Walk the line

På arbetsförmedlingen är det fullt drag, ungdomscoachen (eller vad personerna som kommer när man sitter rådvill vid datorerna nu tituleras) stirrar oroad på mig när jag ställer frågor. Man ska kryssa en det ena en det andra. För att få till rätt bakgrundsinformation och de riktiga yrkesområdena. Jag blir desperat. Vad ska jag fylla i? Jag har ju inte ens gått klart gymnasieskolan. Är det en lögn om jag fyller i att jag gått teatergymnasium? Eftersom jag enbart har ett samlat betygsdokument. Som för övrigt är 12 år gammalt, som för övrigt gått ut i datum medan jag jobbat, och som för övrigt nog inte kommer att ge mig särskilt många skådisjobb. Pepp!

Nu tänker ni att jag är en såndär bortskämd politiker som aldrig haft ett ”riktigt jobb” så jag får väl skylla mig själv liksom. Men icke sa nicke. Jag har både jobbat och varit arbetslös tidigare i livet. Sådeså!

Coachkillen vill att jag ska kryssa i den redan existerande rutan ”minister” i min platsannons. Jag vägrar. Är han helt bakom flötet, eller vad är grejen (och varför finns en sådan ruta!?!). Ska jag fylla i att ja, jag har bara en grundskoleutbildning, sedan har jag varit butiksanställd och under ett antal år har jag varit förtroendevald för Ung Vänster. Men nu tar jag steget mot ministerposterna! Det var på tiden! Svettas och försöker desperat förklara för grabben att regeringen inte surfar järnet efter avdankade socialister när de besätter sina uppdrag.

Fatta skämmigt. Om det skulle stå i min platsannons. Minister Gabrielsson. Jag får min vilja igenom. Och får istället kryssa ombudsman. Puh. Men den äkta arbetsförmedlaren. Som jag får träffa efter en timmes kö. Informerar mig om att jag snart måste ”bredda” mig. Arbetslinjen.

Många frågar, vad gör du nu? Ibland skäms jag. För frisören t.ex. Men inte när vänstern frågar. Då skryter jag nästan. Svarar är arbetslös, annars da? Folk blir paffa. Tror att jag hittar på. Nähä, säger de och smilar. Joho säger jag (och låter bli att smila. Om jag törs).

Någon frågar, ungefär som att det är ett zoo, huruvida jag känner till några av dessa omtalade kurser. Skrattar tillgjort. Låter som att vi talade om en exotisk växt från Fiji. De kan inte haft en enda motgång i sitt liv tänker jag. Nä nu tog jag i. Men lite bortskämda är de nog. Får de inte lära sig om arbetslöshetsstatistiken på journalistutbildningen eller statsvetenskapen? Det kanske är att ställa för höga krav. Men att ställa krav är att bry sig. Har jag hört.

På kursen får vi lära oss att det är bäst att säga upp sig från sitt halvtidsjobb om man ville behålla stämplingen. Arbetsförmedlaren skruvar på sig, de arbetslösa åskådarna stirrar förbluffat, nej förlåt jag menar de ARBETSÖKANDE förstås. Får ADHD-rus och mumlar halvhögt som en senildement kärring. Det är regeringen som bestämt det. Bara bordsgrannen hör. Jag står inte ut. Så mummelvrålar ut att det inte är ”a-kassan” som hittat på skiten utan REGERINGEN. Arbetsförmedlaren förklarar kursen avslutat och säger att vi kan söka på ”jobbsafari” på webben. Jag skrattar högt. Safari. Höhö.

Några fria radikaler som har ett jättefast jobb och jättetäta föräldrar säger att vi ska bygga revolutionen istället. Inget jävla sossetjafs! Men jag och mina kassakort kan inte vänta tills revolutionen kommer. Pucko! Arbetarrörelsen måste komma och hämta mig nu. Och det snabbt. Det är bråttom. För på arbetsförmedlingen brinner det.

Lägg av med den ängsliga ”mittenpolitiken”. Som borgerligheten redan har patent på. Men patenten de har är befriad från ängsligheten (och Tommy Weidleisch). Förstås. Det har dom inte. De låter sig inte ägas, utan formulerar sig själva. Vi blir ägda. Kanske är det lite fånigt av kamrat fyra procent att tro sig veta vad hela rörelsen borde göra. Men jag är så ofantligt rädd. Måste ta skydd från mätningarna som anfaller. Förut så hatade jag sossarna. Bröt samarbeten. De sålde ju bostäder i Gästrike-Hammarby! Ni hade 48 procent och vi 18. Pampar! De andra fick dela på resten. MP fick en liten stol. I vår kommun. Grattis!

