Böneutrop åt folket

Sitter och surfar till fredagsmyset. Överallt dyker ”debatter” om muslimer upp. Fyller feeden. Många är för, några är emot. Jag blir less. Är så trött på böneutropmotståndarna att jag håller på att avlida. Men det får man väl inte säga i det här landet! Istället ska vi ha legitima diskussioner med dom, ta deras åsikter på allvar, sätta dom i debattsoffor och lyssna på struntpratet, för att det kan ligga något i det dom säger. Man får inte bara skita i allt och skrika - böneutrop i mitt hjärta ditt fuck head! Nej, för det kan vara farligt att inte ta upp de ”problem” som invandringen trots allt för med sig, då kan rasisterna få vatten på sin kvarn och jättemånga röster eftersom de är de ENDA som pratar om det. Jag undrar på vilket planet dessa experter befinner sig, för här på Tellus går ”debatten” på högvarv 24/7.

Kan inte tänka mig att vi ”luftar” något annat så här ofta. Och om man känner att man saknar debatten om huruvida muslimer egentligen startar krig i sina hemländer som en smart överlagd plan för att islamisera hela världen genom sin nyfunna flyktingstatus, kan man läsa i valfritt kommentarsfält, under de ibland välmenande luftningsartiklarna. Några har bildat en facebook-grupp mot böneutrop pga. faran för att Sverige genom dessa fredagsutrop ska islamiseras. Jag blir full i skratt, vad tror dom, att svennebananerna ba bangar fredagsmyset när de hör utropet ”Allaaah är sååå braaa”, så kollar de på varandra och säger: ”hörrni ungar nu hoppar vi Körslaget va, de är ju mycket sköjigare att dra på fredagsbön, ni hörde väl vad farbrorn i tornet sa”. Troligt. Inte så jävla. Någon annan oroar sig för att de (muslimerna) kan ropa ut vad som helst, på sitt hemliga språk. Hjälp! Yttrandefriheten ska enbart reserveras för svensktalande rondellhundar. Det vet ju alla.

Knäpper på tv:n. Där är Lars Vilks som leker att han är på en konstnärlig resa, trots att han besöker ett extremt islamofobt möte i staterna. Han tycker att man får ta de goda med de onda. Så om en konferensdeltagare tex kallar muslimer råttor, kan man låtsas att han egentligen sa kaniner, ungefär så. Ingen konst alltså, rena barnleken.

Jag surfar vidare och läser att KDU:s ordförande tycker att förortskidsen är dumma. De kastar sten och bör därför stenas! Eller, nej förlåt, så står det inte, de ska helas, genom att stenas. Hårdare tag.

Är på en föreläsning, två invandrarkillar berättar att de blivit slagen i skolan av sina lärare, föreläsaren frågar om det var i Somalia? Nej, i Tensta svarar killen som om att det vore en självklarhet. Föreläsaren har svårt att acceptera att det var i den svenska skolan och inte någon stamskola långt bort i ett hedersrelaterat land. Alla enas om att det var ett par idiotiska lärare. Kanske någon skulle göra en installation på temat, eller varför inte en hel konstutställning? Jag tänker i alla fall rita en teckning.

Det är inte du, det är jag

Jag byter tunnelbanan tre gånger. In och ut. Dörrarna stängs. Det är mycket folk. Som vanligt. Alla går jättefort, jag går jättefort. Slussen ser ut som skit. Men kulturfolket verkar gilla den. Så jag måste ha missat något. Stirrar bort mot alla ”våldtäktstunnlar” och tänker att det är nog inte mycket att se. Trots kulturarbetarplakaten. Struntar egentligen om hela området täcks med neonfärgade hoppborgar. Men det säger jag förstås inte. Håller det för mig själv. Det finns ju värre saker. Andra plakat som borde hissas. Någon borde vråla om arbetslösheten. Eller något annat begripligt, tänker jag småsint. Det går att göra flera plakat. Såklart. Men man får ju prioritera. Och se till att det ena inte skymmer det andra. Jag borde förnya mig. Inte vara så förutsägbar. Börja klaga på något annat, dra saker ett varv till, se med andra ögon. Men jag kan inte. Ursäktar mig genom att kokettera med min inskränkthet. Bruksmentaliteten. Den är bra att ha.

