lördag 10 februari 2018

Systerskapstal på kongressen 2018

Att det franska namnet feminism är så föga passande att varken suffragetterna, eller kravet på fri kärlek, i Sverige kunna vinna någon egentlig terräng beror nog på att vår kvinnosak i grunden varit svensk, om man med svensk menar värdig, försynt och behärskad. Så återges tidiga svenska feministers tankar om den så kallade kvinnosaken.

Förra året blev partiet 100 år och i samband med det valde vi att uppmärksamma vår kvinnohistoria genom boken Ett kollektiv av röster-hundra år av systerskap. Vi ville lyfta dom som under den första vågens feminism kämpade för rösträtten, mot krig och hungersnöd. Vi ville uppmärksamma dig som under den andra vågen drog upp en rullgardin som under historien skymt bärande delar av kvinnoförtrycket. Boken skrevs av, om, och till dig som under 90-talet höll kurser i feministiskt självförsvar och tog dig rätten att slå tillbaka. Berättelsen handlar om dig, du som funnits kvar mellan de stora vågorna, ordnat insamlingarna, ifrågasatt strukturerna och hela tiden hållit saken flytande. Och till oss som finns här just nu, vi som står pall mot näthat och sexism.

Var det Kata Dalström som banade väg för oss när hon som 40-åring och sjubarnsmor inledde sitt partipolitiska engagemang, reste land och rike runt, och som hon själv uttryckte det ”arbetade som en röd liten räv?” Grundlades möjligheterna till att stå upp för sig själv när Greta Segersson nobbade en SS-soldats frieri under sin tid som hemlig kurir i Tyskland? Eller var det på kongressen 1993 när vi valde vår första kvinnliga partiordförande Gudrun Schyman som det skedde?

Garanterat var det alla de här tillfällena-sammantaget. Men märk väl, att det även sker nu, när du som är mötessekreterare lägger sista handen vid protokollet, när du serverar kaffe på torget eller när du går upp i talarstolen för första gången i dit liv just på den här kongressen. Tillsammans har vi byggt Vänsterpartiets och så också Sveriges feministiska utveckling. Andra kvinnor tog kampen tidigare och skapade det utrymme som vi har att förfoga över idag. Vi tar vid, fortsätter att flytta gränser, trycker på och spränger murar. Var och en här inne, alla vi, och många fler, är en liten del av någonting väldigt fint och viktigt.

Vi deltog i rösträttskampen och flyttade fram positionerna för rätten till fri abort. Under 60-70-talet var vi med och bildade Grupp 8. Redan på 80-talet föreslog vi att tre månader av föräldraledigheten skulle reserveras för varje förälder. År 2000 skrevs en motion som tog upp problematiken med hedersvåld.  och nu under höstens Metoo-rörelse har vi krävt att en kriskommission tillsätts.


I den tid som vi är i nu uppmuntras en livshållning som tycks uppfunnen av en trotsig treåring. ”Jag kan själv” verkar vara essensen av tidsandan- vi stödjer oss på varandra är en utopi och ”vi tillsammans” är tecken på svaghet.

Istället ska du hitta dig själv, löneförhandla bättre, gå ner tjugo kilo, stå fast vid dina ideal, förpacka dig väl, lära dig 10 sätt som du kan lyckas bättre på i karriären, på bostadsmarknaden och i förhållandet. Hitta dina unika egenskaper.  Bygga ditt eget varumärke.

Samtiden letar efter allt som skiljer oss åt och hävdar att det som gör oss till människor är det som inskränker oss, stöper om oss till motsatser, fiender, över- och underordnar oss.

Men det är inte det som skiljer oss åt som gör oss till människor -utan tvärtom. I den insikten ligger möjligheten till frigörelse.

 Ulla Hoffmann beskriver i boken processen bakom att slå fast att Vänsterpartiet är feministiskt: ”Det var ett gemensamt arbete.” Ett kollektiv av systerskap. Och vi når framgångar. Vi har som första parti valt en majoritet kvinnor i kommuner, landsting/regioner och riksdag. Och nu när vi är mitt uppe i vår 42:a kongress så är feminismen en självklar det av vår valplattform.

