Jag är trött på debattprogram där de tagit in Sture rakt från gatan för att representera folket. Näringslivet, makthavarna, de får toppa laget. Men inte vi. Det blir bra TV så. Eller blir det det? "Så här tycker folk", säger programledaren, och tittar lite överlägset in i kameran.
Istället för att vi får de bästa försvararna, har redaktionen bestämt att alla får vara Lucia. Tycker man att upplägget verkar lite dumt, stämplas man som reaktionär och läggs på apberget. Det ska vara David mot Goliat. Förutom att David inte har hela folket bakom sig. Nu ska ni få se vad ”dom” tycker ute i stugorna. Eller i alla fall i Stures stuga. Programledaren känner sig barmhärtig, folkets röst har talat. Glänst över sjö och strand. Tack vare henne.
Pampar, det är alla som har många bakom sig. Den lilla människan måste vara ensam. Utan kollektiv i ryggen. Annars är det fejk. Inte äkta. Fusk. Och man kan bli stämd för bedrägeri. Spelar ingen roll att motståndarna har makten, pengarna, experterna och media. Vanligt folk ska vara dåliga. Annars är det nåt misstänkt. Falsk marknadsföring. Det var ju inte en tjej som jobbade i butik! Hon hade ju ett förtroendeuppdrag! Det var arbetarrörelsen som lurat sig in i TV-soffan!
Så länge det är en, ensam, är ingen hotad. Inget kan hotas. Därför vurmas det för svennebananen. Som blir mosad. Innan han lyckats fånga kameramannens uppmärksamhet. Då är allt som det ska. Skönt.
Ibland verkar det som om även arbetarrörelsen har smittats av samma sjuka. Den blir förvånad om någon faktiskt är bra. Tänker schablonartat. Tror sig utse alibis. Men formulerar det aldrig så. Misstänker att det inte är äkta vara om man kan skriva. Ingen riktig arbetare. Sossepamp! Men Sture från gatan, honom ska vi ha! Och vad är detta, vi hade ju beställt en riktig invandrare. Istället fick vi en iranier som kan prata för sig. Nä, nu får det vara nog, var är analfabeterna? Och dom där kvinnorna sen, som vi kvoterade in. Dom var ju inga normala kvinnor. Vi hade siktat in oss på tysta möss och fräscha fläktar. Men de här, de rapar, gapar och tar för sig.
Bara så det står klart: folkligt är inte detsamma som dåligt. Vanligt folk tycker inte heller det. Det är en missuppfattning. Pappa kollar Debatt och säger "vad fan är det där för stolpskott", om Sture. Han vill inte bli representerad av honom. Eftersom han också vill vinna tävlingen om livet. Vill att någon sätter ord på hans tankar. Som han alltid tänkt. Kan ni förstå det.
Är det liknande mekanismer inom organisationen, som slår till? Så länge det är någon vi kan klappa på huvudet så går det bra. Då kan man fortsätta att behålla makten. Samtidigt som vi visar upp en härlig mångfald. Det är populärt att stötta ”svaga” kvinnor. Då kan man fortsätta vara kungen i djungeln. Vara behövd. Känns härligt bekräftande att få GE råd, att få GE tips. Känns inte riktigt lika härligt att flytta på sig för en kvinna som kan stå på egna ben. Klampar förbi. Få TA råd. Inte lika kul att vara onödig. Reell maktförskjutning är något annat än att visa upp en fin yta. Det ena är hotande. Det andra är betydelselöst. För när det väl kommer till kritan, sitter kungen kvar.
Det ena spränger murar. Det andra är fernissa. Enkel att skrapa av. Att syna. Chack matt. Så har ”vi” förlorat ändå. Arbetarrörelsen gav oss en penna, lärde oss att tala, rätade våra ryggar. Är vi för bra för att få vara med nu?
Det ser inte alls alltid ut så här. Men att vi inte har skapat en isolerad ö från omvärldens strukturer, är en nödvändig insikt. Så gott folk, vad sägs om att bojkotta Kvällsöppet ett tag. De visar säkert Top model på 3:an.
Brilfuckingjant.
SvaraRadera