Jubileumstal

Vänsterpartiet 100 år

Anförande av Ida Gabrielsson

Välkomna hit idag, roligt att se att vi är många här. Vi har ett intressant program framför oss. Idag är det hundra år sedan vårt parti bildades, det kommer vi att uppmärksamma genom dagens seminarium och kvällens releasefest för boken Ett kollektiv av röster 100 år av systerskap, som jag tillsammans med Anastasia Swärd fått äran att vara redaktör för. Jag heter Ida Gabrielsson och är ordförande för partiets kvinnonätverk och är den som kommer att försöka lotsa oss igenom den här eftermiddagen.

Tiden går fort vänner, oavsett om man har roligt eller inte, för mig känns det som alldeles nyss vi firade 90 år. Mycket har hänt sedan dess, vi har avverkat flera valrörelser, nya personer innehar centrala positioner, vi har genomgått regeringsskifte och vi har tvingats konstatera att president kan vilken tok som helst bli. Men en sak gäller fortfarande, jag är precis som jag var för 10 år sedan samtalsledare för vår jubileumsdag. Varför ändra ett vinnande koncept liksom. Många av er som finns här inne har tillkommit under de senaste åren, ni är viktiga, för att räknas i Vänsterpartiet ska man inte behöva ha haft partiboken från tonåren, vi ska vara ett öppet och välkomnade parti där vi är många som får plats och trivs. Andra som sitter här inne, tänker ”vad är det att skryta om att ha varit med på 90-årsjubileumet själv var jag med redan ja kanske inte 1917 men ni förstår vad jag menar. Ni är också viktiga.  Ni som funnits med längre och under olika perioder lagt en grund för den vänsterrörelse som fortfarande håller och utvecklas.

En sak som jag vill uppehålla mig lite vid som skiljer sig från senast vi träffades för att partiet fyllde jämt är två personer som alltid satt på första parkett, i Kungsträdgården på 1 maj men också bl.a. under seminarierna då för 10 år sedan, Lars Werner och CH Hermansson fattas oss idag, Inga mejl från CH med detaljerade förslag kring upplägg och innehåll av dagens arrangemang och vi kommer inte få se Lars ivrigt viska expertutlåtanden gällande seminariernas innehåll i CH:s öra. Vi kommer inte heller få uppleva CH:s, något generade men vänskapligt roade blick när det sker. Det är sorgligt att de inte fick uppleva den här dagen, jag vet hur gärna dom hade velat det.

Vänsterpartiet har aldrig haft något kvinnoförbund, även om Svenska kvinnors vänsterförbund periodvis stått oss nära. Det är av flera skäl, men en av förklaringarna har handlat om att vi inte vill att de viktiga utåtriktade politiska frågorna ska hänvisas till en mindre statusfylld organisation, såsom ett kvinnoförbund. Vårt parti ska ha de feministiska frågorna högst upp på dagordningen i den politiska ledningen oavsett kön på företrädarna. Men i samband med kongressen 2012 bildades Kvinnonätverket och vi har sedan dess arbetat för att på olika sätt stärka kvinnor i partiet.

Till en början var inte det huvudsakliga syftet att skriva en bok med särskilt fokus på feministiska frågor. Vi ville helt enkelt skildra Vänsterpartiets kvinnohistoria. Men feminismen har för många utgjort en stor del av arbetet och därför färgas boken av detta.

”Att det franska namnet ”feminism” härvidlag så föga passar, att varken suffragetväsen eller kravet på fri kärlek här kunnat vinna någon egentlig terräng, beror nog på, att vår kvinnosak i grunden varit svensk, om man med svensk menar försynt, värdig, behärskad.”

Så skriver Lydia Wahlström om feminismen, citerad i Annika Cullbergs viktiga text.

