Om klass och mat

Ett reportage i LO-tidningen som jag är med i om klass och mat. Läs här.

I samma klass

I en annan tid. I en annan stad. Satt vi i samma klassrum. I samma bänkrad. Spelade brännboll på samma skolgård. Jag blev vald sist. Oftast. Eller, sist av alla blev en ”kraftig” tjej från kyrkbacken vald. Hennes pappa var någon slags direktör på Sandvik. Min var butiksanställd på Konsum Forsbacka. Jag antar att hon blev lika ledsen som jag. Över att inte bli vald. Trots att hon var rik och hade en mamma som var hemmafru. Vi hälsade på varandra. Efter skolan. Jag var avundsjuk på de hembakade bullarna och den äkta hallonsaften. Fattade inte var de kom ifrån. Bullarna alltså.  Skämdes över min mamma scan-mamma. Men våra kaniner trivdes ihop. Tills jag tappade bort min. Då lekte vi nåt annat. Kollade Glamour. Min favorit var Brooke Logan ”the girl from the valley”, hennes var Caroline Spencer ”the upperclass girl”. Men det gjorde inte så mycket. De fick ju Ridge varannan gång. Sen dog Caroline i cancer. Men då hade vi slutat kolla.

Jag ska inte överdriva. Jag bodde i hus. Inte i villa. Som man säger i Stockholm. Utan i hus. Min grannes pappa var Scandia-säljare. Våra mammor jobbade på samma dagis. Husen vi bodde i var identiska. På utsidan. Inte på insidan. Vi hade heltäckningsmattan kvar på 90-talet och mönstrade plasttapeter på toan. Det hade inte dom. Det var mer classy på Soldatvägen 42 b än på Soldatvägen 42 a. Vi genade över gårdarna. Ibland gjorde vi saker tillsammans med Anna och Erik. De bodde bara ett stenkast bort. Deras pappor jobbade på järnverket mammorna åt kommun'. Det här är vårt kvarter. Tänkte vi.  Allihop. Tillsammans.

Jag hade en kompis som bodde i lägenhet. Med sin mamma. Ensamstående. Hon var skolans hora. Killarna tog för sig av henne som om att hon varit några slags bjudkarameller från Konsum. Sen spottade de ut henne. Hon va ju äcklig. Inte dom. Dom var jättefräscha. Hon var en förbrukningsvara. De var kungar på skolgården. Järnverksarbetarsonen och direktörsgrabben. Båda två. Oftast log hon bara. Satt med öppna armar. Men någon gång var hon ledsen. ”Börja grina då” sa kungarna. Och det gjorde hon. När ingen såg. Jag såg inte heller. Men jag visste ändå.

Grabbarna dom kunde man samla på och ställa ut på galleri. Så fina var de. Henne kunde man bara använda en gång. Sen var det slut. Vi rökte i kompisens rum, lyssnade på Latin Kings och Metallica. Jag var lite finare än henne. Det kändes bra.  Då. Att inte alltid bli vald sist. Att inte vara kasserad. Ingen engångskamera liksom. Alla ska med. Alla fick vara med. Mer eller mindre. På olika villkor förstås. Utom tjejkompisen, killen från Iran och grabben som hade en propeller på kepsen. Men annars var vi alla tillsammans. På sätt och vis.

Nu är det nya tider. I mitt nya kvarter kastar småungar sten på bussar och beskrivs i media som livsfarliga gangsters. Islamister. I nio-års åldern. Idag delar inte kassörens dotter bänkrad med direktörens son.  Mellan storstadens lyxvillor och förortslägenheterna skiljer det bara några kilometer. Men det kunde lika gärna vara olika universum. Skilda världar. Friskolereformen är i en klass för sig. Man väljer bort vissa barn och lägger till andra. För att man kan. Shoppa smart. Men inte billigt. Välj med omsorg. För den som har råd.  Och glöm inte att spara kvittot. Skolan är inte längre en mötesplats. Det blir inga klasskamrater. Inte som förr. Det var knappast bra förut. Med nedskärningarna, Ny Demokrati och läxförhör på ”svarta tavlan”. Men det var inte lika trasigt då.

