Välkommen till bruksorten

 Jag har skrivit en text i den nya Gävleborgstidskriften Magasin 21. Här är den.

När jag var liten trodde jag att alla stora vägar hette ”Riks 80”. Eller jag trodde det långt upp i tonåren, om jag ska vara helt ärlig. Nu åker jag på den vägen igen ett par decennier senare. Fast nu heter den inte riksväg 80 längre, vägen mellan Gävle och Sandviken. Den heter E16 och går hela vägen till Oslo, står det i reklambroschyren.

Den nybyggda rondellen tornar upp sig vid infarten till Sandviken. Den är gigantisk, jag lovar. 75 diameter. Enorm - inte bara med Sandviken-mått mätt, utan även i jämförelse med andra rondeller, belägna på andra, större, ställen. Varför man nu skulle få för sig att jämföra storleken. På rondeller alltså.

Hur som helst så invigdes Sandvikens rondell genom att kommunalrådet höll ett stolt tal. I rondellen. Har inte fått klart för mig vad talet handlade om. Men jag antar att det var rondell-tema på det hela. En konstnär har åtminstone prytt den med ”stålträd” gjorda av rör producerade av Sandvik. Av de som jobbar där. När jag vid ett senare tillfälle pratar med en bekant som arbetar på rörverket om vart rören som han är med och producerar går, svarar han: ”inte fan vet jag, till allt möjligt, det har jag aldrig tänkt på”. Jag berättar om träden i rondellen, han skrattar, ”jaså bra att veta att de går till nåt då”. Han får sin guldklocka om tre år.

Rondellen omges av en stålbarriär. Kommunalrådet blir i samband med invigningen ställd mot väggen i P4 Gävleborg om varför stålet i barriären är importerat från Fagersta. Bakgrunden till detta dilemma verkar oklart, men reportern går vidare till att prata om stålträden. Arbetarbladet håller en omröstning på sin hemsida, där man kan få tycka till om rondellen är ”Jättefin” ”sådär” eller ”ful”. Jag röstar på ”sådär”. Då är man på den säkra sidan. Man ska inte ta i för mycket, inte ens när det gäller rondeller. Ser att någon skriver längre ned i kommentarsfältet att den ser ut som Berlinmuren. Annars verkar jag ha alla på min sida. Hundra procent har röstat på ”sådär” meddelar Arbetarbladets digitala rösträknare. Då så, är man ju inte helt ute och cyklar.

Om man väljer att ta av i tredje avfarten i rondellen leder den till Sandvikens verkliga stolthet. Sandvik. Kontorsbyggnaderna och järnverket, allt i ett. Nog är det lite föråldrat och svepande att beskriva en omfattande industri som ett järnverk, men jag kan inte bättre. Har inte tillräckliga detaljkunskaper om min egen bruksort. Där jag växte upp.

Åker man vidare längs vägen kommer man till järnvallen, en idrottsanläggning som både kan stoltsera med att vara hemmaarena för bandylag som tagit flertal SM-guld som att ha hyst en VM-match i fotboll 1958. Numera heter stället Göranssons arena, efter Konsul Göranson, som en slags påminnelse för oss Sandvikenbor vem som egentligen tagit hand om oss. Utan brukspatron, inget bruk. Det vet ju alla.

Längre bort, i Hedgrind, bor Sandvik-cheferna i sina tjänstebostäder. Eller snarare bodde. Hörde precis att det bara var en som bor kvar. Resten av cheferna har tydligen flyttat. Till Östermalm var det någon som sa. Villorna är enorma. Med Sandviken-mått mätt i alla fall. Jag minns att en syndikalist en gång sa att han enbart skulle övningsköra i Hedgrind. Ifall det skulle inträffa en olycka så att det skulle vara en överklassare han körde över. Jag tänkte då att problemet med det var, förutom att det är dåligt att köra över folk i största allmänhet, att det antagligen skulle kunna bli någon till honom inte alltför avlägsen släkting som förolyckades. Jag visste ju att han var uppväxt där. I en av villorna alltså.