Vår förhoppning var att få berätta om dom som under den första vågen feminism kämpade för rösträtten, mot krig och hungersnöd. Vi ville skriva boken till dig som under den andra vågen drog upp en rullgardin som under historien skymt bärande delar av kvinnoförtrycket. Den handlar om dig som under 90-talet höll kurser i feministiskt självförsvar och tog dig rätten att slå tillbaka. Men också om dig, du som funnits kvar mellan de stora vågorna, skrivit protokollen, ordnat insamlingarna, ifrågasatt strukturerna och hela tiden hållit saken flytande. Till oss som finns här just nu, vi som står pall mot näthat och sexism. Tillsammans har vi byggt Vänsterpartiet och så också Sveriges feministiska utveckling. Andra kvinnor tog kampen tidigare och skapade det utrymme som vi har att förfoga över idag. Vi tog vid, fortsatte att flytta gränser, tryckte på och sprängde murar. Det här är ett försök att skriva vår egen historia. Många kvinnors handlande kommer fortfarande vara okänt. Allt för många kommer att vara glömda och inte finnas med, fast än de borde. Men samtidigt är resultatet av vår kollektiva gärning en högst påtaglig del av det Vänsterparti vi är idag. Det går inte att glömma eller gömma undan. Det är grundat i oss. Samhällsavtrycken vi gjort är kanske den mest uppenbara berättelsen om vår gärning, det går inte att blunda för.

På 20- och 30-talet i vår ungdom deltog vi i rösträttskampen och flyttade fram positionerna för rätten till fri abort – där det antogs en ny lag 1938. Det var vi som tog strid mot lönenedpressning och strejkbryteri, vi genomförde solidaritetsinsamlingar och tog ställning mot fascismen.

Idag har vi tagit stora kliv framåt gällande kvinnors villkor. Det finns en trygghet i den insikten. Vi är människor och präglas av det samhälle vi lever i. Vi blir aldrig en isolerad ö där strukturer och underordning inte längre påverkar oss. Den rörelse som tror sig kunna skriva sig fri från rådande maktordning gör sig själv en otjänst. Vänsterpartiet är ett modigt parti som erkänner detta. Ingen är perfekt eller fläckfri, definitivt inte vi. Men få har som vi synliggjort och diskuterat detta. Självreflektion och ödmjukhet är vägen till modernisering och relevans. Faktum är att vi i mångt och mycket har kvinnorna i partiet att tacka för vår förnyelse. Endast genom att synliggöra kan vi frigöra oss från oken. Vi sopar inte saker under mattan utan vi förändrar och förbättrar vårt tillvägagångsätt, uppfattningar och arbetsmetoder när det behövs.  

Kvinnors organisering uppfattas fortfarande till viss del som något nödvändigt ont, en sidovagn. Motstånd kan bedrivas på många sätt. Högljutt och aggressivt. Men också genom ointresse - genom att tiga ihjäl saken finns den inte. Samtidigt ska vi lyfta fram våra framgångar. Vi har som första parti valt en majoritet kvinnor i kommuner, landsting/regioner och riksdag.  Detta är ett gott resultat som uppnåtts tack vare medvetna beslut och idogt arbete.

Den här boken är en del i en omfattande process. Vi har skrivit den tillsammans, forskare, journalister, partiföreningsaktiva och riksdagsledamöter. Och vi är absolut inte först med att försöka, en av de mer förtjänstfulla ambitionerna om att skriva om partiets feministiska utveckling har gjorts av Evy Gunnarson i boken ”Med nål och garn för socialismen” delar av den är också återpublicerad i den bok som kommer idag. Kvinnorna har varit stommen i arbetet, men även män har bidragit med texter. Det finns ett värde i att män är med och skriver kvinnornas historia, vår gemensamma historia. Vi ville att processen skulle vara lika viktig som resultatet. Att få sätta ord på sina egna upplevelser, skriva sin egen historia, se sig själv genom andras ögon och i historiska skeenden. Har vi då gjort det ”värdigt, försynt och behärskat”? Antagligen inte. Genom kvinnor som skriver och kvinnor som blir beskrivna ville vi skildra det vardagliga jämte det spektakulära. Om hur Greta Segerson nobbade en SS-soldats frieri utan att bli avslöjad när hon agerade kurir under en resa i Tyskland, hur Tanja Linderborg upptäckte att hennes dans med CH Hermansson på kongressen 1964 fanns dokumenterad i Säpos arkiv. Om hur Britt Rehnman tagit hand om och utvecklat Syninge kursgård och, som hon uttrycket det, ”jag var den som gav dom mat”. Det är det konkreta som gör det verkligt, gör att det inte blir en saga. När vi får läsa att Ellen Eriksson berättar om hur kvinnorna gick först i demonstrationstågen med sina vita klänningar som ett tänkt skydd mot befarad beskjutning och när vi får läsa om hur Eira Söderberg, trots sin vita klänning, sköts i Ådalen 1931.