Det blåser hårt, det blåser kallt, det blåser högervindar överallt, gapade vi tillsammans på partyt på nittiotalet. Det var sant. Nu är det ett faktum. 200 000 barn lever i fattigdom. Det är statistiken. Siffran. Framför den finns verkligheten. Trångboddhet, inga pengar till klassresan, skämmiga byxor som används alldeles för länge. Och lite småsten att kasta. Exempelvis på bussar. Det trasiga läker inte av sig själv. Det är här för att stanna. Om vi inte kan göra bättre. Förändra.

Vi såg varandra förr. Trots att det var långt emellan. Ibland talade vi helt olika språk. Blev tvungna att plocka upp kikaren för att kunna se. Lexikon för att kunna översätta. Vissa var fina i kanten. Andra var som folk är mest. Men när det var klassfest dansade tjejen från bruket tryckare med killen med chefspappan. Och ingen tänkte på askungen. (Jag dansade med killen med propellerkeps. Och kikade avundsjukt över axeln).

Från ord till handling

Jag skriver i Flamman om Framtiden. Läs den som vill.

Vänsterpartiet är bra på att debattera frågor som kan vara viktiga rent principiellt men som sällan berör många. Exempelvis frågan om Libyen eller om surrogatmödraskap. Sämre är vi på att formulera en socialistisk strategi, tala om makt och ägande och om hur vi ska utveckla vår ekonomiska politik. Det är områden som utgör grunden till vårt existensberättigande och därför måste vi bli bättre på att ta oss an detta. Artikel i Flamman

Vi kommer inte att dö samtidigt du och jag

Jag tänker skriva om döden. För jag tänker på den. Jag vill att vi tar in döden. Inte abstrakt utan handfast. Inte bara genom genom statistik och siffror. Utan genom människan. Det sägs att alla ska vi dö någon gång. Det är sant. Men ändå inte. För vi kommer inte att dö samtidigt du och jag. Vad är fem års extra livstid värd? Jag frågar min farsa, han säger att man ska vara glad så länge man lever. Jag håller med. Mellan de som saknar en eftergymnasial utbildning skiljer det fem år i livslängd mot de som studerar vidare. Mellan de lågutbildade och de riktigt högutbildade ännu mer. Mellan Danderyd och Tensta. Mellan Sandviken och Vellinge. Vilket rån tänker jag. Måste ha genomförts under pistolhot. Samhället är alltså konstruerat på så vis att vi dör fem år tidigare än er. Det borde hamna på löpsedeln. Vi har blivit bestulna. Inte på en Rolexklocka utan på en levnadstid. Borde anmälas till polisen. Leda till åtal och fällande dom. Pang. Man kan ju inte få ta död på folk. Ostraffat.

I nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt. Heter det. Inget av detta stämmer. Nöden för oss är en annan. Skiftarbete, förslitningsskador, tunga lyft. Långsamt dödar det oss. Med arbetsplatsolyckor går det snabbt. Swoop så var han borta.

Man gör ju vad nöden kräver oavsett om man har lust. Livspusslet. Farfar jobbade som vägarbetare. Han skakar lika kraftigt som maskinen han arbetade vid. Kanske lika bra att vi dör ändå säger han och försöker pricka munnen med gaffeln. Har inte råd att leva så länge till säger farmor. Fråga pensionssystemet.

Okej, ni kan köpa vårt arbete, beslagta delar av våra kroppar. Men att en människa äger en annan människa så fullt ut. Att det är på liv och död. Är väl ändå höjden av allsköns jävlighet. Jag säger: inga kommentarer. Med eftertryck.

Stig Sjödin

Hur länge har du varit handformare?
Hur länge har du stått vid valsartången?
I över trettio år. Det var inte dåligt.
Hur har du det med ryggen? Är den slut fast du bara är drygt femtio?
Jaså, de har börjat tala om förtidspension.
Då vet du alltså priset och livslängden för en rygg.
Tycker du inte det är för lågt?
Får jag vara närgången och fråga, vad tar du för ett kilo smärta?

