Systemet och jag

Mina texter har lett till debatt. Jippi! Debatt är kul. Det mesta verkar tyvärr ändå vara ett missförstånd. Ska försöka att reda ut en del. Det uppfattas här som att jag använder klassbegreppet slarvigt. Delvis helt korrekt iakttagelse, men det var fullständigt medvetet. Blev snyggare så. Rent stilistiskt. Jag hade kanske för hög tillit till att mottagaren ändå skulle förstå vad jag menade. Sedan var det ju ingen klassanalys jag skulle göra. Lämnade in brasklappar i det inledande stycket, skrev om hur vi behöver varandra inom arbetarklassen osv. Om syftet varit att skriva en teoretisk text om arbetarrörelsens klassanalys hade jag förstås skrivit: "Jag vill tala om skiktningarna inom arbetarklassen och dessas olika erfarenheter, såväl materiella som sociologiska, och om hur de relaterar till varandra. Jag vill även bifoga mina personliga erfarenheter och stärka beröringsfaktorn med exempel om vienettaglass, Ledin och min irritation mot vissa akademikers arrogans".
PS. Om texten skulle ha syftat till att redogöra för min klassanalys så skulle jag faktiskt inte ha skrivit den alls. DS.

Då kan alla vara lugna. När vi har vi rett ut det. Det handlade alltså inte om att göra en klassanalys med medföljande socialistisk strategi, utan om en personlig betraktelse av en kollektiv erfarenhet som alldeles för ofta osynliggörs. Jag har inte ett enda politiskt förslag att komma med grundat på vienettatårtan, apropå att Jesper Nilsson frågar sig "hur ser en socialistisk politik ut om arbetarklassen definieras utifrån vilken relation man hade till Vienetta-glasstårtor på 80-talet". Mitt svar är enkelt. Det var aldrig syftet. Så vi kan spola det. Det var inte därför jag skrev det, för att bygga ett politiskt projekt, utan för att i det sammanhanget det nämns beskriva att det inte antingen är misär eller klassresa som gäller. Det tror jag kan vara viktigt för oss. Nu skriver jag "oss". Det är en viktig insikt för oss inom arbetarrörelsen och vänstern att veta när vi ska organisera människor för förändring. Så då skulle jag kunna sluta här. Men jag gillar att älta. Så jag fortsätter.

Att bli anklagad för identitetspolitik är näst intill komiskt för mig. Jag tror att det finns få inom rörelsen som vurmar så mycket för materiella, strukturella förklaringsmodeller och breda politiska subjekt som jag.

Om jag var identitetspolitikbegreppets upphovsman skulle jag bli orolig över hur dess betydelse används i det här fallet. Eller snarare hur det används för att tolka vad jag faktiskt skriver. I flera sammanhang i mina texter skriver jag att jag vill ha ett brett politiskt subjekt, att jag är väl medveten om att detta är nödvändigt i kampen och i definitionen av klass.

Det var för att få den breda arbetarklassen att samverka bättre som jag skrev inläggen. Jag tillhör knappast de som tror att identiteter är av avgörande betydelse för klasskampens villkor. Jag skrattar åt klassanalyser där det påstås att det finns en ny överklass som genom sitt kulturella kapital är herren på täppan. Jag har skrivit förord om hur dåligt det är att stapla kvinnogrupper på varandra istället för att bygga ett kollektiv. Jag fattar att det är nödvändigt med reformer som får den breda arbetarklassen att hålla ihop, istället för försämringar som leder till att den slits isär. Osv.

Det jag skrev om handlade om LO-kollektivet. Om vi generaliserar lite. Och det gillar jag att göra. Sedan kryddade jag det hela med mina personliga erfarenheter och betraktelser. Poängen med när jag skrev "er", var att öppna ögonen inom vår rörelse för de skillnader som finns mellan oss, skillnader som förstås har en grund i att våra levnadsvillkor skiljer sig åt. Syftet var också att påtala att LO-kollektivet är en bred grupp. Ingen ”utsatt” grupp. Det går inte att jämföra med någon diskrimineringsgrund, som funktionsnedsättning, etnicitet eller sexuell läggning. Alla dessa grupper och fler därtill finns representerade inom kollektivet och har gemensamma erfarenheter.