Det finns fortfarande utmaningar, exempelvis att bättre organisera rasifierade kvinnor, hbtq-personer och inte minst kvinnor med LO-bakgrund. Det handlar inte om någon millimeter-rättvisa utan om att bredd är det som ger styrka.

För könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det är inte kamp emot direktören, utan den pågår vid frukostbordet, mellan vänner och mellan medlemmar i en partiförening. Att se sig själv i andra måste gälla även i tv-soffan och på partimötet.

Vi är ingen isolerad ö där strukturer inte påverkar oss. Den rörelse som tror sig kunna skriva sig fri från rådande maktordning gör sig själv en otjänst. Vänsterpartiet erkänner detta. Det är modigt. Wetoo. Och vi reducerar det inte heller till att handla om enskildheter, utan ser att det är en del av de orättvisor som vi kommit överens om att bekämpa.

Genom att synliggöra kan vi frigöra oss från oken. Vi förändrar i en feministisk riktning och vi gör det tillsammans. Och en sak är säker, vi kommer inte att göra det värdigt, försynt och behärskat.

fredag 1 december 2017

Klass 3-varning

”När jag var 6 tvingade min farbror sig på mig för första gången, i alla fall tror jag att det var då, minns inte längre tillbaka än så”.

Klockan är 08.13 och jag läser en av de tusentals anonyma berättelserna om mäns övergrepp. 08.20 ger jag min snart 3-åriga dotter en korvbrödsmacka till frukost och skyndar till lämning på förskolan.

”Han var min chef jag var tvungen att utföra oralsex om jag ville avancera, han kallade mig äckligt luder samtidigt som han slet mig i håret”.

Läser i flödet, minns inte längre branschtillhörigheten. Var det akademiker eller restaurangarbetare?

Pendel är i tid, jag går upp till Klarabergsviadukten.

”Varje dag kommenterade han min kropp inte bara mitt utseende i allmänhet utan kroppsdel för kroppsdel, som ett stycke kött i en charkdisk, ´har du gått upp i vikt, tänkte på magen, kvinnor som visar ryggen har värdighet dom lämnar något kvar till fantasin, nyckelben jag har alltid älskat nyckelben”

9.30 läser tidningsrubriker och Facebooktrådar. Kulturmannen, ALLA vet tydligen vem han är, men INGEN säger det. Jag vet inte vem han är men mina kulturella preferenser verkar sluta vid Martin Timell. Och han är det nog inte, eller?

Tacotallrik. Det är lunch och jag beställer en tacotallrik. Minns han som skrev att jag var äcklig på grund av att jag i en kort intervju sagt att tacos var min favoritmat ”hur kan man säga det, så sjuk osexigt. Har ni sett hennes långa panna?”.

Jag får ett sms av en journalist som skriver ”hoppas det är bra med dig om du har några fall av sexuella trakasserier i er organisation kontakta mig.”. Jobbar vidare. Kommer på att han som sms:at alltid brukar recensera utseendet på oss kvinnor från ungdomsförbunden när vi varit i offentliga sammanhang, minns en bild han la upp på nyhetssidan ”Omgiven av tre skönheter och så dessas namn” vi var fyra kvinnor på bilden syftet var att jag skulle känna skam för att grobianjournalisten inte tyckte jag va het. Borde ha svarat, ja av dig, tänkte jag skrattlystet, men skärpte till mig och jobbade vidare. Några dagar senare verkar det som att några andra kvinnor struntat i att skärpa sig, och sms:en avtog. De verkar ha tillsatt en internutredning på Expressen.