Flyttade ifrån dom. Flyttade in hos borgerligheten. Nu hatar jag folk som hatar sossarna. Som unnar sig det. Som hittar det utrymmet. Hamnar i samma kolumn som ledarskribenterna på SVD. Med pamparna.

För själv kan jag inte andas. Istället sörjer jag. Sverige. Sörjer hittepå-mittenpolitiken. Sörjer när de går åt höger. Sörjer deras misslyckanden, vill att de ska bli socialdemokrater igen. Så att jag kan få vara någonting annat.

Så att vi överlever. Får leva väl. Det goda livet. så att jag kan fortsätta kräva det ”lilla extra”, det samhällsomvandlande. Så att det kan bli så. På riktigt. Det tycker jag vekar bra för framtiden.

På arbetsförmedlingen är det förvånade miner som möter mig vid mitt andra besök. Handläggaren säger ”är du arbetslös? Såg ju dig på TV igår, Jag förklarar att man inte ska lita på allt man ser på TV. Han håller med och coachar efter bästa förmåga. Mina fötter plaskar där jag står. Det läcker in vatten. Stockholm slaskar. Men jag har inte råd att köpa bättre vinterskor. I walk the line.

Vanligt folk

Jag är trött på debattprogram där de tagit in Sture rakt från gatan för att representera folket. Näringslivet, makthavarna, de får toppa laget. Men inte vi. Det blir bra TV så. Eller blir det det? "Så här tycker folk", säger programledaren, och tittar lite överlägset in i kameran.

Istället för att vi får de bästa försvararna, har redaktionen bestämt att alla får vara Lucia. Tycker man att upplägget verkar lite dumt, stämplas man som reaktionär och läggs på apberget. Det ska vara David mot Goliat. Förutom att David inte har hela folket bakom sig. Nu ska ni få se vad ”dom” tycker ute i stugorna. Eller i alla fall i Stures stuga. Programledaren känner sig barmhärtig, folkets röst har talat. Glänst över sjö och strand. Tack vare henne.

Pampar, det är alla som har många bakom sig. Den lilla människan måste vara ensam. Utan kollektiv i ryggen. Annars är det fejk. Inte äkta. Fusk. Och man kan bli stämd för bedrägeri. Spelar ingen roll att motståndarna har makten, pengarna, experterna och media. Vanligt folk ska vara dåliga. Annars är det nåt misstänkt. Falsk marknadsföring. Det var ju inte en tjej som jobbade i butik! Hon hade ju ett förtroendeuppdrag! Det var arbetarrörelsen som lurat sig in i TV-soffan!

Så länge det är en, ensam, är ingen hotad. Inget kan hotas. Därför vurmas det för svennebananen. Som blir mosad. Innan han lyckats fånga kameramannens uppmärksamhet. Då är allt som det ska. Skönt.

Ibland verkar det som om även arbetarrörelsen har smittats av samma sjuka. Den blir förvånad om någon faktiskt är bra. Tänker schablonartat. Tror sig utse alibis. Men formulerar det aldrig så. Misstänker att det inte är äkta vara om man kan skriva. Ingen riktig arbetare. Sossepamp! Men Sture från gatan, honom ska vi ha! Och vad är detta, vi hade ju beställt en riktig invandrare. Istället fick vi en iranier som kan prata för sig. Nä, nu får det vara nog, var är analfabeterna? Och dom där kvinnorna sen, som vi kvoterade in. Dom var ju inga normala kvinnor. Vi hade siktat in oss på tysta möss och fräscha fläktar. Men de här, de rapar, gapar och tar för sig.

Bara så det står klart: folkligt är inte detsamma som dåligt. Vanligt folk tycker inte heller det. Det är en missuppfattning. Pappa kollar Debatt och säger "vad fan är det där för stolpskott", om Sture. Han vill inte bli representerad av honom. Eftersom han också vill vinna tävlingen om livet. Vill att någon sätter ord på hans tankar. Som han alltid tänkt. Kan ni förstå det.