Men livet har sina goda stunder. Så just nu vill jag leva. Vi får skylla oss själva. Vi röker, super, käkar hamburgardressing som fredagsmys. Istället för skaldjursplatå. Feta är vi också. Tills Anna Skipper kommer och gör TV av det hela. Visar upp oss på bästa sändningstid. Mamma är bränn-sveda-kärring-sjuk. Jag med. Men det är inget man dör av. Skönt. För jag gör vad som helst för att få leva. Någon vill rädda oss med fettskatt och avdrag på frukt och grönt. Det fnyser jag åt. Because I'm worth it.

Allt annat kan man hitta sätt att sopa under mattan. Inte låtsas om. Spela roll liksom. Alla lika alla olika. Men fem års levnadstid, kan man inte gömma undan. Så jag frågar min pappa igen: vad skulle du göra med fem år till? Det vete fan, säger han och pular munnen full med smågodis från butiken. Vore ju kul att få va med när du fyllde femtio kanske, eller barnbarnen, som du kommer att få, deras uppväxt liksom, men vi får hoppas på det bästa säger han och tar en näve till.

Vi sitter i kompisens kök, hans farsa får ett utbrott när han stolt berättar att han fått fast på Sandvik. "Ska ru ta dö på dig ungdjävel", vrålspottar han. Vi fattade inte vad han menade, han jobbade ju där själv, bästa jobbet i stan, och grabben skulle lätt få råd att åka till Thailand i vinter. Tjäna fett. Med våra mått mätt. Mega.

Men det stämmer. Han kommer att ta död på sig. Så vad ska man säga?

Spring för livet. Om livet är dig kärt. Men till vad? Klassresan har redan gått och vi står kvar på skolgården, med räkningar att betala, tänder att laga, ungar att mata och föräldrar att ombesörja.

Stig Sjödin

Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

Vad skulle jag göra med fem år till av mitt liv. Skulle jag bråka mer. Eller ta vara på varandra. Som det heter. Kvalitetstid. Ändra på saker som jag ångrat. Eller göra nya saker som jag får ångra. Börja med Atkins-diet. Det vet man aldrig. Förresten, hur många mellanöl går det åt, räknat på fem år?

Framtidskommissionen i media

Här är några nedslag i rapporteringen om rapporten:

Intervju i SVT, Intervju hos Ekot, Intervju hos P1 morgon, Artikel i Aftonbladet, Artikel i DN, Göran Greider i Dalademokraten

Systemet och jag

Mina texter har lett till debatt. Jippi! Debatt är kul. Det mesta verkar tyvärr ändå vara ett missförstånd. Ska försöka att reda ut en del. Det uppfattas här som att jag använder klassbegreppet slarvigt. Delvis helt korrekt iakttagelse, men det var fullständigt medvetet. Blev snyggare så. Rent stilistiskt. Jag hade kanske för hög tillit till att mottagaren ändå skulle förstå vad jag menade. Sedan var det ju ingen klassanalys jag skulle göra. Lämnade in brasklappar i det inledande stycket, skrev om hur vi behöver varandra inom arbetarklassen osv. Om syftet varit att skriva en teoretisk text om arbetarrörelsens klassanalys hade jag förstås skrivit: "Jag vill tala om skiktningarna inom arbetarklassen och dessas olika erfarenheter, såväl materiella som sociologiska, och om hur de relaterar till varandra. Jag vill även bifoga mina personliga erfarenheter och stärka beröringsfaktorn med exempel om vienettaglass, Ledin och min irritation mot vissa akademikers arrogans".
PS. Om texten skulle ha syftat till att redogöra för min klassanalys så skulle jag faktiskt inte ha skrivit den alls. DS.

Då kan alla vara lugna. När vi har vi rett ut det. Det handlade alltså inte om att göra en klassanalys med medföljande socialistisk strategi, utan om en personlig betraktelse av en kollektiv erfarenhet som alldeles för ofta osynliggörs. Jag har inte ett enda politiskt förslag att komma med grundat på vienettatårtan, apropå att Jesper Nilsson frågar sig "hur ser en socialistisk politik ut om arbetarklassen definieras utifrån vilken relation man hade till Vienetta-glasstårtor på 80-talet". Mitt svar är enkelt. Det var aldrig syftet. Så vi kan spola det. Det var inte därför jag skrev det, för att bygga ett politiskt projekt, utan för att i det sammanhanget det nämns beskriva att det inte antingen är misär eller klassresa som gäller. Det tror jag kan vara viktigt för oss. Nu skriver jag "oss". Det är en viktig insikt för oss inom arbetarrörelsen och vänstern att veta när vi ska organisera människor för förändring. Så då skulle jag kunna sluta här. Men jag gillar att älta. Så jag fortsätter.

