Dressed for success

Det är dags för riksdagens öppnande. Jag ska gå för första gången. Man får ta med sig en till. Pappa kommer hit från Sandviken. Han har fått ledigt från jobbet han har som arbetsledare i en verkstad för personer som behöver arbetsträning. Det är en kommunal verksamhet. Så i valrörelsen fick han tjänstledigt för att ta ett kampanj-jobb i Stockholm. Kommunen tyckte det var viktigt att påverka. I en månad var det han och ett gäng ungdomar som styrde upp basarbetet i valrörelsen. Hans främsta uppdrag blev att sköta popcornmaskinen. Han gillade det, var stolt. Poppade popcorn i storstan. Så därför kan man ju förstå att han ville hänga på till riksdagen. Hans chef förstod också och gav honom ledigt igen.

Vi provar våra kläder dagen innan. Han sin kavaj och jag min klänning. Pappa skrattar åt sig själv. ”Jag tycker vi ser bra ut”, säger jag. Han svarar ”ja, du har ju en annan karisma i alla fall” och fixar till frisyren. Hans hår är uppsatt i en hästsvans men den liknar inte Anders Borgs, och tur är väl det säger pappa med självrespekt.

I caféet i riksdagshuset innan tillställningen ska börja hör jag några rödgröna innekillar kommentera andra mäns kläder, främst andra män från SD. ”Det där måste vara en Dressman”, skrattar den ena, ”snygg skjorta”, svarar den andra. Ironiskt förstås. Jag skruvar på mig, tänker på pappa. Hans kavaj, som inte sitter som en smäck, men som är fin ändå. Ser väl ut som dom flesta. Men inte som dom rödgröna innekillarna i riksdagshuset. I rulltrappan ser jag Magdalena Andersson. Hon har hätta på huvudet och ser i övrigt ut som en midsommarklädd dalkulla från Siljansbygden. Men hon är från Nacka. En liberal kille som jag sitter nära i kammaren säger på stockholmska att han nästa år också funderar på folkdräkt. Har en kusin i järså (järvsö), säger han. Sist jag såg honom var han utklädd till en cigarett för att protestera mot rökförbudet på uteserveringarna, så antar att han är van med kostym. Inget fel på folkdräkt, men konstaterar bara att många av dom som bär den sitter i Stockholmsbänken. Jämtlänningarna däremot har mest vanlig outfit.

Har hamnat bredvid en Sverigedomokrat i kammaren. Jag har träffat honom förut. Inte honom men typen. Han tänker ta upp en matlåda fast man inte får äta där inne. Jag meddelar honom och han tar skyndsamt bort den. När nationalsången ska sjungas kan han inte texten. Jag sjunger högt utan att kolla i häftet, men gestikulerar så att min bänkgranne ska hitta broschyren där texten finns. Hehe, tänker jag.

Vänsterpartiet har gått fram i dom större städerna men inte lyckats lika bra i bruksorter där vi tidigare varit starka. Väljarstödet är idag mycket mer polariserat. De rödgröna minskar på totalen val efter val och S är inte längre det självklart största partiet. I ett sådant läge måste vi börja fundera över hur vi kan påverka den dagordning som människor positionerats sig kring och hur vi kan bidra till att skapa nya positioner för människor att inta.

Min kommentar i gårdagens DN om att jag tror att en fördel som en del upplever med SD är att dom slipper känna sig dumma där, debatterades friskt. Alltså jag fattar att jag totalt generaliserar och att tex LO-arbetare med invandrarbakgrund och kvinnor knappast får del av den upplevelsen. Och att dessa grupper är minst lika viktiga att nå. Men jag tror att vi kan göra både ock. Dessutom finns det visst snofsiga SD:are i riksdagen, exempelvis damen från Lidingö med det hårda handslaget och nåt slags ridbyxor. Och den innersta kretsen är ju Lundastudenter hela gänget har jag förstått. Men jag tror ändå det finns en revanschistisk anledning till att många som söker sig till SD, här blir man inte dumförklarad.

Kollar på Twitter där några blir sura och tror att jag hånar alla med Dressmankavaj. Nån annan menar att arbetare har andra sorters kläder och att jag därför hånar dom genom att påstå att dom har Dressmankavaj. En tredje säger att det ska vara ointressant vilka kläder man har allt annat är identitetspolitik. Och jag kan förstå delar av invändningarna. Självklart är inte bruksorten fullproppad med snubbar i Dressmankostymer. Men om livsstilsmarkörer ska bli relativt ointressanta när vi adresserar människor så måste vi veta vilka vi pratar med. Människors känslor, upplevelser gällande världen och sin egen tillblivelse är knappast irrelevant om vi ska förstå varandra bättre. Jag tror vänstern har underskattat en del av dom socialpsykologiska förklaringarna till varför arbetarrörelsen tappar stöd och hur andra högerextrema krafter istället växer sig starka. Självklart är grundorsaken materiell men jag syftar på hur detta sedan omsätts i identitetsskapande och självuppfattning.

Om det tänkte jag fortsätta skriva framöver här på bloggen. Jag är i Framtidskommissionen ansvarig för att titta på hur Vänsterpartiet kan påverka dagordningen. Detta för att det framöver inte endast blir ett nollsummespel. Vi ska växa i bruksorter samtidigt som vi behåller vår ställning i städerna. Jag tror inte att det är omöjligt. Människor måste se sig själva i varandra mer. Vi måste givetvis leverera politiska förslag som känns relevanta runt om i landet och som bidrar till att vi upplever att vi har gemensamma intressen oavsett bostadsort. Men det är en början på en diskussion.

Knäppte på TV:n igår för att se Nyheterna. Ser Trump stå och orera om Oscarsgalan, rasistiskt och så obehagligt på så många vis. Produktionsbolaget som gjort den Sydkoreanska vinnande filmen hälsar tillbaka till Trump att han tycker illa om att filmen vunnit för att han inte kan läsa undertexterna. Han säger så för att han är dum blir slutsatsen. Så är positioneringen igång igen. Dom dumma mot dom andra, vi som fattat det. Vi vet att det inte handlar om dumhet, utan något mycket farligare. Det är ju inte Trump som ska känna sig bekväm hos oss. Det är han som har makten, även fast han försöker skapa den upp och ner vända världen där ”kultureliten” försöker styra och ställa över en av världens mäktigaste män.

Därför ska vi istället flytta diskussionen till att handla om ekonomisk omfördelning (utan att backa från antirasism, klimatomställning och andra livsviktiga områden). Där kan det bli ett annat ”vi” och ”dom”. Så att min pappa och kanske fler känner att hit kan jag komma. I vänstern är jag välkommen oavsett hur jag lever.