig så beklämd. Man kan riktigt se hur
en del lyser upp, ”nu har de satt sin sista potatis, de afghanska
flyktingbarnen!” Män som hatar kvinnor hatar invandrare ännu mer och använder
övergreppen som slagträ. ”Kom inte hit och våldta våra kvinnor” vrålar dom
aggressivt. ”För det ska vi banne mig göra själva”. Menar dom egentligen.