Reella skillnader inom arbetarklassen är många. Likheterna är fler. Och det har jag skrivit många gånger. Inom LO-kollektivet är vi tex visstidsanställda, har ofrivillig deltid. Löneskillnaderna mellan könen är inte så kallad oskäliga utan branchvisa. Detsamma gäller inte för tjänstemän. Det är fakta.

Sociologiska skillnader inom arbetarklassen är inte särskilt intressanta utifrån vilka politiska förändringar som måste till för att stärka arbetarklassen gentemot kapitalet. Det skriver jag också redan i min första text. Men det är viktigt ur ett ”alla ska med"-perspektiv. Här blir klassidentitet intressant. Förresten, jag kan skriva om hur jobbigt det är att vara ”arbetarklass också, har tex gjort det här och här. Om vi vill organisera fler ur LO-kollektivet måste vi (vänstern) bli bättre på att veta vilka vi snackar med. Och inte ha stereotypa föreställningar exempelvis om att alla hatar sina jobb. Inte om att alla älskar sina jobb heller. Vi kan inte utgå ifrån en falsk bild om att alla pluggar vidare, likväl som att vi inte skulle osynliggöra de som utbildat sig, det blir exkluderande helt enkelt. Och att exkludera dem som faktiskt utgör majoriteten är långt mycket mer förödande för en rörelse som vår, än att utestänga minoriteter. Båda är dåligt. Men ändå.

Jag upplever att det delvis finns ett klassförakt inom vänstern. Omedvetet och ibland medvetet. Jag har inte statistiskt säkerställt detta utan baserar det på mina egna upplevelser. Det är alltså tyckande. Oj, nu slarvade jag igen. Ajajbaja Ida! Jag menade förstås att det finns ett förakt mot LO-kollektivet. Puh.

Jag skrev blandat, både jag och vi. Det var också medvetet. Det finns många som delar mina erfarenheter. Sedan så kanske det var en annan artist de lyssnade på, deras mamma kanske avskydde Vienetta och de åkte till Mallorca istället för på campingsemester. Om de hade tur så kanske de också hade en morfar som jag, som kunde berätta om arbetardiktare och en mormor som var med och bildade kvinnojouren.

Det är fånigt att tro att mina klassmarkörer inte skulle kunna delas av många. Sånt finns det faktiskt statistik på. Och de som inte känner igen sig, får väl skriva en egen text. Luften är fri. Liksom. Någon undrar om man bara gills om man är uppväxt i en bruksort, självfallet inte. Det går säkert bra att översätta både till glesbygd och förort. Men nu handlade texten om mig. Och ja, jag tog på mig rollen som talesperson för flera. Men inte för alla. Såklart.

Det politiska projektet för arbetarrörelsen kan inte enbart vara klassresan. Även om en klassresa förstås många gånger är att föredra, sånt ska vi underlätta, utan att glömma att en majoritet fortfarande står kvar på skolgården när klassresan har gått. Därför måste vi samtidigt stärka LO-kollektivets ställning där de befinner sig idag. Ska vi inte ha några vårdbiträden eller byggarbetare när socialismen kommer? Det är min fulla övertygelse att den som inte tillåts känna stolthet och självförtroende för de dem gör, också blir mycket svårare att organisera. Villkoren för våra yrken är ofta usla, lönerna också. Det måste vi ändra på. Men då måste vi sluta fråga människor om vad de pluggar. Som om att det var det enda som räknades. Annars kan vi kasta in handduken för då kommer soffliggarna ta över.

PS. En gång trodde jag att pilgrimsmusslor var konstigt förpackade fiskbullar. Kan bero på min ”klassbakgrund” eller på att jag är lite dum. Kanske en blandning. Man vet aldrig. Det är nog bara jag. DS.