Att bli anklagad för identitetspolitik är näst intill komiskt för mig. Jag tror att det finns få inom rörelsen som vurmar så mycket för materiella, strukturella förklaringsmodeller och breda politiska subjekt som jag.

Om jag var identitetspolitikbegreppets upphovsman skulle jag bli orolig över hur dess betydelse används i det här fallet. Eller snarare hur det används för att tolka vad jag faktiskt skriver. I flera sammanhang i mina texter skriver jag att jag vill ha ett brett politiskt subjekt, att jag är väl medveten om att detta är nödvändigt i kampen och i definitionen av klass.

Det var för att få den breda arbetarklassen att samverka bättre som jag skrev inläggen. Jag tillhör knappast de som tror att identiteter är av avgörande betydelse för klasskampens villkor. Jag skrattar åt klassanalyser där det påstås att det finns en ny överklass som genom sitt kulturella kapital är herren på täppan. Jag har skrivit förord om hur dåligt det är att stapla kvinnogrupper på varandra istället för att bygga ett kollektiv. Jag fattar att det är nödvändigt med reformer som får den breda arbetarklassen att hålla ihop, istället för försämringar som leder till att den slits isär. Osv.

Det jag skrev om handlade om LO-kollektivet. Om vi generaliserar lite. Och det gillar jag att göra. Sedan kryddade jag det hela med mina personliga erfarenheter och betraktelser. Poängen med när jag skrev "er", var att öppna ögonen inom vår rörelse för de skillnader som finns mellan oss, skillnader som förstås har en grund i att våra levnadsvillkor skiljer sig åt. Syftet var också att påtala att LO-kollektivet är en bred grupp. Ingen ”utsatt” grupp. Det går inte att jämföra med någon diskrimineringsgrund, som funktionsnedsättning, etnicitet eller sexuell läggning. Alla dessa grupper och fler därtill finns representerade inom kollektivet och har gemensamma erfarenheter.

Reella skillnader inom arbetarklassen är många. Likheterna är fler. Och det har jag skrivit många gånger. Inom LO-kollektivet är vi tex visstidsanställda, har ofrivillig deltid. Löneskillnaderna mellan könen är inte så kallad oskäliga utan branchvisa. Detsamma gäller inte för tjänstemän. Det är fakta.

Sociologiska skillnader inom arbetarklassen är inte särskilt intressanta utifrån vilka politiska förändringar som måste till för att stärka arbetarklassen gentemot kapitalet. Det skriver jag också redan i min första text. Men det är viktigt ur ett ”alla ska med"-perspektiv. Här blir klassidentitet intressant. Förresten, jag kan skriva om hur jobbigt det är att vara ”arbetarklass också, har tex gjort det här och här. Om vi vill organisera fler ur LO-kollektivet måste vi (vänstern) bli bättre på att veta vilka vi snackar med. Och inte ha stereotypa föreställningar exempelvis om att alla hatar sina jobb. Inte om att alla älskar sina jobb heller. Vi kan inte utgå ifrån en falsk bild om att alla pluggar vidare, likväl som att vi inte skulle osynliggöra de som utbildat sig, det blir exkluderande helt enkelt. Och att exkludera dem som faktiskt utgör majoriteten är långt mycket mer förödande för en rörelse som vår, än att utestänga minoriteter. Båda är dåligt. Men ändå.

Jag upplever att det delvis finns ett klassförakt inom vänstern. Omedvetet och ibland medvetet. Jag har inte statistiskt säkerställt detta utan baserar det på mina egna upplevelser. Det är alltså tyckande. Oj, nu slarvade jag igen. Ajajbaja Ida! Jag menade förstås att det finns ett förakt mot LO-kollektivet. Puh.

