Vi äro tusenden

Jag vill tala om klass, men hittar ingen att tala med. Syftet är inte att skriva en klargörande text om hur vi ska bygga en solidaritet inom arbetarklassen. Jag är fullt medveten om vi har allt att tjäna på en bred klassdefinition i kampen mellan arbete och kapital. Det handlar om mitt eget välbefinnande; jag måste helt enkelt få förklara mig.

Stockholm är stort men ändå så litet. Man vet inte om man är på socialistiskt forum-festen eller om det är någon i gänget som ordnat födelsedagsfest. Det är samma klientel. Jag vågar inte dryfta detta eftersom man är rädd för att uppfattas som otacksam arbetarklass som inte ens gillar’t när man är bjuden. Det finns ”vanligt” folk här också. Men på deras party är jag inte bjuden.

Brommapojkarna påstår att jag kan få massa jobb, jag misstänker sinnesförvirring. Någon skrattar tillgjort åt mitt högst uppriktiga påpekande. En annan redogör för intersektionalitetsbegreppet. En tredje snackar om Håkan och Mona utan att använda efternamn. Ungefär som om att de bodde lite längre ner på gatan. Juholts. Jag ler när jag tänker på vad kompisar från förr skulle ha tyckt. De finns de som känner sig ifrågasatta av min blotta närvaro, det är som att den sätter fingret rakt på deras medelklassångest. De är inte äkta, tänker de. Inte lika mycket värda för ovanlighetens skull. De finns de som tycker att det är exotiskt och spännande mest på ett teoretiskt plan. Det finns de som stirrar på mig förfärat när jag berättar om att min pappa samlar på fezer och reklamskjortor från Scan. De finns de som inte vågar skratta åt det.

Jag inser att det inte är hemlängtan, utan klasslängtan jag känner. Trotsigt deklarerar jag mitt framtida yrkesval. Tror kanske att jag inte kan bättre. Blir redigt förbannad när någon Lunda-student frågar om jag inte tror att jag kan bättre. Man vill ju inte snacka om sånt med någon som sitter uppe på ett moln och förstår sig på, tycker om och tycker synd om. Ringer kompis från förr och beklagar mig. Hon fattar, har blivit av med sitt schema på butiken. Tycker att jag är sjuk i huvudet som inte försöker få det där toppjobbet. Jag förklarar att alla är sjuka i huvudet som har såna där toppjobb. Hon säger att jag kan hamstra pengar och hålla mig frisk. Vi lägger på. Tycker inte synd om klassresenären, vad är det att gnälla om egentligen. Tycker synd om mig själv. Stockholm är fult, särskilt Drottninggatan och tunnelbanan. Tensta är också fult men det säger jag inte till någon, utan går en promenad på Järvafälten. Tittar upp. Där är E-18. En journalist frågar om jag bor där av politiska skäl. Man blir matt. Ha’ru hört talas om klassamhället, ha’ru hört talas om bostadsbristen, och förresten va är’e för fel på Tensta?

Alla ska sprida sin intellektuella humor, och snabbt ska det gå. Jag är snabbast, har synapsen att tacka för allt. Tack! Inga göteborgsvitsar här inte. Eller jo, fast på ironi. Typ tänk om man skulle ta och dra ett sånt här vanligt skämt, det kan jag ju göra för ni vet ju att ja’ba skoja. Om att jag drog skämtet alltså. Det intellektuella förtroendekapitalet är så högt, så att man får dansa ironiskt till schlager. Men man får inte dansa på riktigt. Inte för att någon är så ouppfostrad att de skulle påpeka det. Men man vet. Man får dra sexskämt ironiskt, höhö det fattar ju alla att jag inte är sån, har ju precis skrivit en bok om krisen i Grekland. Man får göra mycket ironiskt. Dansa, hångla, bråka. Men bara lagom mycket. Och inte på riktigt. För då kan folk få för sig att man är en sådan som skulle kunna åka på Finlandskryssning. Det är så ängsligt och präktigt att jag känner mig tvungen att markera avstånd. Så jag hälsar genom att göra devils horn. Men tror att även det uppfattas ironiskt. Fail.

Vill bara sticka hål på hela ballongen. Längtar efter något, ja, äkta kanske. Jag vill prata till, inte ovanför, jag vill headbanga till Fear of the dark. På riktigt.