Det fanns länge motstånd inom partiet mot att erkänna kvinnoförtrycket som eget. Den marxistiska teoribildningen var överordnad och ansågs ha svar på det mesta. Kvinnans frigörelse kommer med klass-samhällets fall trodde vi. Även om kvinnofrågor ofta funnits med på agendan så definierades ramarna för kvinnors organisering av män. Likhetsidealet som präglade partiet till en början utgick från mannen som norm. Den kvinnliga särarten framträdde senare som politisk idé, och innebar även den att makten blev kvar hos männen. Oavsett om vi var organiserad i kvinnoutskott, kvinnoklubbar eller på annat sätt så var det inte vi själva som bestämde villkoren. Vad kvinnoklubbarna skulle göra bestämde männen i styrelser där de var i stor majoritet. Att kvinnoklubbarna skulle utgå bestämdes senare i Moskva. Idag har vi kommit långt i det avseendet då partistyrelsen domineras i antal av kvinnor, det är vi som bestämmer strukturerna för kvinnors nätverkande. Det betyder inte att det är helt problemfritt men det är någonting fundamentalt annorlunda. Även i vår tid verkar det som att feminismen inte tillåts vara tillräcklig i sig själv. I sin egen rätt. Ofta blir den beskylld för att inte bära olika frågor och perspektiv, kvinnan som det politiska subjektet anses otillräcklig.

På partikongressen 1996 när vi slog fast feminismen i partiprogrammet var argumenten emot lite annorlunda. Helena Duroj fångar en del av kritiken i sin krönika hon skriver ”En tredje kamrat undrade hur i helvete han skulle kunna förklara feminismen på järnverket. Det var för honom självklart att han skulle gå in på en arbetsplats där han inte jobbade och förklara en fråga han inte förstod.”. Irja Lindroth, en av de dåvarande programkommissionärerna, skriver att förslaget sedan antogs utan rösträkning. Men kampen för att befästa feminismen började förstås inte där på kongressen i Södertälje, den hade startat långt tidigare. Som Ulla Hoffmann beskriver det: ”Det var ett gemensamt arbete, alla kvinnor tillsammans. Alla som åkte runt och föreläste för att ändra politik, bryta fördomar och ändra sammansättningen på listor.” Kampen fanns på 40-50-talet när vi motionerade för lika lön för lika arbete för att komma till rätta med det vi då kallade ”en av de mest uppenbara orättvisorna”.

För att systerskapet ska bli något mer än enstaka gemensamma, förvisso viktiga, händelser behöver vi vara många olika typer av kvinnor som möts. Vi kan se att vi blivit bättre, men det finns fortfarande utmaningar, exempelvis att bättre organisera rasifierade kvinnor, hbtq-personer och inte minst kvinnor med LO-bakgrund. Det handlar inte om någon millimeterrättvisa utan om att bredd är det som bygger styrka.

Att få läsa om varför Aysha Badra 17 år valt att organisera sig i Ung Vänster i samma bok som Ingrid Burman, numera landshövding, är porträtterad i är något alldeles särskilt. Texter om dom som gått före, inte bara inom partiet utan även som i Hediye Guzels fina text om sin älskade mamma. Hans Lindes intervju med jordbrukaren och Vänsterpartisten Christin Bagger där Hans medger att dom egna förförställningarna kommer på skam, då han tänkt sig en lång pratstund om Christins syn på transpolitik men kanske främst hamnade i diskussioner om villkoren för Sveriges småjordbrukare.  Och i Birgitta Sevefjords text där hon berättar om fattigdomen men också solidariteten i sin arbetarklassuppväxt där Konsumföreståndaren kom med en kasse mat till jul.

För egen del kommer min egen klassbakgrund alltid att färga mig. Att vara uppväxt i en bruksort sitter ristat i mig, omöjligt att skilja mig ifrån. Förhoppningen är att vi kvinnor med LO-bakgrund, från bruksort och landsort, ska hitta gemensamma och övergripande intressen med kvinnor i storstädernas förorter. Projektet ska inkludera en radikal medelklass och de som tagit ställning för vänsterns värderingar. Systerskapet är inte starkare än vad vi gör det till. Men då är det viktigt att hålla ihop för att vi ska orka i det långa loppet.