Jag skrev blandat, både jag och vi. Det var också medvetet. Det finns många som delar mina erfarenheter. Sedan så kanske det var en annan artist de lyssnade på, deras mamma kanske avskydde Vienetta och de åkte till Mallorca istället för på campingsemester. Om de hade tur så kanske de också hade en morfar som jag, som kunde berätta om arbetardiktare och en mormor som var med och bildade kvinnojouren.

Det är fånigt att tro att mina klassmarkörer inte skulle kunna delas av många. Sånt finns det faktiskt statistik på. Och de som inte känner igen sig, får väl skriva en egen text. Luften är fri. Liksom. Någon undrar om man bara gills om man är uppväxt i en bruksort, självfallet inte. Det går säkert bra att översätta både till glesbygd och förort. Men nu handlade texten om mig. Och ja, jag tog på mig rollen som talesperson för flera. Men inte för alla. Såklart.

Det politiska projektet för arbetarrörelsen kan inte enbart vara klassresan. Även om en klassresa förstås många gånger är att föredra, sånt ska vi underlätta, utan att glömma att en majoritet fortfarande står kvar på skolgården när klassresan har gått. Därför måste vi samtidigt stärka LO-kollektivets ställning där de befinner sig idag. Ska vi inte ha några vårdbiträden eller byggarbetare när socialismen kommer? Det är min fulla övertygelse att den som inte tillåts känna stolthet och självförtroende för de dem gör, också blir mycket svårare att organisera. Villkoren för våra yrken är ofta usla, lönerna också. Det måste vi ändra på. Men då måste vi sluta fråga människor om vad de pluggar. Som om att det var det enda som räknades. Annars kan vi kasta in handduken för då kommer soffliggarna ta över.

PS. En gång trodde jag att pilgrimsmusslor var konstigt förpackade fiskbullar. Kan bero på min ”klassbakgrund” eller på att jag är lite dum. Kanske en blandning. Man vet aldrig. Det är nog bara jag. DS.

Vi har klassfest och du är inte bjuden

Jag fick många fina och igenkännande kommentarer om min text om klass, tackar ödmjukast för det. Först hade jag tänkt skriva en uppföljande text. Ge fler nyanser. Intyga att även jag fattar att tjänstemannagrupper ”proletariseras”. Skriva om det som förenar oss istället för det som delar upp. Förklara att Da Buzz (vilka är de egentligen?) inte är mitt favoritband. Jag tänkte säga något positivt om bildning. Ge mitt fulla stöd till ökad social rörlighet. Ta avstånd från Göran Hägglund och verklighetens folk. Försiktigt men helhjärtat hylla samhällskritisk konst och litteratur. Försonas, skaka hand och gå vidare. Men vi får sjunga We Shall Overcome en annan gång. För det var några som började yra om att texten andades arbetarromantik. Så jag lackade ur, och försonades med ilskan istället.

Texten var inte ett dugg romantisk. Bara sann. Personligen tyckte jag att den var lite avskalad. Den handlade trots allt om mig själv och jag törs inte vara romantisk (det har jag papper på). Tyckte mer att den var lite pinsamt socialrealistisk. Med den skillnaden att alkisen eller överdosen inte fick spela huvudrollen.

Jag tror inte ett dyft på att de akademiker som retade sig på min text, räds effekten av arbetarromantik. Jag tror att de känner sig kränkta för att vi har klassfest och de för en gångs skull inte är bjudna.

Vi har klassfest och du fattar inte vad vi skämtar om. Du hamnar på åskådarplats, blir en panelhöna. Det är inte enkelt när man är van att dansa i mitten av ringen. Vi har klassfest och den här gången är det du som inte fattat klädkoden. Vi har klassfest och har inte bjudit dig, trots att du varit ordförande för elevrådet. Eller kanske på grund av det. Jobbigt. Det kan jag förstå.

Det handlar inte om att romantisera utan om att ibland få berätta om vad som gör oss till människor, och inte enbart vad som inte gör oss till det. Yrkesstolthet är inte detsamma som företagslojalitet. Min mamma är behandlingsassistent, och stolt. Borde jag be henne drömma om att bli socionom istället?

