Slöjor, direktörer och de som roffar åt sig

Allt fler privata skolor går i konkurs. Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler menar att föräldrar bör vara aktiva konsumenter och ta reda på så mycket som möjligt om en skola innan man väljer. Förutom att de ska undersöka saker som skolans pedagogik, lärartäthet och elevunderlag ska även en översyn av skolans ekonomiska resultat genomföras av föräldrarna. Detta kan förstås bli lite svårt för oss genomsnitts-loosers som inte är ekonomer och istället för att ha kvalat in i Mensa-klubben skrapat till oss högsta betyg i träslöjd. Begler verkar dock inte själv leva upp till idealet som A-människa: ”Det här behöver man ju ha kompetens för att kunna analysera. Idag har vi inte tillräcklig kompetens för att kunna göra sådana analyser”. Säger hon i en intervju i SVT. Bra där, direktör´n.

Attendos ägare har blivit skakade av det breda och växande motståndet mot vinster i välfärden. De väljer därför att redan nu plocka ut rejäla slantar ur bolaget för att garantera att kosingen hamnar i deras fickor, om det blir en politisk förändring. Och en politisk förändring måste till. Kom igen nu då, Löfven, jag vet att du vill! Det är bråttom. De smiter med allt vårt guld.

En gravid kvinna blir misshandlad på en parkeringsplats i Farsta. Hennes huvud dunkas mot en bil tills hon svimmar. Misshandeln sker för att hon bär hijab. Mannen som utför misshandeln sliter av hennes sjal och kvinnan får föras i ambulans till sjukhuset. Hatbrotten mot beslöjade kvinnor är vanliga. Många talar sig varma om hur ”vi” måste skydda ”dom” mot deras män, mot extremismen och ojämställdheten. Få talar om att vi lever i ett samhälle där den som bär slöja får räkna med att utsättas för våld och kränkningar. Av svenskfödda män, som hatar och visar det genom våld. Rasismen är vår tids stora fråga och det spelar roll vad vi gör nu för vad som blir Sverige i framtiden. Jag låter det sjunka in. En kvinna blir misshandlad, för att hon bär ett visst klädesplagg. Det händer i Sverige 2013.




Ledarstick i Flamman 22/8

Köksbordsfeminism

Duktiga flickor överbefolkar nationen. CSN:s undersökning visar att det är vanligare att tjejer känner ångest och är oroliga när de pluggar jämfört med killar. Fler kvinnliga studenter har dessutom ont i ryggen, nacken och axlarna än manliga studenter. Och fler tjejer än killar känner sig också stressade. Inget nytt under solen. Det behövs ökade resurser till elevhälsan, men det behövs också mer omfattande samhällsförändringar när det gäller könsroller. Fram för fler lata kvinnor, som tycker att de är bättre än vad de är och liksom glider fram på sina självlysande egon.

Socialdemokraterna har på sin kongress beslutat att under den kommande mandatperioden ska ”avgörande steg tas så att ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen uppnås”. Oklart är vad det innebär mer konkret, annat än att det eventuellt kan innebära att en ytterligare månad knyts till var och en av föräldrarna. Frågan om en individualiserad föräldraförsäkring är ingen kioskvältare i opinionsmätningarna. Fega politiker menar att familjer måste få sitta runt köksbordet och bestämma själva. Strukturella problem behöver samhälleliga lösningar, inte fega politiker som inte törs ta en fika med sina egna väljare. Bjud dem på restaurang vettja.

Alltså vad är det för fel på män, pojkar och grabbar?  Flera kvinnliga rödgröna politiker i Norrköping har utsatts för sextrakasserier via anonyma sms, redan 2010 anmälde ett flertal kvinnor att de blivit trakasserad via sms men fallet lades ned i brist på bevis. Tjejer som går i högstadiekorridoren får utstå sexuella trakasserier, tafsningar och sexistiska kommentarer. Läsa hora klottrat på skåpdörren. Situationen för okända och kända kvinnor innebär att ständigt behöva förhålla sig till en vardag fylld av kränkningar. Och vad gör samhället? Klagar lite på Maria Svelands bok. Eller påpekar att även företag, hundar och manliga ledarskribenter kan bli näthatade. Tillsätt en kriskommission. Snälla.

