Metoo, strukturer, dick-pics och civiliserat maktutövande

En viktig grej gällande sexuella trakasserier och debatten om Metoo utöver att prata om vikten att våga anmäla och att fler som begår sexualbrott ska lagföras är att lyfta det som INTE är brottsligt. Alltså s.k. gråzoner eller bara sunkigt beteende och maktutövning som inte är kriminellt. En feministisk analys om sexuellt våld måste omfatta mer än juridiken. Vi behöver ändra lagstiftning, prioritera om resurser inom polisen och andra myndigheter och se över vårt rättsväsende. När enbart en extremt liten del av anmälningarna om sexualbrott leder till fällande domar så är det något allvarligt fel! Och visst det är inte nice med folkdomstolar, men i stora delar är ju detta ett symptom på att samhällets normala strukturer brister. Kanske ska vi andra tacka de ”gränslösa”kvinnorna för att de ballar ur. Annars händer det ju inget, uppenbarligen.
Kvinnor accepteras som enskilda offer, då kan de tom anses skyddsvärn. Det finns inget som jag upplever väcker den manliga s.k. beskyddarinstinkten som EN kvinna i nöd. Men om det är flera så blir offerrollen något potentiellt farligt. Vi är offer för detta tillsammans, därför backar vi varandra tillsammans. Ett offer som tar för sig och är starkt, som lutar sig på andra systrar är inte lika hett.
Eller om den man pekar ut inte är en avlägsen man från tex fjärran land, utan någons vän arbetskamrat etc. Då kan beskyddaren inte med självklarhet definiera sig som någonting helt annat.

Själv så tycker jag inte det jobbigaste är bisarra mejl, antydningar eller direkta påhopp. I dessa lägen är det oftast jag som har makten. När jag var ordförande för Ung Vänster och fick mejl från tokar dagligen, så är det förstås relevant att konstatera att detta berodde i stor utsträckning på att jag var kvinna. En man på min post skulle aldrig behöva konfronteras med detta. Alls.

Men att bli utsatt av de som verkar på samma nivå är värre. Som när jag blev sönderkladdad i skolkorridåren, kallad hora dagligen trots att jag aldrig ens kysst någon, en kille hittade en privat lapp där jag hade skrivit att jag var kär i honom och jag minns hur arg han var pga. det?!? En klasskompis, tjej med pikétröja, boxertrosor och page, hade berättat för den unga manliga lärarvikarien att jag hade en push-up BH. Han skrattade. Jag skämdes, kände mig äcklig och ful fast jag nu när jag ser tillbaka, med rådande ideal måste ha varit helt ok nästan söt. Jag var ändå glad för att jag inte var den där tjejen som alla kallade skräp efter helgens fest, hon som legat med två snubbar i Lisas sovrum. Mest högljudda i kören var de två killarna. Men så är skollivet, när klass och kön samverkar.
I andra sammanhang senare i livet, alltid fått förhålla sig, duckat saker, tänkt sig för (Alltså inte för att jag vill ha en, men hundra gånger hellre får jag en dick-pic från random tokstolle som alla kan hålla med om att det var fel och som till och med blir satt i finkan för tilltaget än att konstant behöva tänka på att inte vara för mycket).

 Om man bara fick vara han, han som är det självklara stjärnskottet, han som har unika egenskaper, som vi bara inte kan undvara.  Han som vi ska vara glada att vi har på vår sida, han som är så intressant, han som ser ut som en luffare men det spelar ingen roll för han är så himla intellektuell. Han som väger över 100 kilo och äter skumtomtar i tv men ändå har bästa sändningstiden. Han som är flintskallig, i pensionsåldern men som ändå får ligga för han är het på sitt eget lilla vis. Han som tar någon på rumpan men inte menar något illa. Han som säger att man är för aggressiv med extremt överlägsen röst när man precis har börjat sin utläggning. Han som kan klä sig i det han har lust utan att fundera på hur det kommer att uppfattas. Han som inte behöver känner sig äcklig när random snubbe visslar upphetsat när man gjort sig fin för partyt. Han som anses samlad, vid sina sinnesfulla bruk, trots att han har trippla diagnoser. Tänk att få vara han.
 De stora maktfrågorna är svårast att ta sig an. Hur vi stärker flickor i skolan, hur vi avslöjar mer ”civiliserad” maktutövning och hur vi förändrar när vi själva står i underläge. Metoo kan vara en början på det. Skådespelare går samman och kritiserar sin bransch, vi ser hur trakasserier inom hotell och restaurangbranschen kommer upp till ytan. Förslag på åtgärder tex tryggare anställningar och satsningar i skolan lyfts. Men för att komma åt detta på djupet måste frågan om makt återigen bli central när vi diskuterar feminism och kön. En sammanhängande maktförståelse är nödvändig.