På twitter pågår en debatt om skolan, elever med behov av anpassning och kunskapsnivån med fokus på läs- och skrivkunskaper, samt olika elevers möjlighet att få hjälp med uppgifter som kräver mer av reflektion och resonemang än faktainläsning, typ ”diskutera industrialiseringens framväxt och dess konsekvenser”.
Eftersom jag är bakom flötet gällande twitter och inte hajar hur man gör långa trådar debatterar jag detta själv här istället. Blev dessutom väldigt långt detta.
Jag är ju varken lärare eller psykolog. Men jag kan utifrån bl.a. min erfarenhet av socialt arbete hålla med om att det finns ett starkt fokus på individuella förklaringar, exakta behandlingsmetoder och liknande. Tidigare i Sverige, innan nedskärningarna i välfärden, var det lite tvärtom. Vi förklarade i huvudsak individens eventuella problematiska situation som ett resultat av samhälleliga bristtillstånd. Ofta var detta bra men visst gjorde det också att vi missade en del mer specifika problem Även i Sverige har många förstås tidigare och nu igen i växande skala hyst uppfattningen att sociala problem är något som uppstår inom individen själv pga. tex dålig karaktär eller dåliga gener/kultur. Men svensk välfärds- och socialpolitik sedda från sina bästa sidor innebar för många stora förbättringar.
Stora gruppers situation skulle lösas med ekonomiska reformer och jämlikhetssträvan. Äldre ur arbetarklassen behövde inte längre sluta sina dagar på fattighus utan en allmän pension infördes. Vi löste det sociala problemet med fattiga äldre genom att ta bort grunden för problemet, fattigdomen. Det gav individen mer frihet och gjorde pensionärer mer självständigt gentemot familj och annat. Ensamstående kvinnor med barn är generellt idag pga. gruppens ekonomi en s.k. ”utsatt grupp”. Vi skulle kunna lösa detta genom ökade bostadsbidrag m.m., men så sker inte. Och därför finns ”problemet” kvar.
Sverige har även under välfärdsperiodens storhetstid misslyckats med en hel del som drabbat bl.a. människor med funktionsnedsättning och psykisk ohälsa. Samtidigt innebar välfärdspolitiken enorma lyft för breda grupper, arbetarklassens barn fick inte bara rätt rent formellt att utbilda sig, utan resurser fanns också till att utjämna dom livsvillkor som vilken klass man fötts in i avgjort. Det skapade en stoltare arbetarklass, men också klassresor genom utbildningen.
Idag funkar skolan inte så. Istället för att de skolor som behöver mest resurser för att möta omständigheter som elevernas klassbakgrund skapar, ska alla ha lika mycket resurser. Skolor med billiga elever ska få minst lika mycket pengar. Annars är det inte rättvist. Alla ska få lika, har ersatt idén om hur det faktiskt ska kunna bli jämlikt på riktigt.
Även skolor i områden där föräldrarna har hög utbildning generellt försöker dra ner på annat, billiga elever check, inga matsalar eller gymnastiksalar check, högt satta betyg för hög kundnöjdhet check, få lärare och billiga läromedel check. Så har vi fixat marknadsskolans viktigaste uppgift, aktieutdelning och vinst till ägaren! Jippi! Så blir inte bara arbetarbarnen dummare, utan också medelklassens. Rättvist! Det viktigaste är ju att alla får rätt till att ha det LIKA dåligt. Men det är ju toppen. Samhällsproblemen som orsakat systemfelen i skolan ska inte lösas gemensamt utan genom individuella lösningar. Vi erbjuder idag, i bästa fall, en individuell, psykologisk, lösning där vi i flera fall skulle behöva förändra bredare. Resursbrist och den skolsegregation som råder öppnar upp för detta. Jag tror inte, som en del av skoldebattörerna verkar göra, att en del av lösningen är att i stort överge åtgärder om anpassning vid diagnoser. Det är väl jättebra att vi idag kan mer om tex dyslexi, barn med ADHD och aspergers.
Men varje lösning har sin plats. Jag har tex alltid haft svårt för rättstavning men har inte dyslexi. Folk som har föräldrar som inte skriver i sitt jobb kommer naturligtvis ha mindre med sig hemifrån när det kommer till att formulera sig. Lösningen är förstås inte att ge alla oss en diagnos, men några av oss kan säkert vara hjälpt av det. Pga klass och jämlikhetssträvan inte längre är i fokus i samhället har systemet oundvikligt riggats för att utfallet ska bli ojämlikt. Det går inte att ersätta välfärdssamhället med individuella studieplaner, diagnoser eller evidensbaserade behandlingsmetoder. Jag tror att detta i stort hade kompletterat välfärdssverige på ett bra sätt. Men inte som ensamt halmstrå att hålla sig i när helheten inte fungerar. Då kraschar allt.