En samtalsledare (blekfis) frågar mig i en feministisk panel varför alla paneldeltagare är vita. Jag frågar varför deras publik på arrangemanget är det. De normativa ifrågasätter normer. Men är antagligen halvt omedveten om sin egen roll i normskapande. Lustigt. Nästan som att det vore en fråga om inställning. Säger man hen, så har man vunnit. Annat är det om man tryckt på sin unge en rosa klänning, då blir det skamvrån. Herregud! Du upprätthåller ju könsstereotypa mönster. Och ska därför dödens dö! Eller åtminstone skämmas. De som tagit ställning vet mest, och kan därför svära sig själva fria från ansvaret. Oavsett vilken klass- och könstillhörighet hensen i fråga har. Sedan undrar de varför vi inte dyker upp. Vi som bor i förorterna, eller i glesbygden för den delen. Men det finns säkert någon teori om det också som man kan ta ställning för.

Klass är det ingen som bryr sig om längre. Det är knappt ens med som en kategori i tävlingen om vem som är mest diskriminerad. Åtminstone vinner den aldrig. Kvinna är inte längre synonymt för underordning. Det räcker inte. Utgångspunkten är att det är ”vi” som diskuterar ”dom”. Och de som är finast och renast är de som kommit på att ”dom andra” saknas (men bjud in dom då! ) ”Jag vet, vi lägger det intellektuella samtalet i Tensta nästa gång” utbrister en välmenande röst. Jag, som bott i Tensta i fem år, skrockar lite överlägset, och tänker på hur lustigt det skulle vara. ”Kära Tenstabor vi vill samtala med er om queerteori!”. Ännu skojigare skulle det vara om vi åkte till bruksorten med samma tema. Höhö. Men dit är det ingen som vill fara. Helt ute. Helt enkelt. ”Dom” själva säger inte så mycket. Sitter väl hemma och kollar Top model. Usch!

Jag hade velat berätta om förnedringen. Om att stå till arbetsmarknadens förfogande. Om att inte kunna betala hyran. Sitta i telefonköer. Förvandlas till rättshaverist. Skrika ”kärring”, börja lipa. Få ångest. Tvinga sig själv till nya telefonköer. Och be ”kärringen” om ursäkt. Mössan i hand. Men ingen frågar mig om det så jag berättar om något abstrakt. Statistik och teorier. Folk applåderar. Tack, säger jag, och niger.

Tillsammans är det ingen som vill vara längre. Det är ju så tråkigt. Att vara många. När man kan vara en liten rättrådig grupp. Där alla talar samma språk. Bor på samma adress. Har liknande böcker i bokhyllan. Ingen TV. Trendiga frisyrer. Och individuellt har de tagit ställning. Mot normer. Duktig flicka!

Tar tunnelbanan hem. Vid Slussen är det mörkt. Ser några råttor. De verkar också gilla stället. En människa sitter och tigger vid utgången. Nedslående blick. Förnedring. Jag lägger dit en tia. Och skäms. Över min överlägsenhet. Över plakaten som är för få. Som är otillräckliga, för att möta det omänskliga.

Ministerstyre

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni anser att Vänsterpartiets satsning på att bli Sveriges mest jämställda organisation är dålig. Hon tycker att arbetet med självförsvar för tjejer är särskilt illa. Ministern verkar tro att vi kvinnor i V enbart omger oss med männen i partiet. Då hon i en kommentar oroar sig för att vi ska behöva försvara oss mot våra manliga kollegor. Nu är det ju så att självförsvaret, som knappast bara handlar om att få försvara sig mot hotfulla situationer, inte bara kan användas på partikongresser och konferenser. Nej, det är så fiffigt att man även kan nyttja det på sin fritid. Självförsvaret handlar också om att våga ta större plats och stärka sitt självförtroende i alla möjliga situationer.

Vänsterpartiet satsar också på utbildningar i internfeminism för alla styrelser och valberedningar, separatistiska träffar och retorikutbildning för kvinnor. Sedan toppar vi det hela med utbildningar och arbete med konkret feministisk politik. Så ministern behöver inte oroa sig för kvinnorna i Vänsterpartiet.

Däremot ska hon oroa sig för de ekonomiska klyftorna som växer mellan män och kvinnor, kvinnors levnadsvillkor och det sexualiserade våldet. Allt detta kräver politiska lösningar, kanske ett huvudbry för Sabuni att ta på allvar. Men jag är inte den som är den, hon är mer än välkommen attprova ett pass i självförsvar. Alla kvinnor har rätt att få känna sig trygga. Förresten, varför inte bjuda in hela regeringen?

Nästa Duvbo

Jag har börjat skriva ledare i ETC Stockholm. Den första handlar om bostadsbristen, ombildningar, storstan och förortslivet. Läs här den som vill.