Är det liknande mekanismer inom organisationen, som slår till? Så länge det är någon vi kan klappa på huvudet så går det bra. Då kan man fortsätta att behålla makten. Samtidigt som vi visar upp en härlig mångfald. Det är populärt att stötta ”svaga” kvinnor. Då kan man fortsätta vara kungen i djungeln. Vara behövd. Känns härligt bekräftande att få GE råd, att få GE tips. Känns inte riktigt lika härligt att flytta på sig för en kvinna som kan stå på egna ben. Klampar förbi. Få TA råd. Inte lika kul att vara onödig. Reell maktförskjutning är något annat än att visa upp en fin yta. Det ena är hotande. Det andra är betydelselöst. För när det väl kommer till kritan, sitter kungen kvar.

Det ena spränger murar. Det andra är fernissa. Enkel att skrapa av. Att syna. Chack matt. Så har ”vi” förlorat ändå. Arbetarrörelsen gav oss en penna, lärde oss att tala, rätade våra ryggar. Är vi för bra för att få vara med nu?

Det ser inte alls alltid ut så här. Men att vi inte har skapat en isolerad ö från omvärldens strukturer, är en nödvändig insikt. Så gott folk, vad sägs om att bojkotta Kvällsöppet ett tag. De visar säkert Top model på 3:an.

Endast det bästa är gott nog åt folket

Detta skrev jag innan valet. Men budskapet funkar i huvudsak i alla fall

Nu lackar det mot juloch jag tänker på den generella välfärdens betydelse för människor. När jag var så liten att jag fortfarande trodde på tomten fick jag, trots mina outbildade föräldrars knegarekonomi, både presenter och julbord. Presenterna var inte de dyraste men de grävde ändå stora hål i familjekassan, det kunde jag ana på mina föräldrars smusslande lite stressade småprat när ingen trodde att jag lyssnade. Men ändå, när man för en stund glömde det, var det nästan magiskt. Jag intalade mig att det var tomten som betalat.

Min mormor brukade berätta historier om hur hennes jul varit som barn. Vi tyckte det lät som en påhittad saga, A Christmas Carol utan lyckligt slut. Hon berättade att hennes bästa stund var när de fått smaka bröstkarameller, att Holger (hennes bror) hade kastat in hennes enda julklapp i vedspisen eftersom han också ville ha en docka och hur slaktaren hade stuckit till barnen korvslantar som gjorde dem överlyckliga.
När jag var liten tackade jag tomten för att vi hade både chokladask, flera presenter och bordet fullt av prinskorvar. Nu vet jag att det var min mormor och de andra vanliga människorna som byggde landet jag borde ha tackat. Det var inte tomten utan den svenska välfärdsmodellen som omfördelat och ställt maten på bordet. Mina morföräldrar fick uppleva hur vi gick från ett patronsamhälle till ett samhälle med tryggare arbeten och rimligare löner. Dagisreformen gjorde mina föräldrars liv mer jämställt. Men Sverige har förändrats.

Vi som är unga idag är den första generationen i modern tid som växer upp med sämre förutsättningar än vad generationen innan oss hade. Förstå mig rätt, det finns fortfarande mycket som jämförelsevis med andra länder är bra i Sverige. Det borde vi ta fasta på och utveckla. Men istället har vi en högerregering som förändrar Sverige i grunden. Man skär inte bara ner utan man gör om välfärdens själva struktur.
Snart kan man säga gott nytt år och ungefär samtidigt går vi in i valrörelsen på allvar. Av en rödgrön regering önskar jag mig ett omfattande reformpaket som anger en ny riktning. Inte mer av det gamla, det får vara slut på det nu. Orättvisorna som har funnits länge och som nu vuxit sig starkare måste tas på allvar. Det behövs ett nytt trygghetskontrakt som ger alla ungdomar fasta jobb, egen bostad och rätt till utbildning. Till er som tycker att jag är bortskämd som kräver dopp i grytan så här i kristider vill jag bara påminna om att det finns dem som har rena rama julafton varje dag.

En rödgrön regering måste lappa, laga och täppa till hålen i välfärden. Men man får aldrig glömma att bygga nytt, annars riskerar man att människor tappar tilltron för politiken precis som vi med åren tappar tron på tomten. Själva poängen med en generell välfärd är att man ska kunna kräva det lilla extra och då tänker jag på citatet av Gustaf Möller "endast det bästa är gott nog åt folket". Det är dags att bygga landet igen.

Prata om det

Några har undrat varför jag pratar om det. Även jag själv undrar. Lite i alla fall. Vad är grejen? Avundsjuka och osäkerhet. Kanske. Barnsligt i så fall. Men det är också mänskligt. Jag vill tro att det handlar om ilska och kärlek. Självbedrägeri? Möjligen. Kanske är jag bara bitter. Det kallade man kvinnor när man började tala om kön. Bitterfittor.