Det finns förstås ett farligt individfokus med metoo. Att oskyldiga outas, att de som inte gjort något avrättas, inte i domstol men på facebook. Även att de som faktiskt är skyldiga framställs som monsturösa förövare,  vissa är det på sätt och vis, andra borde snarare hållas ansvarig för en oskön jargong. Och förutom att det inte är rättssäkert så är det ju tex svårt att outa Volvoraggaren i Sandviken. Tror inte annonsbladet tar in den storyn. Ingen framkomlig strategi. Och härskarteknikerna, de som inte är direkta övergrepp men sylvassa stick utdelat av den som har makten. Hur hänger vi dom? Och finns det ens så många snaror? Enskilda rötägg måste bort/hanteras/fram i ljuset/lagföras samtidigt som vi måste se hur allt hänger samman i strukturer. Det måste finnas en djupare förståelse som dels går förbi en förenklad syn om att det enbart handlar om enskilda kriminella men som också bottnar i något annat än folkdomstolar som enda lösning. Hundratusentals berättelser av kvinnor som tillsammans är helt omöjliga att betvivla, det är en kollektiv sanning om de övergrepp som begås mot oss, berättade av kvinnor i prostitution och flickor i grundskoleklass. ”Han sa att jag va äcklig, ful och äcklig”. Minns inte om det var torsken eller tonårspojken. För det gemensamma   är att de är män. Män som tar sig rätt till våra kroppar. Kulturmän, hemmafixaren, pappan, hans son, volvoraggaren och elitidrottaren. Alla sorters män. I branscher där otrygga anställningar snarare är regel än undantag och i finrummen i maktens korridorer. På gatan, men också vid köksbordet. Äntligen hemma är ingen självklar känsla för de som lever i en misshandelsrelation.

Metoo är i omfång och antal offer att jämföra med en naturkatastrof. Någon beskrev det som en tsunami. Som retorisk poäng är liknelsen förstås kraftfull. Men jag tänker att det är sant, och att vi måste ha en beredskap för det. Vad händer när facebookgrupperna stänger, vad gör vi då, med hon som för första gången vågat berätta (i en grupp med tusentals andra!) att hennes man våldtar henne? Vad gör vi med barnens berättelser och sexuellt våld i skolan och med hon som fått hundratals like för att hon vågar sätta ord på ångesten när de som klarar det, går vidare? Och för den delen vad gör vi med dom anhöriga till förövarna, dom som bär skammen, fast den inte är deras, med döttrarna och flickvännerna? (ja visst det borde xxx ha tänkt på innan han ofredade henne) men nu gjorde han inte det!

Så vad gör vi? Jag håller inte med dom som beskriver en ”prata om det rörelse” som irrelevant om den inte sätter de politiska kraven i fokus (menar inte att man behöver namnge utan just prata om händelserna). Jag tillhör den sortens feminister som upplever att en del av kärnan för det politiska här är just den kollektiva skuldbefrielsen, arbetsplatser och organisationer kommer inte att vara sig lik. Som många sagt tidigare, det finns ett före och ett efter me-too. Men det efter som för de som är hyffsat förskonade från det sexuella våldet (ja jag tycker att det är en skala så knappast någon är förskonad) men nu menar jag de som kan återgå till någon slags vardag. Är inte densamma för de som har upplevt detta in på skinnet och inte fått hjälp att hantera det. Detsamma gäller andra katastrofer, de direkt drabbade går inte vidare på samma sätt.

Jag tycker Sverige ska slå på krisläge. Fram för haverikommissioner som på lång sikt ser över åtgärder såsom ändrad lagstiftning, tryggare anställningar, bättre mottagande för våldsutsatta, sexualundervisning med jämställt perspektiv, utbilda rättsväsendet, skolan, politiken. Satsa resurser, på kvinnokliniker, kvinnojourer. Flytta skulden från henne till honom. Men ta också ansvar nu mitt i krisläget. Varför är det inga extrainsatta presskonferenser? Vi har tydligen ett land som kan ställa om i rasande fart när säkerhetspolisen hittar ett skl yttre hot. Nu visade det sig ju vara en helt vanlig tonårspojke som hängde med sina kompisar i Norrlands inland och ingen kallblodig terrorist. Men hur som helst, ministern hade från första stund landsfaderrösten påslagen när han tryggade oroliga i tv-sofforna. Jag tänker mig åtminstone något i samma klass i den krisen vi som nation står i nu. 100 000 tals kvinnor vittnar om övergrepp, skapa tillfälliga krismottagningar på sjukhusen, satsa dubbelt på psykiatrin, öppna en krislinje hos polisen där man kan ringa och anmäla övergrepp. Ös resurser över kvinnohusen och BRiS-linjerna. För dessa kommer bli nerringda. Och då måste samhället ansvara för att någon som tar emot finns där även efter att facebookgruppen stannat av.  


16.04 skyndar till förskolan, hämtar barnet ”Vad har du gjort idag då?” undrar jag. ”Knuffat Gorgon”. ”Men va nej det får man inte” säger jag. ”jo mamma man kan det, Ellen sa stop”.