Resan blir en resa också bland mina minnen. Det är här jag växt upp, bott i 24 år av mitt liv. Druckit min första häxblandning, flyttat till hyreshus i Norrsätra, lyssnat på Iron Maiden och headbangat till Metallica. Misslyckats i skolan och med slutbetygen men lyckats med att ta fyra påtårar på samma kopp kaffe på Marangoni. Fått veta att jag inte duger, fått veta av min mormor att det är struntprat och om någon har en annan uppfattning är det bara att ge dem en avhyvling. Gett dem en avhyvling och fått huvudet nedtryckt i en toalett på Murgårdsskolan.  Träffat mina bästa tjejkompisar, som fortfarande bor kvar. Festat i stadsparken och haft hooschparty på vintern i betaltoan på torget. Fixat hembränt av sprit-Fredrik och ökat min popularitet, utom hos socialkontoret. Blivit kändis på kuppen. Genom notis i Arbetarbladet ”ungdomsgäng hittades utanför socialkontoret med ett stort antal pet-flaskor innehållande hembränt”. Hamnat i tidningen igen efter bråk med ordningsvakt på en skoldansen. Åtalet nedlagd och mötet med ungdomsenheten blev lyckat då min pappa dök upp i Scan-reklam skjorta och en rastafari-fez. (Han samlar på fezer, alltså).

Udda var jag. Lillgammal. Någon skulle kunna ha misstänkt att jag rymdes inom det s.k. autistspektret. Hade på mig min mormors serveringskostym på skoldiscot i femman. Kavajslaget var prydd med en liten guldplatinerad fågelbrosch. Ingen bjöd upp mig när det blev tryckare. Trots min klädsel. Eller på grund av den. Det hela är fortfarande oklart. Till slut bjöd en kille ändå upp. Det var klassföräldrarna som instruerat honom att man måste dansa med alla, guldbrosch eller inte. Skönt, sa han, du var sist på min lista, nu får jag välja fritt igen. Killen hette Anders och hade ett peacemärke inrakat i nacken. Helt rätt. Så skulle man se ut, då -92 i Sandviken. Peacemärket dansade vidare med tjejerna i trumpetbyxor resten av kvällen. Jag hängde i hörnet och käkade Estrellas lättsaltade chips. Vem vet, kanske hade jag fått dansa mer om jag växt upp på Södermalm. Små barn i serveringsdräkter kanske var inne där på skoldiskona i mångfaldens och toleransens mecka.

Det är okej att kritisera bruksmentaliteten inifrån, men man vill inte att någon frisinnad hipster-typ från Södermalm ska ta sig ton, tycka till och kritisera. Man får gärna snacka skit om sin egen mamma men jävlar om någon annan gör det. Det vet väl jag. Fy fan när man bodde där. Alla balla killar, eller de trodde de var balla, bara för att de jobbade i baren på Prinsan, spelade bandy i SAIK eller bakade pizza på Viking. Eller oftast gjorde de en blandning av alltihop. Fy fan för att man var tvingad att prya en hel vecka på Sandvik i nian. Och fy fan för att jag blev utkastad från huvudkontoret för att jag och Pelle Ohlsson hånade några montrar i entrén. Fan vad trökigt med Mjölkbaren. Mjölkbaren?!? Det hörs ju bara på namnet. Var är det för restaurang egentligen? Och Folkan-discot sen, hur roligt kan det bli att dansa i ring till Bylando och bli kallad hora trots att man aldrig hånglat med någon?

Ändå längtar jag hela tiden tillbaka. Beställer bruna bönor med fläsk på mjölkbaren trots att jag egentligen inte gillar bönor. Det är hemlängtan eller kanske någon slags klasslängtan? Jag är på väg hem varje gång jag reser till Sandviken. Det är så det känns. Fortfarande. Trots snart tio år i storstan. Trots otaliga Almedalsveckor och konferenser på högfjällshotell.  Trots 1 maj-tal inför tiotusentals stockholmare i Kungsträdgården. Hemma är norr om Dalälven. I den lilla bruksorten Sandviken. Det är hit jag kommer när jag kommer hem.