Många säger kloka saker. Om klass. Hjälper till att nyansera. Känner igen sig. Säger ifrån. Eller håller med. Man kan konstatera att när vi pratar om det, så pratar vi oftast om klassresan. Om hur det var förr. Men allra mest om hur det blev sen. Genom klassresenärers ögon får vi uppleva klassamhället. Dåtid. För hur skulle det annars gå till?

Någon misstycker. Arbetarrörelsen gav mig en penna och nu får jag inte vara mig själv. Jag vill fortsätta prata om det. Prata om mig. Du kanske tycker att det är futtigt. Att prata om sig själv. Självupptaget och individualistiskt. Tar mig själv på för stort allvar. Tar oss på allvar.

Jag tycker att den feministiska bekännelselitteraturen är underskattad. Det personliga kan vara politiskt. Inte enbart när det handlar om kön. Att prata om klass, och egna upplevelser knutna till detta, skulle jag vilja att fler gjorde. Det som bränner innanför. Att tala om våra villkor, inte enbart genom diagram, utan också om det som finns framför statistiken. En kollektiv bekännelse. Om människan. Om det mänskliga. Och om det omänskliga. Om det som gör oss till människor. Och det som inte gör oss till det. Befriar mig. En liten stund. Vill tala om vanmakten och friheten. Tillsammans. Därför måste jag prata om det.

Så här skriver Stig Sjödin i Näverbrev, om litteraturens uppgift: (inte för att jag skriver litteratur alltså, men ändå).

Näverbrev

På en konferens där kulturens roll

för sjuttiosjunde gången åter utreds

får jag frågan vad som egentligen är

litteraturens uppgift.

Den tycks vara outslitlig

och den känns som sågspån i munnen.

Vad kan litteraturen syssla med utom

det enda uppdraget, visserligen självpåtaget,

som går ut på att ihärdigt synliggöra

människorna,

allt de drabbas av under den korta jordestunden,

arbetet, lidandet, smärtan, nöden

lyckan, saligheten, kärleken?

Finns det andra och större ämnen

så är jag beredd att städsla mig

och få stryk i spalterna för att jag inte räcker till

Har ingen klass, ingen stil och en rostig bil

Det pratas om att arbetarklassen inte kan uppföra sig. Inte föra sig. I de fina salongerna. Super till. Svär. Snusar lössnus så att det kletar fast på tänderna. Har ingen klass. Det händer att någon hamnar i rännstenen. Efter en riktigt lyckad fest. Eller av olycka. När jag var tonåring så hade vi, i brist på andra ställen att hänga på, party på betaltoan i centrum. Hooch-party. Några blev sura för att de inte var bjudna. Oftast drack vi HB. Det var jag som fixade det. Från sprit-Fredrik. Som han hette. Vi delade upp petflaskorna i kvartingar. Mitt utanför socialkontoret. En gång råkade ungdomsenhetens chef gå förbi. Då hamnade vi i tidningen.

I skolan skrek jag hora i korridorerna. Oftast åt killar. Oftast åt killar som förvandlade en till smuts. Jag uppförde mig inte flickaktigt. Inte alls. Jag var grabbig. Bresade. Svepte whisky. Eller ja, HB blandat med essens. Det var mycket coolt. Tyckte jag. Uppförde mig nog som en idiot. Eller som en grabb. Men vadå, jag var fjorton och det var svårt att slå sig fram bland alla rena tjejer med tjusiga pikétröjor. Så man fick ju ta till alla tricks man hade. Som den gången vi tävlade i äcklighet och jag stoppade fiskinälvor i munnen på hemkunskapen för att impa på grabbgänget. Det gick sådär. Tjejerna med piké stoppade bara små, väldigt små, gurkbitar i munnen. Men asså. Hur coolt va det? Egentligen.

Min pappa kan heller inte uppföra sig. Min mamma skäms lite över honom. Det hade varit bandyfinal. Pappa hade haft spritportföljen med. Som etiketten säger. Gott uppförande! Check. Grädden som används till irish coffee’n fick följa med på krogen efteråt. Så kom en kille som han tyckte var lite dryg. Och pappa ”råkade” spruta lite flaskgrädde på honom. Han blev portad. Pappa alltså. Men det gjorde inte så mycket. Det finns ju fler hak i Sandviken än Tonys pizzeria.

