Har ingen klass, ingen stil och en rostig bil

Det pratas om att arbetarklassen inte kan uppföra sig. Inte föra sig. I de fina salongerna. Super till. Svär. Snusar lössnus så att det kletar fast på tänderna. Har ingen klass. Det händer att någon hamnar i rännstenen. Efter en riktigt lyckad fest. Eller av olycka. När jag var tonåring så hade vi, i brist på andra ställen att hänga på, party på betaltoan i centrum. Hooch-party. Några blev sura för att de inte var bjudna. Oftast drack vi HB. Det var jag som fixade det. Från sprit-Fredrik. Som han hette. Vi delade upp petflaskorna i kvartingar. Mitt utanför socialkontoret. En gång råkade ungdomsenhetens chef gå förbi. Då hamnade vi i tidningen.

I skolan skrek jag hora i korridorerna. Oftast åt killar. Oftast åt killar som förvandlade en till smuts. Jag uppförde mig inte flickaktigt. Inte alls. Jag var grabbig. Bresade. Svepte whisky. Eller ja, HB blandat med essens. Det var mycket coolt. Tyckte jag. Uppförde mig nog som en idiot. Eller som en grabb. Men vadå, jag var fjorton och det var svårt att slå sig fram bland alla rena tjejer med tjusiga pikétröjor. Så man fick ju ta till alla tricks man hade. Som den gången vi tävlade i äcklighet och jag stoppade fiskinälvor i munnen på hemkunskapen för att impa på grabbgänget. Det gick sådär. Tjejerna med piké stoppade bara små, väldigt små, gurkbitar i munnen. Men asså. Hur coolt va det? Egentligen.

Min pappa kan heller inte uppföra sig. Min mamma skäms lite över honom. Det hade varit bandyfinal. Pappa hade haft spritportföljen med. Som etiketten säger. Gott uppförande! Check. Grädden som används till irish coffee’n fick följa med på krogen efteråt. Så kom en kille som han tyckte var lite dryg. Och pappa ”råkade” spruta lite flaskgrädde på honom. Han blev portad. Pappa alltså. Men det gjorde inte så mycket. Det finns ju fler hak i Sandviken än Tonys pizzeria.

När man kommer in i hans butik hälsningsvrålar han ofta genom att skrika ”proletärer förena eder”. Han tar medvetet bort ”i alla länder”. Det blir för långt och för orealistiskt. I alla fall på Länsmansvägen. Kunderna går till frukthyllan. Några skrattar och hälsar tillbaka. En del går säkert till en annan affär. Men då får dom vara säger pappa, om dom är såna apskaft att de inte kan ta en vanlig hälsning. Lite svinn får man väl räkna med. Ett fall för Magdalena Ribbing. För om jag skulle skriva om alla etikettsbrott han begått så skulle han dömas till livstid. Får berätta mer en annan gång. Återkomma.

Eller förresten, en annan gång sköt han popcorn på en gubbe. Vi frågade varför. Den där pajasen; så stöddig, säkert moderat eller åtminstone socialakrobat sa han. Diskussionen var avslutad. Vi fattade. Det var ju självklart.

Han stövlade in med sina gröna gummistövlar efter att ha röjt i Åmots skogar. I Stockholm stövlar man inte. Men i innerstan har man gummistövlar för 3000 kr. Det är helt rätt. Fast det inte finns någon skog. Kanske stövlade de runt eken.

Men det finns andra som uppför sig mycket väl. Är omtänksamma och utbrister ”men gumman!” Jag misstänker fejk. Men säger inget. Låter mig klappas på huvudet. Ibland. Klär mig rätt. Tittar ned i bordet. Bockar och bugar. Och svär sedan satan över hela spektaklet i bilen på vägen hem.

De finns de som tar hand om varandra, sippar på små vinglas, äter minimala tilltugg. De bryr sig så mycket om världen att de till och med checkar in sin surdeg på hotell när de far på semester. De säger MIN frisör, MIN terapeut MIN städerska osv. Dom äger. Någon annan blir ägd.

Jag förundrats över hur finfolket kan bete sig som idioter. Och komma undan med det. En vän till mig berättar att den värsta sträckan att jobba på som tågmästare, är den mellan Stockholm och Uppsala. En del av universitetsstudenterna anser att de är för fina för att visa sin biljett. ”varför ska jag förklara mig för dig, jag har 200 högskolepoäng”. True story.

En gång åt jag middag med en VD. Fråga mig inte varför. Situationen var hursomhelst väldigt konstruerad. Jag berättade att antalet gafflar kunde göra mig nervös. Hon tittade på mig med självklara överlägsna ögon och sa ”man behöver knappast vara en Einstein för att räkna ut hur man ska göra”. En käftsmäll. Hon kunde lika gärna ha pekat fuck you och sagt hörru din idiotfan. Jag behärskade mig. Trots att hon pekat finger. Mitt inne på finrestaurangen! Och svarade artigt att jo, det finns folk utan intellektuell funktionsnedsättning som inte ätit särskilt många femrätters-middagar. Och därför kunde det vara svårt. Hon trodde nog att jag ljög. Sa istället att hon blev nervös av japaner. Och att jag väl hade sett femrätters-middagar på film. Jag undrade om hon inte sett Japan på film.

När finfolket förolämpar någon å det grövsta leder det inte ens till en åthutning. Ingen reprimand. Försöker man sig på att dela ut en, så märker dom de inte ens. Viftar ofokuserat bort en som en irriterande fluga. Sitt fint. Plats.

Sprutar man grädde blir man portad. Att förneka en upplevelse som var min/våran gjorde VD:n utan att blinka. Utan att tänka på hur det skulle kunna kännas. Lite svinn får man väl räkna med. Hon borde också ha blivit utkastad. Portad. Under överskådlig tid. Bannlyst. Istället högg hon in på minicupcakesen som serverades från silverfat.

Jag har i alla fall inte slagit någon. Åtminstone inte utifrån ett överläge