Ledarstick i Flamman 11/4

Böneutrop åt folket

Sitter och surfar till fredagsmyset. Överallt dyker ”debatter” om muslimer upp. Fyller feeden. Många är för, några är emot. Jag blir less. Är så trött på böneutropmotståndarna att jag håller på att avlida. Men det får man väl inte säga i det här landet! Istället ska vi ha legitima diskussioner med dom, ta deras åsikter på allvar, sätta dom i debattsoffor och lyssna på struntpratet, för att det kan ligga något i det dom säger. Man får inte bara skita i allt och skrika - böneutrop i mitt hjärta ditt fuck head! Nej, för det kan vara farligt att inte ta upp de ”problem” som invandringen trots allt för med sig, då kan rasisterna få vatten på sin kvarn och jättemånga röster eftersom de är de ENDA som pratar om det. Jag undrar på vilket planet dessa experter befinner sig, för här på Tellus går ”debatten” på högvarv 24/7.

Kan inte tänka mig att vi ”luftar” något annat så här ofta. Och om man känner att man saknar debatten om huruvida muslimer egentligen startar krig i sina hemländer som en smart överlagd plan för att islamisera hela världen genom sin nyfunna flyktingstatus, kan man läsa i valfritt kommentarsfält, under de ibland välmenande luftningsartiklarna. Några har bildat en facebook-grupp mot böneutrop pga. faran för att Sverige genom dessa fredagsutrop ska islamiseras. Jag blir full i skratt, vad tror dom, att svennebananerna ba bangar fredagsmyset när de hör utropet ”Allaaah är sååå braaa”, så kollar de på varandra och säger: ”hörrni ungar nu hoppar vi Körslaget va, de är ju mycket sköjigare att dra på fredagsbön, ni hörde väl vad farbrorn i tornet sa”. Troligt. Inte så jävla. Någon annan oroar sig för att de (muslimerna) kan ropa ut vad som helst, på sitt hemliga språk. Hjälp! Yttrandefriheten ska enbart reserveras för svensktalande rondellhundar. Det vet ju alla.

Knäpper på tv:n. Där är Lars Vilks som leker att han är på en konstnärlig resa, trots att han besöker ett extremt islamofobt möte i staterna. Han tycker att man får ta de goda med de onda. Så om en konferensdeltagare tex kallar muslimer råttor, kan man låtsas att han egentligen sa kaniner, ungefär så. Ingen konst alltså, rena barnleken.

Jag surfar vidare och läser att KDU:s ordförande tycker att förortskidsen är dumma. De kastar sten och bör därför stenas! Eller, nej förlåt, så står det inte, de ska helas, genom att stenas. Hårdare tag.

Är på en föreläsning, två invandrarkillar berättar att de blivit slagen i skolan av sina lärare, föreläsaren frågar om det var i Somalia? Nej, i Tensta svarar killen som om att det vore en självklarhet. Föreläsaren har svårt att acceptera att det var i den svenska skolan och inte någon stamskola långt bort i ett hedersrelaterat land. Alla enas om att det var ett par idiotiska lärare. Kanske någon skulle göra en installation på temat, eller varför inte en hel konstutställning? Jag tänker i alla fall rita en teckning.

Det är inte du, det är jag

Jag byter tunnelbanan tre gånger. In och ut. Dörrarna stängs. Det är mycket folk. Som vanligt. Alla går jättefort, jag går jättefort. Slussen ser ut som skit. Men kulturfolket verkar gilla den. Så jag måste ha missat något. Stirrar bort mot alla ”våldtäktstunnlar” och tänker att det är nog inte mycket att se. Trots kulturarbetarplakaten. Struntar egentligen om hela området täcks med neonfärgade hoppborgar. Men det säger jag förstås inte. Håller det för mig själv. Det finns ju värre saker. Andra plakat som borde hissas. Någon borde vråla om arbetslösheten. Eller något annat begripligt, tänker jag småsint. Det går att göra flera plakat. Såklart. Men man får ju prioritera. Och se till att det ena inte skymmer det andra. Jag borde förnya mig. Inte vara så förutsägbar. Börja klaga på något annat, dra saker ett varv till, se med andra ögon. Men jag kan inte. Ursäktar mig genom att kokettera med min inskränkthet. Bruksmentaliteten. Den är bra att ha.