När man kommer in i hans butik hälsningsvrålar han ofta genom att skrika ”proletärer förena eder”. Han tar medvetet bort ”i alla länder”. Det blir för långt och för orealistiskt. I alla fall på Länsmansvägen. Kunderna går till frukthyllan. Några skrattar och hälsar tillbaka. En del går säkert till en annan affär. Men då får dom vara säger pappa, om dom är såna apskaft att de inte kan ta en vanlig hälsning. Lite svinn får man väl räkna med. Ett fall för Magdalena Ribbing. För om jag skulle skriva om alla etikettsbrott han begått så skulle han dömas till livstid. Får berätta mer en annan gång. Återkomma.

Eller förresten, en annan gång sköt han popcorn på en gubbe. Vi frågade varför. Den där pajasen; så stöddig, säkert moderat eller åtminstone socialakrobat sa han. Diskussionen var avslutad. Vi fattade. Det var ju självklart.

Han stövlade in med sina gröna gummistövlar efter att ha röjt i Åmots skogar. I Stockholm stövlar man inte. Men i innerstan har man gummistövlar för 3000 kr. Det är helt rätt. Fast det inte finns någon skog. Kanske stövlade de runt eken.

Men det finns andra som uppför sig mycket väl. Är omtänksamma och utbrister ”men gumman!” Jag misstänker fejk. Men säger inget. Låter mig klappas på huvudet. Ibland. Klär mig rätt. Tittar ned i bordet. Bockar och bugar. Och svär sedan satan över hela spektaklet i bilen på vägen hem.

De finns de som tar hand om varandra, sippar på små vinglas, äter minimala tilltugg. De bryr sig så mycket om världen att de till och med checkar in sin surdeg på hotell när de far på semester. De säger MIN frisör, MIN terapeut MIN städerska osv. Dom äger. Någon annan blir ägd.

Jag förundrats över hur finfolket kan bete sig som idioter. Och komma undan med det. En vän till mig berättar att den värsta sträckan att jobba på som tågmästare, är den mellan Stockholm och Uppsala. En del av universitetsstudenterna anser att de är för fina för att visa sin biljett. ”varför ska jag förklara mig för dig, jag har 200 högskolepoäng”. True story.

En gång åt jag middag med en VD. Fråga mig inte varför. Situationen var hursomhelst väldigt konstruerad. Jag berättade att antalet gafflar kunde göra mig nervös. Hon tittade på mig med självklara överlägsna ögon och sa ”man behöver knappast vara en Einstein för att räkna ut hur man ska göra”. En käftsmäll. Hon kunde lika gärna ha pekat fuck you och sagt hörru din idiotfan. Jag behärskade mig. Trots att hon pekat finger. Mitt inne på finrestaurangen! Och svarade artigt att jo, det finns folk utan intellektuell funktionsnedsättning som inte ätit särskilt många femrätters-middagar. Och därför kunde det vara svårt. Hon trodde nog att jag ljög. Sa istället att hon blev nervös av japaner. Och att jag väl hade sett femrätters-middagar på film. Jag undrade om hon inte sett Japan på film.

När finfolket förolämpar någon å det grövsta leder det inte ens till en åthutning. Ingen reprimand. Försöker man sig på att dela ut en, så märker dom de inte ens. Viftar ofokuserat bort en som en irriterande fluga. Sitt fint. Plats.

Sprutar man grädde blir man portad. Att förneka en upplevelse som var min/våran gjorde VD:n utan att blinka. Utan att tänka på hur det skulle kunna kännas. Lite svinn får man väl räkna med. Hon borde också ha blivit utkastad. Portad. Under överskådlig tid. Bannlyst. Istället högg hon in på minicupcakesen som serverades från silverfat.

Jag har i alla fall inte slagit någon. Åtminstone inte utifrån ett överläge

Om klass och mat

Ett reportage i LO-tidningen som jag är med i om klass och mat. Läs här.

I samma klass

I en annan tid. I en annan stad. Satt vi i samma klassrum. I samma bänkrad. Spelade brännboll på samma skolgård. Jag blev vald sist. Oftast. Eller, sist av alla blev en ”kraftig” tjej från kyrkbacken vald. Hennes pappa var någon slags direktör på Sandvik. Min var butiksanställd på Konsum Forsbacka. Jag antar att hon blev lika ledsen som jag. Över att inte bli vald. Trots att hon var rik och hade en mamma som var hemmafru. Vi hälsade på varandra. Efter skolan. Jag var avundsjuk på de hembakade bullarna och den äkta hallonsaften. Fattade inte var de kom ifrån. Bullarna alltså.  Skämdes över min mamma scan-mamma. Men våra kaniner trivdes ihop. Tills jag tappade bort min. Då lekte vi nåt annat. Kollade Glamour. Min favorit var Brooke Logan ”the girl from the valley”, hennes var Caroline Spencer ”the upperclass girl”. Men det gjorde inte så mycket. De fick ju Ridge varannan gång. Sen dog Caroline i cancer. Men då hade vi slutat kolla.