Det finns fler som jag. Jag ska inte göra mig märkvärdig och framställa det som att jag skulle vara unik på nåt sätt. Tvärtom så är jag ju det allra vanligaste man kan vara. Kanske är det just det som är så provocerande. Ja, jag sär skriver. Nej lärare nummer hundranittiotvå: jag har inte läst varken ekonomi eller statsvetenskap. Nej mina föräldrar är inte utfattiga. Jag bodde inte i svinalängorna utan i Klangberget. Ja jag överlevde min barndom trots att Vienetta-glasstårta ansågs som det finaste man kunde duka fram. Vi hade mat på bordet och en pappa som var vida känd för att han kunde göra assnygga skyltar åt Konsum. Köttfärs 29.90. Sådetså! Jag hade pengar till skolresan och ett par begagnade skridskor.

Min mamma läser böcker, mest om barn som drabbats av misär. Min pappa har alla CH Hermanssons böcker men har så vitt jag vet bara läst en bok, tror den handlade om en pedofil. Hur som helst så fick han den av mamma när de semestrade i Sunny Beach.

Har jag glömt att berätta att min mamma tjänar mindre pengar än mig, att hon är populärast av klienterna på hennes jobb och att hennes favoritprogram är ”Det okända”? Någon frågar vad min syrra pluggar jag svarar att hon knarkar. Killen som frågar ser helt chockerad ut när jag säger att jag skämtade. Mamma blir chockad när jag berättar att de finns de i Stockholm som med flit inte har någon TV, och erbjuder Södermalmsbon sin gamla tjock-TV.

Varför är det inte vi som utgör majoriteten av alla tidningsreportage? För att man ska få ge ut böcker om oss krävs det att minst en i hushållet är alkoholiserad. Vi är det vanligaste som finns, men behandlas ändå med mindre intresse än valfri diskrimineringsgrund. Utom när det finns sensation i luften: ”gängbråk i rosengård” och kanske en notis: ”man död i arbetsplatsolycka”. Inget står det där, för jag letar, jag vill åtminstone kunna få läsa om oss. Men får bara korta fakta. Inget om vardagsslitet, inget om glädjen i det hela heller. Inget om att allt är så förbannat orättvist. Mega fail! Man får väl ringa P1 och klaga - ironiskt.

På skolan där hemma snurrar en bildtext om ”kända personer som pluggat här”. Jag snurrar där, tillsammans med Geena Davis och Tomas Ledin. Jag och kompisar från förr skrattar åt upptåget så att magarna sprängs. Undrar om Ledin också skrattar?

Någon pratar om klassresor, det tar ett tag för min hjärna att fatta att de inte menar en cykeltur till Spången. Lyssnar på folk som pratar om klassresor, men känner inte igen mig. De generas av att de inte vet vilka bestick som gäller, jag bli förbannad på besticken. Vad i helvete ligger de där för? Tar upp fel med flit bara för att skapa dålig stämning. Skryter om min klassbakgrund och skålar bara genom att titta rakt fram. Säkert är mina aggressioner ett psykologiskt försvar för min osäkerhet. Jag är ju osäker i de flesta andra avseenden så varför inte här. Det finns forskning på sånt. Att trotsigt inte vilja vara med är antagligen en underutvecklad och barnslig försvarsmekanism. Men det kvittar. Får väl gå KBT i framtiden. Eller det kan väl medelklassen göra. Höhö. För jag vill hämnas, på det ironiska, på gafflarna, på akademikerna. Jag vill att de ska fatta att jag inte vill vara med, ens om jag får. Alla drömmer inte om att få ge ut en bok, mingla, bli läkare. Fatta! Jag vill inte få några mer frågor om vad jag ska bli sen, inte för att jag skäms för att inte vara utbildad utan för att jag skäms över de som frågar. De som inte fattar att för de allra flesta – ja topnews ditt snille – så finns det inget sen. Alltså för majoriteten av oss. Ni andra är alltså undantaget.

En del av oss gillar våra jobb, många avskyr dess villkor. Vi åker på camping och tycker om det ibland. Vi har haft fina tonårsförälskelser. Fruktansvärda sådana också. Som alla andra, antar jag? Ibland är vi lyckliga. Vi tänker inte så mycket på er. Det kan du ta och fethaja! Och jag har inte tagit reda på detta genom att läsa statarförfattarna eller någon romantiserad skildring av gruvarbetare. Jag bara vet det. Det är grundat i mig på ett sätt som du aldrig kan förstå. Jag har något som inte du har. Det är mitt. Så försök inte ironisera bort det.

Jag tänker att så här kan det inte fortsätta, se sig själv i andra och jadajada. Vi behöver ju varandra om vi ska omdana. Men ni behöver oss minst lika mycket som vi behöver er, glöm inte bort det. Så börja ansträng er för att ta reda på vilken gaffel ni ska plocka upp när ni kommer hem till mig.