En återkommande upplevelse i boken är skammen och det dåliga samvetet, för partiet, barnen och rädslan för att inte räcka till. Det är tufft att vara politiskt aktiv kvinna också idag. Du hatas och hotas, du försöker leva upp till ideal som är omöjliga att nå. Ditt utseende står i fokus. Du är för ful, för gammal eller för snygg. Du tackar ja till alla förfrågningar, gör briljanta debatter, skriver dina egna tal och ändå får du inte ikonstatus. Du blir inte kung, för du är inte han. Rossana Dinamarca talar om hur tufft det kan vara att som kvinna idag bli utsatt för trakasserier, hot och hat men också hur viktigt det är att man inte kompromissar med sig själv. Ulla Andersson berättar i boken om hur hon kände på väg till sin första riksdagsdebatt med Per Nuder och Anders Borg: ”Thomas skjutsade mig till tåget och jag sa att det känns som om jag är på väg till min egen begravning”. Men begravd är ju Ulla bevisligen inte. Och jag antar att det känns bättre att debattera idag. Vi måste synliggöra strukturerna tillsammans. Den här boken är ett försök till det. En ansats till att genom ett kollektiv av röster berätta en gemensam historia om en kvinnokamp som i vår organisation funnits och utvecklats.

Under 60-70 talet var det du som deltog i en rörelse som motionerade mot de könsroller som beskär individen och demokratin, deltog i bildandet av Grupp 8, ville bygga ut barnomsorgen, göra insatser mot kvinnomisshandel och jämställa relationer oavsett kön.

Någon kanske undrar varför vi ska sammanställa och trycka all denna klagan? Men jag tror att det ligger en styrka i bekännelsen, en kollektiv bekännelse. Kvinnoskildringar har ofta avfärdats som tramsigt, onödigt eller hysteriskt utlämnande. Men styrkan ligger i bekräftelsen. Att få veta att det jag upplevt finns och existerar. Jag är inte ensam. Att få älta tillsammans är stärkande, även då det inte görs försynt, värdigt och behärskat. Kanske ligger det något i tesen av Barbro Backberger, en av grundarna av Grupp 8, som återges i Carolina Ramkvist text och som handlar om att behärskade kvinnor bara vittnar om att neurosen internaliserats. Att det friskaste man kan göra är att vara arg och vägra anpassa sig. I dikten Om beteenderegler skriver Barbro ”Var god stör ej! Prydlig ångest! Vi tittar på Hylands hörna.”.

Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det är inte kamp emot direktören, utan den pågår vid frukostbordet, mellan vänner och mellan medlemmar i en partiförening. Att se sig själv i andra måste gälla även i tv-soffan och på partimötet. Lina Hultman skildrar i sin text ”Det personliga är politiskt” hur kvinnorörelsen lyckades stoppa en sexualbrottsutredning som bestått av 8 män och 1 kvinna och vars syfte var att liberalisera våldtäktslagstiftningen. Först möttes dom av moralkortet, det har feminister fått argumentera emot i alla tider. Vår riksdagsledamot Eva Hjelmström följer upp kravet om en ny utredning genom att ställa följande fråga riksdagen: ”Avser regeringen att efterkomma den samlade kvinnorörelsens och många andra organisationers krav i dom stycken som opinionen brännmärkt utredningsbetänkandet?”.

På partikongressen 1985 beslutades att partiet skulle arbeta för en kriminalisering av sexköparna. 1998 blev det äntligen svensk lagstiftning. Kampen för rätten till våra egna kroppar blev allt mer central i partiet, ett annat senare exempel på detta är från vår tidigare EU-parlamentariker Marianne Eriksson som berättar om reaktionerna i parlamentet när hon föreslog att medlemsländerna skulle kriminalisera sexköparna. ”Det blev alldeles tyst /…/ Så då sa jag det en gång till och då minsann började folk gapskratta och slå i bänkarna av upprördhet”.

