Vi har klassfest och du är inte bjuden

Jag fick många fina och igenkännande kommentarer om min text om klass, tackar ödmjukast för det. Först hade jag tänkt skriva en uppföljande text. Ge fler nyanser. Intyga att även jag fattar att tjänstemannagrupper ”proletariseras”. Skriva om det som förenar oss istället för det som delar upp. Förklara att Da Buzz (vilka är de egentligen?) inte är mitt favoritband. Jag tänkte säga något positivt om bildning. Ge mitt fulla stöd till ökad social rörlighet. Ta avstånd från Göran Hägglund och verklighetens folk. Försiktigt men helhjärtat hylla samhällskritisk konst och litteratur. Försonas, skaka hand och gå vidare. Men vi får sjunga We Shall Overcome en annan gång. För det var några som började yra om att texten andades arbetarromantik. Så jag lackade ur, och försonades med ilskan istället.

Texten var inte ett dugg romantisk. Bara sann. Personligen tyckte jag att den var lite avskalad. Den handlade trots allt om mig själv och jag törs inte vara romantisk (det har jag papper på). Tyckte mer att den var lite pinsamt socialrealistisk. Med den skillnaden att alkisen eller överdosen inte fick spela huvudrollen.

Jag tror inte ett dyft på att de akademiker som retade sig på min text, räds effekten av arbetarromantik. Jag tror att de känner sig kränkta för att vi har klassfest och de för en gångs skull inte är bjudna.

Vi har klassfest och du fattar inte vad vi skämtar om. Du hamnar på åskådarplats, blir en panelhöna. Det är inte enkelt när man är van att dansa i mitten av ringen. Vi har klassfest och den här gången är det du som inte fattat klädkoden. Vi har klassfest och har inte bjudit dig, trots att du varit ordförande för elevrådet. Eller kanske på grund av det. Jobbigt. Det kan jag förstå.

Det handlar inte om att romantisera utan om att ibland få berätta om vad som gör oss till människor, och inte enbart vad som inte gör oss till det. Yrkesstolthet är inte detsamma som företagslojalitet. Min mamma är behandlingsassistent, och stolt. Borde jag be henne drömma om att bli socionom istället?

Att vilja bli något, det får man, men man får inte tycka att man är någon, redan nu, trots bojorna och nedskärningarna. Så länge vi egentligen skulle vilja vara som er, får vi vara med. Så länge vi erkänner att vi skulle vilja veta vilka bestick som gäller, är vi självskrivna middagsgäster. Så länge vi är problembarnet i skolan som behöver extra hjälp. Så länge vi hade velat gå på universitetet, men vi klarade bara inte av det. Så länge det är ni som bjuder in och vi som blir bjudna.

Det är lustigt att vi kan diskutera hur man inom arbetarklassen inte får göra sig märkvärdig, hur vi trycker ner varandra – men vi får inte sticka ut hakan och göra det vi faktiskt gör till någonting märkvärdigt, för då blir ni ängsliga. Tycker väl att vi är too much. Eller tar vi ifrån er någonting då? När vi blandar upp det onda med det goda.

Det går bra att leka arbetarklass, men man får inte vara det på riktigt. Det finns dom som romantiserar och förenklar. Gormar på göteborgska i blåställ om massans stridbarhet och arbetarklassens kampenhet. Oftast är det en förklädd Chalmersstudent som är uppvuxen i Majorna. Då går det bra. Så får man prata om klass.

Jag träffade en stockholmsanarkist en gång som tyckte att jag var fräck mot syndikalister. Hon berättade att flera av hennes vänner tagit jobb som personlig assistent. För att se verkligheten. Jag undrade istället om hon inte tyckte att det var lite fräckt. Mot verkligheten. Hon förstod inte vad jag menade.

Massan. Jag hatar det ordet. Det låter omänskligt. Mandelmassan, pappersmassan, häftmassan. Det är ni som vill måla med grova penseldrag. Som målar mig med grova penseldrag. Jag vill rita skuggor och skissa upp detaljer. Är trött på att fylla i färgböckerna med de förutbestämda konturerna. Vill teckna ett självporträtt som inte är den stereotypa karikatyren.

I bruksorten är man inskränkt ibland. Det är alla med på. Frågar inte om man har en ny partner, frågar om man skaffat karl. Dåligt. I storstans intellektuella innekretsar frågar man ofta om partner. I bruksorten frågar ingen vad man ska bli sen, i storstan säger man ”vad pluggar du då?” Inte ”pluggar du?” Utan ”vad”. Det är också inskränkt.

Att jag inte vet hur man ska plocka upp besticken är okej. Men att jag skulle veta något som inte ni vet, uppfattas närmast som provocerande. Man får prata om massan men inte om människan. Man får prata om den människa man skulle ha kunnat vara, men inte om den man är.

Vissa erfarenheter äger man bara. Dom bränner i kroppen, finns innanför huden. Är minnen som man glömt bort. Är självklara för den som har dem. Det är inget som du kan tenta av. Tyvärr.

Men varför tar ni åt er? Ni vet ju hur man skriver högskoleprovet med full pott, ni kan sjunga Bellman ironiskt och har klippkort på Stadsteatern. Jag kan inte ens en snapsvisa. Och har inte behörighet till vidare studier. Ni behöver inte avundas mig för att jag varit både sjukskriven, arbetslös och har en pappa som jobbat på Konsum. Det är inte så ball. Jag lovar.

Det finns många ”men”, som man skulle kunna tillföra min text. Det finns flera ”å andra sidan”. Det får bli en annan gång. Jag lovar att jag ska sluta älta snart. Ta mig an andra ämnen. Man är ju ingen rättshaverist. Men nu var jag tvungen att skiva onyanserat för att kunna nyansera. Sedan var det detta med att vi behöver varandra. Vi delar mycket mer än vad som skiljer oss åt. Men för att vår relation ska kunna funka, för att vi ska kunna försonas i kampen, måste ni bättre förstå dem som ni ska dela den med.

Vi stod där, på Norra IP. In kom Ledin den enda stjärnan från Viken. Han sjöng: ”Du kan lita på mig, ja-ja-ja, du kan lita på mig”. Vi sjöng med. En gång till! Hela stan. Stoltheten sprängde i bröstet när vi sjöng: ”Du kan lita på mig, jag vet vad jag gör – jag är ingen bankdirektör”.