Makt, kön och kvinnors organisering

Jag vill tacka för att jag fått förtroendet att vara ordförande för Vänsterpartiets kvinnonätverk. Vänsterpartiet är ett modigt parti som väljer att inse att det som finns omkring oss, i omvärlden, också finns inom det egna partiet. Inget parti eller organisation kan någonsin bli en isolerad ö, fri från samhällets strukturer. Vi bär dem med oss, som människor, på möten, konferenser och i det dagliga partiarbetet. Vi kommer aldrig att totalt kunna utplåna interna maktstrukturer, men att inte ens försöka är inte ett alternativ för ett feministiskt parti.

Alla kvinnor kommer aldrig att tycka exakt samma sak, om vare sig feminism eller andra politiska områden. Och det är heller inte önskvärt. Men en grundläggande solidaritet och ett systerskap oss emellan är nödvändigt. Det behövs när vi håller med varandra, men lika viktigt är det i de stunder då vi inte gör det. Jag har jobbat mycket med dessa frågor både inom Vänsterpartiets framtidskommission men också som ordförande för Ung Vänster. Här kan man läsa mer om det. Arbetet med internfeminismen måste vara konkret och systematiskt. Det är ingen engångsinsats eller enmansprojekt. Det ska inte bara bli något som vi alla pratar om, och som stannar vid en god tanke om hur det borde vara. Tvärtom. Det arbetet ser jag fram emot att få delta i ute i distrikt och partiföreningar. Det kan handla om att ordna kurser för bara kvinnor i retorik, ekonomisk politik eller antirasism. Vänsterpartiet har medvetet valt att inte ha ett kvinnoförbund som främst fokuserar på feministisk utåtriktad politik. Det ska vara en uppgift för hela partiet.

Det politiska med att kvinnor organiserar sig tillsammans, ligger just i att vi träffas, i de egna rummen. Ibland kommer det att handla om att diskutera kvinnors villkor och feminism, men det kan lika gärna vara för att utvecklas inom ett annat område. Exakt hur vi kommer att jobba framöver och hur nätverket ska organiseras, ber jag att få återkomma om, tillsammans med de kvinnopolitiskt ansvariga i partistyrelsen.

Jag är glad och stolt över att få leda Vänsterpartiets arbete med kvinnors organisering. Tillsammans med andra kvinnor i partiet kan vi spränga murar, förändra och förbättra. Fortsätta att bygga på de segrar som kvinnor inom vänstern tidigare vunnit åt oss, segrar som är själva grunden till att det utrymmet vi förfogar över idag finns. Visa vår tacksamhet genom att bryta ny mark, göra varandra en stor tjänst och bana vägen för framtida kvinnors arbete inom vänstern.

Ty makten är din

Det går utför för maktperspektivet, det har det gjort länge. Uppdrag granskning sänder löpande reportage där de vänder upp och ner på världen. Arbetsplatserna suger - det kommer de ofta fram till. Bra, för arbetsmiljön suger faktiskt på riktigt. Men när ”pamparna” ska granskas så är det oftast nån facklig representant som får stå till svars och stamma fram sina ursäkter till Janne J på bästa sändningstid. Arbetsgivarna kommer undan, eller i bästa fall jämställs deras agerande med fackets. Ungefär som att facket var någon slags statlig myndighet, eller ett organ likställt med den allsmäktige. All makt åt Tengil vår befriare. De har bara struntat i det och åkt på pampkryssning i stället. De som borde grillas, arbetsgivarna, skyller också på facket. Och så börjar det kännas som att man läser ”En ding ding värld”. Att det handlar om parter och om styrkeförhållanden framgår inte av ”granskningen”. Lika bra att kolla Halv åtta hos mig istället. Där pågår tävlingen åtminstone mellan jämbördiga parter. Och framförallt, det handlar bara om mat.

Ibland darrar vi på manschetten, som det så populärt heter - numera även inom vänstern. När det gäller klass och kön, över- och underordning. Om vem som har makten och om vem som inte har det. Sådant förändras över tid. Vissa saker består alltid. Men att kunna läsa sin kontext, se sin samtid, är nödvändigt för oss som vill frigöra. Snackar man med en del snubbar så verkar de tro att vi lever i ett matriarkat, eller i alla fall i en värld utan strukturer vad det gäller kön. ”Härskartekniker” blir avkönat och alla som är allmänt dumma eller elaka anklagas för att använda dem. Oavsett kön. Skämtar man om manssamhället på sin facebook så har man snabbare än man kan ropa karlslok en man i sin logg som undrar hur det skulle uppfattas om man skrev samma sak om kvinnor. Men vart finns kvinnosamhället? Snälla berätta, för då vill jag sticka dit. Bums.