En samtalsledare (blekfis) frågar mig i en feministisk panel varför alla paneldeltagare är vita. Jag frågar varför deras publik på arrangemanget är det. De normativa ifrågasätter normer. Men är antagligen halvt omedveten om sin egen roll i normskapande. Lustigt. Nästan som att det vore en fråga om inställning. Säger man hen, så har man vunnit. Annat är det om man tryckt på sin unge en rosa klänning, då blir det skamvrån. Herregud! Du upprätthåller ju könsstereotypa mönster. Och ska därför dödens dö! Eller åtminstone skämmas. De som tagit ställning vet mest, och kan därför svära sig själva fria från ansvaret. Oavsett vilken klass- och könstillhörighet hensen i fråga har. Sedan undrar de varför vi inte dyker upp. Vi som bor i förorterna, eller i glesbygden för den delen. Men det finns säkert någon teori om det också som man kan ta ställning för.

Klass är det ingen som bryr sig om längre. Det är knappt ens med som en kategori i tävlingen om vem som är mest diskriminerad. Åtminstone vinner den aldrig. Kvinna är inte längre synonymt för underordning. Det räcker inte. Utgångspunkten är att det är ”vi” som diskuterar ”dom”. Och de som är finast och renast är de som kommit på att ”dom andra” saknas (men bjud in dom då! ) ”Jag vet, vi lägger det intellektuella samtalet i Tensta nästa gång” utbrister en välmenande röst. Jag, som bott i Tensta i fem år, skrockar lite överlägset, och tänker på hur lustigt det skulle vara. ”Kära Tenstabor vi vill samtala med er om queerteori!”. Ännu skojigare skulle det vara om vi åkte till bruksorten med samma tema. Höhö. Men dit är det ingen som vill fara. Helt ute. Helt enkelt. ”Dom” själva säger inte så mycket. Sitter väl hemma och kollar Top model. Usch!

Jag hade velat berätta om förnedringen. Om att stå till arbetsmarknadens förfogande. Om att inte kunna betala hyran. Sitta i telefonköer. Förvandlas till rättshaverist. Skrika ”kärring”, börja lipa. Få ångest. Tvinga sig själv till nya telefonköer. Och be ”kärringen” om ursäkt. Mössan i hand. Men ingen frågar mig om det så jag berättar om något abstrakt. Statistik och teorier. Folk applåderar. Tack, säger jag, och niger.

Tillsammans är det ingen som vill vara längre. Det är ju så tråkigt. Att vara många. När man kan vara en liten rättrådig grupp. Där alla talar samma språk. Bor på samma adress. Har liknande böcker i bokhyllan. Ingen TV. Trendiga frisyrer. Och individuellt har de tagit ställning. Mot normer. Duktig flicka!

Tar tunnelbanan hem. Vid Slussen är det mörkt. Ser några råttor. De verkar också gilla stället. En människa sitter och tigger vid utgången. Nedslående blick. Förnedring. Jag lägger dit en tia. Och skäms. Över min överlägsenhet. Över plakaten som är för få. Som är otillräckliga, för att möta det omänskliga.

Ministerstyre

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni anser att Vänsterpartiets satsning på att bli Sveriges mest jämställda organisation är dålig. Hon tycker att arbetet med självförsvar för tjejer är särskilt illa. Ministern verkar tro att vi kvinnor i V enbart omger oss med männen i partiet. Då hon i en kommentar oroar sig för att vi ska behöva försvara oss mot våra manliga kollegor. Nu är det ju så att självförsvaret, som knappast bara handlar om att få försvara sig mot hotfulla situationer, inte bara kan användas på partikongresser och konferenser. Nej, det är så fiffigt att man även kan nyttja det på sin fritid. Självförsvaret handlar också om att våga ta större plats och stärka sitt självförtroende i alla möjliga situationer.