Vi måste fortsätta att politisera det personliga även idag. I Sverige lyfts med jämna mellanrum idén om att sexköpslagen är stigmatiserande, inte bara gentemot torskarna utan också mot de prostituerade själva. Debattörer utan strukturell maktanalys tror att man kan upphäva förtrycket genom att döpa om de som säljer sex till sexarbetare. Andra lyfter fram myten om den lyckliga horan.  Där är vår feministiska analys en helt nödvändig motpunkt i diskussionen.

Visst fanns det brister i delar av 70-talets feminism som kunde bli dömande och elitistisk. Alice Åström berättar exempelvis i sin intervju hur hon upplevde blickarna för att ha sminkat sig och ha ”fel” underkläder när hon gick med i ungdomsförbundet. Men utan att döma måste vi också prata om tvingande ideal och utseendehets. Är man inte snygg som tjej får man knappt öppna munnen. Kvinnor blir granskade och bedömda, varje dag in i minsta detalj kroppsdel för kroppsdel. Sociala medier möjliggör att högstadiekulturen rullar vidare livet igenom. Kvinnor är ju tvingade att gå runt och se ut som att de ska på party konstant, för när som helst kan någon lägga upp ett foto. Männen dom kan se ut lite hur som helst, får vara med trots att dom åldrats och lagt på sig runt magen. Kvinnor får istället ett bäst före datum. Och många äldre kvinnor känner sig osynliggjorda. Det varierar förstås men nog finns det ett mönster.

Torun Boucher berättar i sin text i boken om när Kata Dalström skulle hålla första majtal 1895 och sågs släpad i armen därifrån av sin man. Uppenbarligen var det inget som hindrade henne, då hon fortsatte i många år framöver att resa land och rike runt. Det finns många beröringspunkter till idag från Katas tid, hon som kallas den svenska arbetarrörelsens moder. Hon hade fyllt 40 år och fött 7 barn när hon började sitt partipolitiska arbete. Ekot från dåtidens skuld och skambeläggande hörs än idag, hur kan hon, hon som har barn? Vem tar hand om dom när hon är på möte, talar och reser? Genomgående har kvinnor i historien skambelagts för moderskapets plikter, liknande historier om männens försummelse lyser med sin frånvaro. Den första kvinnliga riksdagsledamoten från vårt parti Solveig Rönn valdes in 1936, då 34 år gammal. När hon var gravid fick hon inte vara ledig från sitt riksdagsuppdrag, utan hon fick kämpa för att försvara sin plats. Partiet drev också på för ett förbud mot att arbetsgivare skulle kunna säga upp kvinnor på grund av graviditet, vilket också förverkligades, med några undantag, 1939. Idag är villkoren förändrade, både när det gäller möjligheten att som politiker ta föräldraledigt och för att vi som organisation erbjuder barnpassning vid större arrangemang. Men skuldbeläggandet finns fortfarande kvar.

Man kan känna igen upplevelsen som flera av textförfattarna berättar om av att inte räcka till, att göra allt och lite till, eller som Kata beskrev i ett brev till Zeth Höglund, att hon hade ”fullt schå på alla håll och arbetar som en röd liten räv”. Hon åkte hästskjuts, gick till fots, åkte i godsvagn, i roddbåt, på dressin, i rissla och i fiskarbåt på sina agitationsturnéer. Och även om färdmedlen moderniserats är vi nog många som känner igen oss i beskrivningen av att ha ”fullt schå på alla håll” och kanske ska vi försöka sålla ibland för att orka i längden.

I vår samtid vill ingen vara ett offer och på så vis hålls frigörelsen tillbaka tror jag. Visst behövs de som går före, men ikoner är inga hållbara förebilder. Jag tror att det är centralt att släppa lite på garden, för att kunna knyta näven när det behövs. Det är minst lika viktigt för identifikationens skull att få höra hur Kata svimmade av nervositet på podiet i Ystad som att får höra om när hon höll lysande tal för folket. Vi är offer för ett förtryck och just genom att konstatera det kan vi också göra någonting åt det. En viktig politisk poäng försvinner om vi inte kan se styrkan i svagheten. Vi ska inte underskatta potentialen i att blotta sig, enbart då kan vi också börja dela oket som förtrycket innebär.