Om inte folk har rätt till försörjning och ersättningsnivåerna går att leva på kan vi glömma att dom ska fixa en familjebehandling, hur bra metodik vi än har. Än mindre bli frisk från sjukdom eller ställa om på arbetsmarknaden. Ändå är socialtjänstens åtgärder uppstyckade, trots att vi vet att människan hänger ihop i en helhet. Har inte barnen vinterkläder är det svårt att lära sig ångesthantera. Också helt galet att först GÖR vi folk fattiga, sen tar vi hand om deras problem som just detta bidrar till. Sjukförsäkringen fungerar inte för sjuka människor som inte har arbetsförmåga, istället för att se till att den fungerar som det ska ändras uppfattningen om vad som bedöms som att vara sjuk och ha nedsatt arbetsförmåga. Problemet är att systemet är så verklighetfrånvänt att själva människan inte verkar utgöra grunden för bedömningen. Istället framstår det som systemet är byggt för någon slags alien som aldrig blir sjuka och lever på luft. Sen undrar vi varför människor inte förstår besluten.
Självklart kommer det i varje samhälle oavsett grad av jämlikhet fortfarande vara så att människor har svårigheter, såsom ångest, depression, dyslexi eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men om vi använder rätt lösning vid rätt tillfälle bör vi ha större chans att lyckas. Arbetarklassen är generellt sätt mindre van att skriva och läsa, lösningen här är ju inte att ge hela gruppen undantag från skrivuppgifter utan att se till att rigga systemet så att skolan kan fylla sin kompensatoriska roll. Men om ett enskilt barn har en diagnos som gör muntliga prov mer rimliga kan det vara ett bra alternativ för den eleven.
När politiken inser att skolan inte funkar har det som hittills hänt inneburit mer byråkrati och signalpolitik. Den röda sidans svar har varit alldeles för tyst och fokuserat på motståndarens argument, som typ är, om ingen har keps i klassrummet så kommer alla lyssna och få A. Samt om lärare administrerar, bokför och dokumenterar allt, så kan vi bevisa att alla behandlats lika och fått lika möjlighet och då hoppas vi att föräldrars och andras krav och oro ska minska. För lärare måste detta vara en mardröm. Att åläggas att lösa en massa problem men inte ges förutsättningar för det.
Tyvärr funkar det inte. Det som skulle hjälpa är om läraren fick tid för undervisning istället för att bl.a. upprätthålla den byråkrati som ska berättiga och säkerställa att inga systemförändringar gällande skolan och välfärden sker. Men där är vi inte. Sänkta ”kunskapskrav” och förenklade lösningar blir svaret för att politiken ska slippa ta ansvar för skolan. Alla behöver inte behörighet till vidare studier sägs det och så har vi accepterat läget för att lösa det som borde gjorts redan i grundskolan.
Att resonera om industrialiseringen är typiskt en uppgift att göra tillsammans med en lärare som hjälper till att reflektera. Glosor och rena faktauppgifter kanske är enklare att plugga in utan guide (detta är jag högst osäker på p.g.a. glosor var definitivt min svaga sida). Men att säga att kunskap inte bara är fakta som går att plugga in utan också möjligheten till mer komplext tänkande är något som bör förpliktiga. Annars riskerar den typen av kunskapssyn att gynna den som har föräldrar med högre utbildning. Det låter väldigt demokratiskt och intressant men om du inte övat på detta innan eller får göra det tillsammans riskerar det istället att bli utestängande.
Jag kan inget om pedagogik men man kanske måste lyfta frågor och områden där förkunskapen ser olika ut i olika grupper. Se till att i mindre utsträckning diskutera detta i "smågrupper" och istället utgå från att undervisning och lärarledda lektioner är nödvändiga. Vad vet jag. Jag tror i alla fall att många av dom metoder, den pedagogik, eller behandlingar som vi har kunskap om just nu är bäst, men inte mot allt och inte utan rätt förutsättningar.
Ska vi ha större nytta av dom ökade kunskaperna om individuella behov måste samhället också lösa de generella problemen. Annars går det inte. Och billiga lösningar som inte fungerar men får stort gehör just p.g.a. billiga måste relegeras från skolan. För att få en kunskapsskola måste vi avskaffa marknadsskolan. Gör vi inte det blir vi alla dummare.
