Walk the line

På arbetsförmedlingen är det fullt drag, ungdomscoachen (eller vad personerna som kommer när man sitter rådvill vid datorerna nu tituleras) stirrar oroad på mig när jag ställer frågor. Man ska kryssa en det ena en det andra. För att få till rätt bakgrundsinformation och de riktiga yrkesområdena. Jag blir desperat. Vad ska jag fylla i? Jag har ju inte ens gått klart gymnasieskolan. Är det en lögn om jag fyller i att jag gått teatergymnasium? Eftersom jag enbart har ett samlat betygsdokument. Som för övrigt är 12 år gammalt, som för övrigt gått ut i datum medan jag jobbat, och som för övrigt nog inte kommer att ge mig särskilt många skådisjobb. Pepp!

Nu tänker ni att jag är en såndär bortskämd politiker som aldrig haft ett ”riktigt jobb” så jag får väl skylla mig själv liksom. Men icke sa nicke. Jag har både jobbat och varit arbetslös tidigare i livet. Sådeså!

Coachkillen vill att jag ska kryssa i den redan existerande rutan ”minister” i min platsannons. Jag vägrar. Är han helt bakom flötet, eller vad är grejen (och varför finns en sådan ruta!?!). Ska jag fylla i att ja, jag har bara en grundskoleutbildning, sedan har jag varit butiksanställd och under ett antal år har jag varit förtroendevald för Ung Vänster. Men nu tar jag steget mot ministerposterna! Det var på tiden! Svettas och försöker desperat förklara för grabben att regeringen inte surfar järnet efter avdankade socialister när de besätter sina uppdrag.

Fatta skämmigt. Om det skulle stå i min platsannons. Minister Gabrielsson. Jag får min vilja igenom. Och får istället kryssa ombudsman. Puh. Men den äkta arbetsförmedlaren. Som jag får träffa efter en timmes kö. Informerar mig om att jag snart måste ”bredda” mig. Arbetslinjen.

Många frågar, vad gör du nu? Ibland skäms jag. För frisören t.ex. Men inte när vänstern frågar. Då skryter jag nästan. Svarar är arbetslös, annars da? Folk blir paffa. Tror att jag hittar på. Nähä, säger de och smilar. Joho säger jag (och låter bli att smila. Om jag törs).

Någon frågar, ungefär som att det är ett zoo, huruvida jag känner till några av dessa omtalade kurser. Skrattar tillgjort. Låter som att vi talade om en exotisk växt från Fiji. De kan inte haft en enda motgång i sitt liv tänker jag. Nä nu tog jag i. Men lite bortskämda är de nog. Får de inte lära sig om arbetslöshetsstatistiken på journalistutbildningen eller statsvetenskapen? Det kanske är att ställa för höga krav. Men att ställa krav är att bry sig. Har jag hört.

På kursen får vi lära oss att det är bäst att säga upp sig från sitt halvtidsjobb om man ville behålla stämplingen. Arbetsförmedlaren skruvar på sig, de arbetslösa åskådarna stirrar förbluffat, nej förlåt jag menar de ARBETSÖKANDE förstås. Får ADHD-rus och mumlar halvhögt som en senildement kärring. Det är regeringen som bestämt det. Bara bordsgrannen hör. Jag står inte ut. Så mummelvrålar ut att det inte är ”a-kassan” som hittat på skiten utan REGERINGEN. Arbetsförmedlaren förklarar kursen avslutat och säger att vi kan söka på ”jobbsafari” på webben. Jag skrattar högt. Safari. Höhö.

Några fria radikaler som har ett jättefast jobb och jättetäta föräldrar säger att vi ska bygga revolutionen istället. Inget jävla sossetjafs! Men jag och mina kassakort kan inte vänta tills revolutionen kommer. Pucko! Arbetarrörelsen måste komma och hämta mig nu. Och det snabbt. Det är bråttom. För på arbetsförmedlingen brinner det.

Lägg av med den ängsliga ”mittenpolitiken”. Som borgerligheten redan har patent på. Men patenten de har är befriad från ängsligheten (och Tommy Weidleisch). Förstås. Det har dom inte. De låter sig inte ägas, utan formulerar sig själva. Vi blir ägda. Kanske är det lite fånigt av kamrat fyra procent att tro sig veta vad hela rörelsen borde göra. Men jag är så ofantligt rädd. Måste ta skydd från mätningarna som anfaller. Förut så hatade jag sossarna. Bröt samarbeten. De sålde ju bostäder i Gästrike-Hammarby! Ni hade 48 procent och vi 18. Pampar! De andra fick dela på resten. MP fick en liten stol. I vår kommun. Grattis!

Flyttade ifrån dom. Flyttade in hos borgerligheten. Nu hatar jag folk som hatar sossarna. Som unnar sig det. Som hittar det utrymmet. Hamnar i samma kolumn som ledarskribenterna på SVD. Med pamparna.

För själv kan jag inte andas. Istället sörjer jag. Sverige. Sörjer hittepå-mittenpolitiken. Sörjer när de går åt höger. Sörjer deras misslyckanden, vill att de ska bli socialdemokrater igen. Så att jag kan få vara någonting annat.

Så att vi överlever. Får leva väl. Det goda livet. så att jag kan fortsätta kräva det ”lilla extra”, det samhällsomvandlande. Så att det kan bli så. På riktigt. Det tycker jag vekar bra för framtiden.

På arbetsförmedlingen är det förvånade miner som möter mig vid mitt andra besök. Handläggaren säger ”är du arbetslös? Såg ju dig på TV igår, Jag förklarar att man inte ska lita på allt man ser på TV. Han håller med och coachar efter bästa förmåga. Mina fötter plaskar där jag står. Det läcker in vatten. Stockholm slaskar. Men jag har inte råd att köpa bättre vinterskor. I walk the line.