En bekant menar att det är lika illa om de i Tensta snackar skit om de i Hammarby Sjöstad, som tvärtom. Jag avlider. Eller nej, det gör jag inte förstås. Men hallå! Har du hört talas om klassamhället? Andra är skraja för muslimer, och debatterar hur ruskigt det är i förorterna. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna, ändå anses det radikalt att bekämpa religion. Frågar du mig så är det så mycket 50-tal. Been there, done that. Är helt säker på att en ateist är mer inne och hipp i Stockholms innerstad än vad en pingstvän är, så jag räds inte religionen längre. Inte i en svensk kontext (fattar förstås att det är sjukt vidrigt att göra en Åke Green, menar bara att det inte är han som har makten). Och det är ju i Sverige vi bor, sist jag kollade. Att slå på den som redan ligger är ett favorit-tema när det gäller muslimer. Vi fokuserar oftare på hur vi ska rädda beslöjade kvinnor från slöjan än hur vi ska rädda dem från hatbrotten som kraftigt ökat mot samma grupp. (Nu har jag inte påstått att man inte ska hjälpa misshandelsoffer, lika bra att klargöra detta, så man slipper den gubben). Men visst är det lite skumt att tre av fyra debattprogram handlar om heders, slöjor eller liknande, när vi pratar mäns våld? Vad beror proportionerna på, frågar jag mig. Retoriskt förstås. Och varför finns det ingen Ulla-Britta-dag i Pajala eller ett Lena-torg i Uppsala? I och med liknande företeelser, med skillnaden att namnen på kvinnorna klingar utländskt. Det är inte samma sak. Exakt. Jag har hajat det. Men ändå, mördade är de allihopa. Rasistiska tendenser sätter dagordningen i Europa. Det borde vara det som debatteras och inte risken för att sharia-lagar helt plötsligt skulle kunna ta över Sverige. För hur troligt är det. Säger som kidsen. Inte så jävla.

Vänder man upp och ner på allting, ser samhället utan strukturer och maktordningar, är det enkelt att förstå hur man ibland landar så fel. Man pratar om hen-pedagogik i skolan. Istället för att arbeta kompensatoriskt mot stereotypa könsmönster, lära tjejer att det de utsätts för, med lägre lön eller sexuella trakasserier beror just på att de är tjejer, ska vi säga ”lalala”, hålla för öronen och tro att målet är uppnått bara man låtsas om att det inte finns skillnader. Eller genom att säga att vi är de 99 procenten. Det slutar med att vi är en promille, om ens det, som står på Sergels torg och gastar. För vi har inte samma intressen som den andel av de 99 som bor på solsidan. För övrigt så vill de nog inte ens komma, även om de är inbjudna. Och sen har vi den stackars medelklassen. Självklart måste vi få med dem, men att låtsas om att det inte finns några skiktningar är ju bara dumt. Och att locka dem gottepåsar som med skattesänkningar och ombildningar är ju direkt infantilt. Känns lite som när man försökte fjäska för populäraste killen i klassen. Slutresultatet: tom godispåse och ingen respekt kvar alls från vederbörande. Snopet. Det finns en massa exempel på hur maktperpektivet urholkas. Lika goda kålsupare-menatliteten är i bäste fall fegt och lite dumt, i längden fäller den krokben för våra chanser att att utmana och omdana. Det är en viktig insikt för alla oss som slår underifrån. Och vi måste återta maktperspektivet och de strukturella analyserna. Tvinga in det i den allmänna debatten, som en självklar utgångspunkt att diskutera utifrån. Amen till det.

Spegel, spegel på väggen där

En del har kritiserat mitt inlägg om hår. Några förväntade - grabbhalvor förstås, som för fram uppfattningen att de tycker att kvinnor bör raka sig. Vissa anser att frågan är irrelevant. Andra maskerar sin irritation över orakade armhålor med att säga att det är bra med ”debatt”.

Från ett helt annat håll har det dykt upp uppfattningar om att det ändå är smått provocerande att jag skrev att jag brukar raka mig. Åsikten levereras av somliga feminister, som irriterar sig på kvinnor som inte pallar trycket, lever upp till ideal eller av olika skäl helt enkelt väljer att ansa sin hårväxt. Man blir trött.

Var ska man börja? Jag lämnar miffomännen därhän, har redan skrivit om dem. Istället skulle jag vilja vädja till den måhända lilla, men inte obetydliga, skara feministtjejer som verkar tro att allt bara är ”Just do it”.

Jag vill personligen inte ha förebilder som framstår som ouppnåeliga superhjältar, som genom sin nedlåtande uppläxning förnekar det som är mänskligt.