Även vänsterns roll som dom som på allvar vill förändra känns igen när man läser texten om Kata. I ett brev till Hjalmar Branting strax innan partisplittringen skrev hon: ”Håll till Venster inom ramen af partiets parlamentariska taktik. Jag fruktar så mycket just dina nära förbindelser med ”öfverklassfolket”Samtidigt kan man läsa i ett annat brev som hon skrev att ”Här i Dalarna är gräsligt förstört av Hinkarna. Vid Borlänge supa arbetarna och slåss vildt…”. Det säger en hel del om vilken roll vi har haft och bör ha tycker jag. Vi är dom som står upp för en ekonomi som fungerar för alla, inte bara för ett fåtal. Vi viker inte ner oss utan fortsätter envist arbetet för en annan ekonomisk politik. Samtidigt är vi inte sådana som främst är intresserade av att ha rätt men inte bryr sig lika mycket om att få rätt.

Positivt tänkande och glädje över vunna framgångar är kanske inte nåt som alltid kännetecknat vänsterpartister. Barbro Ernemo, som för övrigt fick veterannålen här i Stockholm i år, berättar i en intervju om ombudsmannens reaktion på valframgången i Uppsala 1976 ”Ja, där ser man – det är för jävligt!” Det var inte rätt sorts väljare tyckte han. Man ska inte vara glad i onödan. Han gick till APK sen, kanske blev han där nöjd med röstsiffrorna åtminstone.

Så ses vi här fortfarande efter hundra år och vi fortsätter att hålla ihop, vissa av oss känner varje gest du gör, som hos en gammal vän, medan andra av oss är nyförälskade. Hur som helst vi hänger ihop inte för att vi måste, av gammal vana eller i brist på alternativ, utan för att dom orättvisor som fanns då, när vi kom till fortfarande tar sig uttryck på olika vis. När vi ser hur de ojämlika villkoren drabbar oss människor blir svaret på frågan hur man kan vara socialist och feminist självklart. Hur kan man vara någonting annat? I samma stad lever barn som åker på långa utlandssemestrar och barn som inte kommer längre än till hyreshusets lekplats. Mellan Täby och Rinkeby är det inte långt men det kunde lika gärna vara två olika universum. Till bruksorterna och glesbygden med hög arbetslöshet och förlorad framtidstro är det både geografiskt och ekonomiskt långt bort ifrån dom som har.

Du är en hundraåring som har gjort många fel. Jag tänker inte ursäkta dig, inte förlåta allt, men jag är glad att vi har kunnat gå vidare utan att för den sakens skull glömma. På 80- och 90-talen var du med och verkade för utbyggd preventivmedelsrådgivning, lika lön för lika arbete. 1980 föreslog partiet att tre månader av föräldraledigheten skulle reserveras för varje förälder. Det dröjde nästan 15 år innan den första sk ”pappamånaden” infördes. År 2000 la partiet fram en motion om att beräkna kostnaderna för mäns våld mot kvinnor och samma år skrevs en motion som tog upp problematiken med hedersmord. År 2001 skrev vi en motion om att individualisera föräldraförsäkringen. Och nu, när vi skriver 2017, har vi precis drivit igenom höjda anslag till kvinnojourer och höjt underhållsstöd.

Vi har en bit kvar tills den ordningen som delar upp oss utifrån kön är borta. Men det är vår tid nu. I Evy Gunnarssons text återges citatet: ”Vi vänstersocialistiska kvinnor går inte fram emot männen utan jämsides med dem”. Nu, nästan hundra år senare, kan vi, tack vare de som gick före oss, värdigt, försynt och behärskat drista oss till att ibland gå före.

Tack mina allra käraste systrar. Vi har varit med hela vägen, under första, andra och tredje vågens feminism. I med- och motgång. Så kommer det att fortsätta se ut även i framtiden.

Jag vill ta det här tillfället att tacka den person som utan tvekan varit den som enskilt betytt allra mest i det här projektet. Det hade inte kunnat genomföras utan dig, Anastasia. När jag och andra kommit på fräsiga idéer och omöjliga uppslag har hon korrläst och redigerat, medan jag fått skrivkramp och tyckt synd om mig själv har Anastasia läst igenom texter och ordnat med källhänvisningar, samtidigt som hon skrivit fler fantastiska texter. Hon ställer alltid upp, kanske ibland till och med lite för mycket. Därför vill vi tacka dig idag med en liten present kom upp så ger vi henne en applåd!