Vänsterpartiet satsar också på utbildningar i internfeminism för alla styrelser och valberedningar, separatistiska träffar och retorikutbildning för kvinnor. Sedan toppar vi det hela med utbildningar och arbete med konkret feministisk politik. Så ministern behöver inte oroa sig för kvinnorna i Vänsterpartiet.

Däremot ska hon oroa sig för de ekonomiska klyftorna som växer mellan män och kvinnor, kvinnors levnadsvillkor och det sexualiserade våldet. Allt detta kräver politiska lösningar, kanske ett huvudbry för Sabuni att ta på allvar. Men jag är inte den som är den, hon är mer än välkommen attprova ett pass i självförsvar. Alla kvinnor har rätt att få känna sig trygga. Förresten, varför inte bjuda in hela regeringen?

Nästa Duvbo

Jag har börjat skriva ledare i ETC Stockholm. Den första handlar om bostadsbristen, ombildningar, storstan och förortslivet. Läs här den som vill.

Makt, kön och kvinnors organisering

Jag vill tacka för att jag fått förtroendet att vara ordförande för Vänsterpartiets kvinnonätverk. Vänsterpartiet är ett modigt parti som väljer att inse att det som finns omkring oss, i omvärlden, också finns inom det egna partiet. Inget parti eller organisation kan någonsin bli en isolerad ö, fri från samhällets strukturer. Vi bär dem med oss, som människor, på möten, konferenser och i det dagliga partiarbetet. Vi kommer aldrig att totalt kunna utplåna interna maktstrukturer, men att inte ens försöka är inte ett alternativ för ett feministiskt parti.

Alla kvinnor kommer aldrig att tycka exakt samma sak, om vare sig feminism eller andra politiska områden. Och det är heller inte önskvärt. Men en grundläggande solidaritet och ett systerskap oss emellan är nödvändigt. Det behövs när vi håller med varandra, men lika viktigt är det i de stunder då vi inte gör det. Jag har jobbat mycket med dessa frågor både inom Vänsterpartiets framtidskommission men också som ordförande för Ung Vänster. Här kan man läsa mer om det. Arbetet med internfeminismen måste vara konkret och systematiskt. Det är ingen engångsinsats eller enmansprojekt. Det ska inte bara bli något som vi alla pratar om, och som stannar vid en god tanke om hur det borde vara. Tvärtom. Det arbetet ser jag fram emot att få delta i ute i distrikt och partiföreningar. Det kan handla om att ordna kurser för bara kvinnor i retorik, ekonomisk politik eller antirasism. Vänsterpartiet har medvetet valt att inte ha ett kvinnoförbund som främst fokuserar på feministisk utåtriktad politik. Det ska vara en uppgift för hela partiet.

Det politiska med att kvinnor organiserar sig tillsammans, ligger just i att vi träffas, i de egna rummen. Ibland kommer det att handla om att diskutera kvinnors villkor och feminism, men det kan lika gärna vara för att utvecklas inom ett annat område. Exakt hur vi kommer att jobba framöver och hur nätverket ska organiseras, ber jag att få återkomma om, tillsammans med de kvinnopolitiskt ansvariga i partistyrelsen.

Jag är glad och stolt över att få leda Vänsterpartiets arbete med kvinnors organisering. Tillsammans med andra kvinnor i partiet kan vi spränga murar, förändra och förbättra. Fortsätta att bygga på de segrar som kvinnor inom vänstern tidigare vunnit åt oss, segrar som är själva grunden till att det utrymmet vi förfogar över idag finns. Visa vår tacksamhet genom att bryta ny mark, göra varandra en stor tjänst och bana vägen för framtida kvinnors arbete inom vänstern.