Jag ska inte överdriva. Jag bodde i hus. Inte i villa. Som man säger i Stockholm. Utan i hus. Min grannes pappa var Scandia-säljare. Våra mammor jobbade på samma dagis. Husen vi bodde i var identiska. På utsidan. Inte på insidan. Vi hade heltäckningsmattan kvar på 90-talet och mönstrade plasttapeter på toan. Det hade inte dom. Det var mer classy på Soldatvägen 42 b än på Soldatvägen 42 a. Vi genade över gårdarna. Ibland gjorde vi saker tillsammans med Anna och Erik. De bodde bara ett stenkast bort. Deras pappor jobbade på järnverket mammorna åt kommun'. Det här är vårt kvarter. Tänkte vi.  Allihop. Tillsammans.

Jag hade en kompis som bodde i lägenhet. Med sin mamma. Ensamstående. Hon var skolans hora. Killarna tog för sig av henne som om att hon varit några slags bjudkarameller från Konsum. Sen spottade de ut henne. Hon va ju äcklig. Inte dom. Dom var jättefräscha. Hon var en förbrukningsvara. De var kungar på skolgården. Järnverksarbetarsonen och direktörsgrabben. Båda två. Oftast log hon bara. Satt med öppna armar. Men någon gång var hon ledsen. ”Börja grina då” sa kungarna. Och det gjorde hon. När ingen såg. Jag såg inte heller. Men jag visste ändå.

Grabbarna dom kunde man samla på och ställa ut på galleri. Så fina var de. Henne kunde man bara använda en gång. Sen var det slut. Vi rökte i kompisens rum, lyssnade på Latin Kings och Metallica. Jag var lite finare än henne. Det kändes bra.  Då. Att inte alltid bli vald sist. Att inte vara kasserad. Ingen engångskamera liksom. Alla ska med. Alla fick vara med. Mer eller mindre. På olika villkor förstås. Utom tjejkompisen, killen från Iran och grabben som hade en propeller på kepsen. Men annars var vi alla tillsammans. På sätt och vis.

Nu är det nya tider. I mitt nya kvarter kastar småungar sten på bussar och beskrivs i media som livsfarliga gangsters. Islamister. I nio-års åldern. Idag delar inte kassörens dotter bänkrad med direktörens son.  Mellan storstadens lyxvillor och förortslägenheterna skiljer det bara några kilometer. Men det kunde lika gärna vara olika universum. Skilda världar. Friskolereformen är i en klass för sig. Man väljer bort vissa barn och lägger till andra. För att man kan. Shoppa smart. Men inte billigt. Välj med omsorg. För den som har råd.  Och glöm inte att spara kvittot. Skolan är inte längre en mötesplats. Det blir inga klasskamrater. Inte som förr. Det var knappast bra förut. Med nedskärningarna, Ny Demokrati och läxförhör på ”svarta tavlan”. Men det var inte lika trasigt då.

Det blåser hårt, det blåser kallt, det blåser högervindar överallt, gapade vi tillsammans på partyt på nittiotalet. Det var sant. Nu är det ett faktum. 200 000 barn lever i fattigdom. Det är statistiken. Siffran. Framför den finns verkligheten. Trångboddhet, inga pengar till klassresan, skämmiga byxor som används alldeles för länge. Och lite småsten att kasta. Exempelvis på bussar. Det trasiga läker inte av sig själv. Det är här för att stanna. Om vi inte kan göra bättre. Förändra.

Vi såg varandra förr. Trots att det var långt emellan. Ibland talade vi helt olika språk. Blev tvungna att plocka upp kikaren för att kunna se. Lexikon för att kunna översätta. Vissa var fina i kanten. Andra var som folk är mest. Men när det var klassfest dansade tjejen från bruket tryckare med killen med chefspappan. Och ingen tänkte på askungen. (Jag dansade med killen med propellerkeps. Och kikade avundsjukt över axeln).