Viljan att vara attraktiv och åtrådd finns både hos män och hos kvinnor. Det är inget konstigt med det. Men det är otvetydigt så att pressen är hårdare på tjejer. Mina tjejkompisar svälter sig och sparar ihop alla pengar de tjänat på Ica för att operera en redan perfekt näsa. Kvinnliga skådisar kasseras vid fyrtio om de inte fortsätter se ut som om de var tjugo, medan män som Bruce Willis fortfarande får spela huvudrollen och fortsätta att få ligga med tjugoåriga fotomodeller. Männen är heta trots att naturen haft sin gång.

Man kan konstatera det, att det är ett problem. Men det är en annan sak än att vissa feminister från sina höga hästar föraktar kvinnor som rakar och fixar sig, för deras ”svaghet” och verkar tro att det är de hårlösa kvinnorna som bör bekämpas, snarare än patriarkatet. Konstigt nog har ”just do it”-feministerna ofta riktigt fräsiga frisyrer och hipstersbrallor (bara en iakttagelse, ingen kritik). Men det är lugnt. De kommer undan. Genom sina armhålor.

För mig handlar inte debatten primärt om hår, utan om att vissa män anser sig ha rätten att dra igång en hatkampanj på grund av att en kvinna inte inordnade sig i det normsystem som föreligger vad det gäller kvinnlighet. Eller ännu värre - att hon inte ens skämdes över det. Vad som anses attraktivt tåls att diskuteras, hur ouppnåeliga skönhetsideal leder till ångest och ohälsa bland tjejer är en väldigt viktig aspekt. Det är något som mer eller mindre drabbar oss allra flesta, håriga som hårlösa.

Genom att manifestera sin överordning kan ”just do it”-feministena visa hur de individuellt slagit sig fria. Är lite bättre än oss andra. De svarar på kvinnors kroppskomplex med ”ta en kaka!”, som om det vore det enklaste i världen att skaka av sig samhällets smalideal. Genom att vägra vara offer tror de att de kan ställa sig utanför en samhällsprocess som känns inpå bara skinnet. För ett offer är ju det mest patetiska man kan vara. Min uppfattning är tvärtom, att våga vara offer är nyckeln till en verklig frigörelse.

När vi inser att vi tillsammans är offer för ett förtryck då kan vi på allvar göra någonting åt det. Utan att moralisera. Säga ”fan, ibland tycker jag att jag ser fet ut, ibland pallar jag inte att stå upp emot min kille, ibland har jag skor för att jag tycker att dom är snygga fast jag får ont i fötterna” (och allvarligt, är det hela världen då?). Sedan hittar vi oss själva i varandra och kan gå ihop, utforma strategier och lyfta varandra – med eller utan hår. Kärnan i frigörelsekampen ligger i skuldbefrielsen och den kollektiva bekännelsen.

Det blir så lätt en symboldebatt. Det är okej att vara snygg som fan bara man låter håret växa. Men att vara ful... Herregud! Vem älskar en då? Oavsett hår. För att vara en bra feminist ska man inte bry sig för mycket, men samtidigt helst vara oklanderligt snygg. Man får spendera timmar framför spegeln, så länge det inte märks, eller så länge det inte är enligt Cosmopolitans modesidor. (Det gäller att ha en snygg grundplåt). Poängen måste väl ändå vara att vi ska hålla ihop. Bygga ett systerskap. Så att vi har en chans. Då måste vi sluta döma och klanka ner på varandra. Sluta konkurrera och exkludera.

Jag kan själv bli fett trött på mansfjäskarna. På dem som gör sig dummare än vad de är, eller på de, på de som säger ”wooow!” och ”faaantasiskt!” så fort en kille öppnar käften. Nickar, ler och bekräftar. På de som vänder sig främst till män för vägledning och support. Men visst, knäppast är ju ändå alltid männen.

Jag förstår strategin förstås. Det smäller högre att få cred från en karl och att spela på tjejrollen kan vara ett sätt att ta sig fram. Men i längden är det värdelöst som strategi för att stärka kvinnor som grupp. Och eftersom beteendet premieras, beskärs mitt utrymme att inte bete sig så. Jag erkänner: jag har själv ibland syndat. Funderat på möjliga sätt att ta mig fram via mäns uppskattning. Men jag är för dålig på det. Pajar det hela. På olika sätt. Avbryter, tipsar och tror att jag är världsmästare (Inte så sexigt).

Det är fascinerande, hur de kan gå igång på det. Männen alltså. På ojämlikheten. Men jag antar att det känns skönt att vara kung. Viken snubbe vill egentligen äkta en kronprinsessa och själv vara hertigen av Västergötland? Inte så många. De vill vara herren på täppan. Inte överträffas, utmanas, och avslöjas.