Jag ska inte överdriva. Jag bodde i hus. Inte i villa. Som man säger i Stockholm. Utan i hus. Min grannes pappa var Scandia-säljare. Våra mammor jobbade på samma dagis. Husen vi bodde i var identiska. På utsidan. Inte på insidan. Vi hade heltäckningsmattan kvar på 90-talet och mönstrade plasttapeter på toan. Det hade inte dom. Det var mer classy på Soldatvägen 42 b än på Soldatvägen 42 a. Vi genade över gårdarna. Ibland gjorde vi saker tillsammans med Anna och Erik. De bodde bara ett stenkast bort. Deras pappor jobbade på järnverket mammorna åt kommun'. Det här är vårt kvarter. Tänkte vi. Allihop. Tillsammans.
Jag hade en kompis som bodde i lägenhet. Med sin mamma. Ensamstående. Hon var skolans hora. Killarna tog för sig av henne som om att hon varit några slags bjudkarameller från Konsum. Sen spottade de ut henne. Hon va ju äcklig. Inte dom. Dom var jättefräscha. Hon var en förbrukningsvara. De var kungar på skolgården. Järnverksarbetarsonen och direktörsgrabben. Båda två. Oftast log hon bara. Satt med öppna armar. Men någon gång var hon ledsen. ”Börja grina då” sa kungarna. Och det gjorde hon. När ingen såg. Jag såg inte heller. Men jag visste ändå.
Grabbarna dom kunde man samla på och ställa ut på galleri. Så fina var de. Henne kunde man bara använda en gång. Sen var det slut. Vi rökte i kompisens rum, lyssnade på Latin Kings och Metallica. Jag var lite finare än henne. Det kändes bra. Då. Att inte alltid bli vald sist. Att inte vara kasserad. Ingen engångskamera liksom. Alla ska med. Alla fick vara med. Mer eller mindre. På olika villkor förstås. Utom tjejkompisen, killen från Iran och grabben som hade en propeller på kepsen. Men annars var vi alla tillsammans. På sätt och vis.
Nu är det nya tider. I mitt nya kvarter kastar småungar sten på bussar och beskrivs i media som livsfarliga gangsters. Islamister. I nio-års åldern. Idag delar inte kassörens dotter bänkrad med direktörens son. Mellan storstadens lyxvillor och förortslägenheterna skiljer det bara några kilometer. Men det kunde lika gärna vara olika universum. Skilda världar. Friskolereformen är i en klass för sig. Man väljer bort vissa barn och lägger till andra. För att man kan. Shoppa smart. Men inte billigt. Välj med omsorg. För den som har råd. Och glöm inte att spara kvittot. Skolan är inte längre en mötesplats. Det blir inga klasskamrater. Inte som förr. Det var knappast bra förut. Med nedskärningarna, Ny Demokrati och läxförhör på ”svarta tavlan”. Men det var inte lika trasigt då.
Det blåser hårt, det blåser kallt, det blåser högervindar överallt, gapade vi tillsammans på partyt på nittiotalet. Det var sant. Nu är det ett faktum. 200 000 barn lever i fattigdom. Det är statistiken. Siffran. Framför den finns verkligheten. Trångboddhet, inga pengar till klassresan, skämmiga byxor som används alldeles för länge. Och lite småsten att kasta. Exempelvis på bussar. Det trasiga läker inte av sig själv. Det är här för att stanna. Om vi inte kan göra bättre. Förändra.
Vi såg varandra förr. Trots att det var långt emellan. Ibland talade vi helt olika språk. Blev tvungna att plocka upp kikaren för att kunna se. Lexikon för att kunna översätta. Vissa var fina i kanten. Andra var som folk är mest. Men när det var klassfest dansade tjejen från bruket tryckare med killen med chefspappan. Och ingen tänkte på askungen. (Jag dansade med killen med propellerkeps. Och kikade avundsjukt över axeln).
Tack för att du skriver så fantastiskt. Din blogg är så viktig, och du förmår skildra maktskillnaderna, nyanserna och allt det andra som få andra kan. Tack.
SvaraRaderaTack! Och tack för igår :)
SvaraRaderaInstämmer med Marika det här inlägget är riktigt bra.
SvaraRadera// Martin