Att vilja bli något, det får man, men man får inte tycka att man är någon, redan nu, trots bojorna och nedskärningarna. Så länge vi egentligen skulle vilja vara som er, får vi vara med. Så länge vi erkänner att vi skulle vilja veta vilka bestick som gäller, är vi självskrivna middagsgäster. Så länge vi är problembarnet i skolan som behöver extra hjälp. Så länge vi hade velat gå på universitetet, men vi klarade bara inte av det. Så länge det är ni som bjuder in och vi som blir bjudna.

Det är lustigt att vi kan diskutera hur man inom arbetarklassen inte får göra sig märkvärdig, hur vi trycker ner varandra – men vi får inte sticka ut hakan och göra det vi faktiskt gör till någonting märkvärdigt, för då blir ni ängsliga. Tycker väl att vi är too much. Eller tar vi ifrån er någonting då? När vi blandar upp det onda med det goda.

Det går bra att leka arbetarklass, men man får inte vara det på riktigt. Det finns dom som romantiserar och förenklar. Gormar på göteborgska i blåställ om massans stridbarhet och arbetarklassens kampenhet. Oftast är det en förklädd Chalmersstudent som är uppvuxen i Majorna. Då går det bra. Så får man prata om klass.

Jag träffade en stockholmsanarkist en gång som tyckte att jag var fräck mot syndikalister. Hon berättade att flera av hennes vänner tagit jobb som personlig assistent. För att se verkligheten. Jag undrade istället om hon inte tyckte att det var lite fräckt. Mot verkligheten. Hon förstod inte vad jag menade.

Massan. Jag hatar det ordet. Det låter omänskligt. Mandelmassan, pappersmassan, häftmassan. Det är ni som vill måla med grova penseldrag. Som målar mig med grova penseldrag. Jag vill rita skuggor och skissa upp detaljer. Är trött på att fylla i färgböckerna med de förutbestämda konturerna. Vill teckna ett självporträtt som inte är den stereotypa karikatyren.

I bruksorten är man inskränkt ibland. Det är alla med på. Frågar inte om man har en ny partner, frågar om man skaffat karl. Dåligt. I storstans intellektuella innekretsar frågar man ofta om partner. I bruksorten frågar ingen vad man ska bli sen, i storstan säger man ”vad pluggar du då?” Inte ”pluggar du?” Utan ”vad”. Det är också inskränkt.

Att jag inte vet hur man ska plocka upp besticken är okej. Men att jag skulle veta något som inte ni vet, uppfattas närmast som provocerande. Man får prata om massan men inte om människan. Man får prata om den människa man skulle ha kunnat vara, men inte om den man är.

Vissa erfarenheter äger man bara. Dom bränner i kroppen, finns innanför huden. Är minnen som man glömt bort. Är självklara för den som har dem. Det är inget som du kan tenta av. Tyvärr.

Men varför tar ni åt er? Ni vet ju hur man skriver högskoleprovet med full pott, ni kan sjunga Bellman ironiskt och har klippkort på Stadsteatern. Jag kan inte ens en snapsvisa. Och har inte behörighet till vidare studier. Ni behöver inte avundas mig för att jag varit både sjukskriven, arbetslös och har en pappa som jobbat på Konsum. Det är inte så ball. Jag lovar.

Det finns många ”men”, som man skulle kunna tillföra min text. Det finns flera ”å andra sidan”. Det får bli en annan gång. Jag lovar att jag ska sluta älta snart. Ta mig an andra ämnen. Man är ju ingen rättshaverist. Men nu var jag tvungen att skiva onyanserat för att kunna nyansera. Sedan var det detta med att vi behöver varandra. Vi delar mycket mer än vad som skiljer oss åt. Men för att vår relation ska kunna funka, för att vi ska kunna försonas i kampen, måste ni bättre förstå dem som ni ska dela den med.

Vi stod där, på Norra IP. In kom Ledin den enda stjärnan från Viken. Han sjöng: ”Du kan lita på mig, ja-ja-ja, du kan lita på mig”. Vi sjöng med. En gång till! Hela stan. Stoltheten sprängde i bröstet när vi sjöng: ”Du kan lita på mig, jag vet vad jag gör – jag är ingen bankdirektör”.