tisdag 6 december 2011

Vi har klassfest och du är inte bjuden

Jag fick många fina och igenkännande kommentarer om min text om klass, tackar ödmjukast för det. Först hade jag tänkt skriva en uppföljande text. Ge fler nyanser. Intyga att även jag fattar att tjänstemannagrupper ”proletariseras”. Skriva om det som förenar oss istället för det som delar upp. Förklara att Da Buzz (vilka är de egentligen?) inte är mitt favoritband. Jag tänkte säga något positivt om bildning. Ge mitt fulla stöd till ökad social rörlighet. Ta avstånd från Göran Hägglund och verklighetens folk. Försiktigt men helhjärtat hylla samhällskritisk konst och litteratur. Försonas, skaka hand och gå vidare. Men vi får sjunga We Shall Overcome en annan gång. För det var några som började yra om att texten andades arbetarromantik. Så jag lackade ur, och försonades med ilskan istället.

Texten var inte ett dugg romantisk. Bara sann. Personligen tyckte jag att den var lite avskalad. Den handlade trots allt om mig själv och jag törs inte vara romantisk (det har jag papper på). Tyckte mer att den var lite pinsamt socialrealistisk. Med den skillnaden att alkisen eller överdosen inte fick spela huvudrollen.

Jag tror inte ett dyft på att de akademiker som retade sig på min text, räds effekten av arbetarromantik. Jag tror att de känner sig kränkta för att vi har klassfest och de för en gångs skull inte är bjudna.

Vi har klassfest och du fattar inte vad vi skämtar om. Du hamnar på åskådarplats, blir en panelhöna. Det är inte enkelt när man är van att dansa i mitten av ringen. Vi har klassfest och den här gången är det du som inte fattat klädkoden. Vi har klassfest och har inte bjudit dig, trots att du varit ordförande för elevrådet. Eller kanske på grund av det. Jobbigt. Det kan jag förstå.

Det handlar inte om att romantisera utan om att ibland få berätta om vad som gör oss till människor, och inte enbart vad som inte gör oss till det. Yrkesstolthet är inte detsamma som företagslojalitet. Min mamma är behandlingsassistent, och stolt. Borde jag be henne drömma om att bli socionom istället?

Att vilja bli något, det får man, men man får inte tycka att man är någon, redan nu, trots bojorna och nedskärningarna. Så länge vi egentligen skulle vilja vara som er, får vi vara med. Så länge vi erkänner att vi skulle vilja veta vilka bestick som gäller, är vi självskrivna middagsgäster. Så länge vi är problembarnet i skolan som behöver extra hjälp. Så länge vi hade velat gå på universitetet, men vi klarade bara inte av det. Så länge det är ni som bjuder in och vi som blir bjudna.

Det är lustigt att vi kan diskutera hur man inom arbetarklassen inte får göra sig märkvärdig, hur vi trycker ner varandra – men vi får inte sticka ut hakan och göra det vi faktiskt gör till någonting märkvärdigt, för då blir ni ängsliga. Tycker väl att vi är too much. Eller tar vi ifrån er någonting då? När vi blandar upp det onda med det goda.

Det går bra att leka arbetarklass, men man får inte vara det på riktigt. Det finns dom som romantiserar och förenklar. Gormar på göteborgska i blåställ om massans stridbarhet och arbetarklassens kampenhet. Oftast är det en förklädd Chalmersstudent som är uppvuxen i Majorna. Då går det bra. Så får man prata om klass.

Jag träffade en stockholmsanarkist en gång som tyckte att jag var fräck mot syndikalister. Hon berättade att flera av hennes vänner tagit jobb som personlig assistent. För att se verkligheten. Jag undrade istället om hon inte tyckte att det var lite fräckt. Mot verkligheten. Hon förstod inte vad jag menade.

Massan. Jag hatar det ordet. Det låter omänskligt. Mandelmassan, pappersmassan, häftmassan. Det är ni som vill måla med grova penseldrag. Som målar mig med grova penseldrag. Jag vill rita skuggor och skissa upp detaljer. Är trött på att fylla i färgböckerna med de förutbestämda konturerna. Vill teckna ett självporträtt som inte är den stereotypa karikatyren.

I bruksorten är man inskränkt ibland. Det är alla med på. Frågar inte om man har en ny partner, frågar om man skaffat karl. Dåligt. I storstans intellektuella innekretsar frågar man ofta om partner. I bruksorten frågar ingen vad man ska bli sen, i storstan säger man ”vad pluggar du då?” Inte ”pluggar du?” Utan ”vad”. Det är också inskränkt.

Att jag inte vet hur man ska plocka upp besticken är okej. Men att jag skulle veta något som inte ni vet, uppfattas närmast som provocerande. Man får prata om massan men inte om människan. Man får prata om den människa man skulle ha kunnat vara, men inte om den man är.

Vissa erfarenheter äger man bara. Dom bränner i kroppen, finns innanför huden. Är minnen som man glömt bort. Är självklara för den som har dem. Det är inget som du kan tenta av. Tyvärr.

Men varför tar ni åt er? Ni vet ju hur man skriver högskoleprovet med full pott, ni kan sjunga Bellman ironiskt och har klippkort på Stadsteatern. Jag kan inte ens en snapsvisa. Och har inte behörighet till vidare studier. Ni behöver inte avundas mig för att jag varit både sjukskriven, arbetslös och har en pappa som jobbat på Konsum. Det är inte så ball. Jag lovar.

Det finns många ”men”, som man skulle kunna tillföra min text. Det finns flera ”å andra sidan”. Det får bli en annan gång. Jag lovar att jag ska sluta älta snart. Ta mig an andra ämnen. Man är ju ingen rättshaverist. Men nu var jag tvungen att skiva onyanserat för att kunna nyansera. Sedan var det detta med att vi behöver varandra. Vi delar mycket mer än vad som skiljer oss åt. Men för att vår relation ska kunna funka, för att vi ska kunna försonas i kampen, måste ni bättre förstå dem som ni ska dela den med.

Vi stod där, på Norra IP. In kom Ledin den enda stjärnan från Viken. Han sjöng: ”Du kan lita på mig, ja-ja-ja, du kan lita på mig”. Vi sjöng med. En gång till! Hela stan. Stoltheten sprängde i bröstet när vi sjöng: ”Du kan lita på mig, jag vet vad jag gör – jag är ingen bankdirektör”.

22 kommentarer:

  1. Vilken debattör argumenteras det emot här? Någon som skrivit något om förra inlägget gissar jag, men det skulle hjälpa med en länk

    SvaraRadera
  2. För att få tillåtelse av dig att delta i debatten så börjar jag med att berätta att min pappa är byggnadsarbetare och min mamma jobbar inom vården(under min uppväxt som undersköterska och numera, genom landstingets interna utbildningskanaler,vidareutbildad till sjuksköterska). Själv har jag jobbat som skogsarbetare, brevsorterare på posten, budbilschaffis, målare, loggare, klippassistent, telefonförsäljare, grovarbetare. Är uppväxt i två norrländska småstäder. Får jag skriva nu?

    Jag tycker mig ana en viss klassmässig osäkerhet hos dig. Jag är, precis som du, också uppväxt i den norrländska småstadsarbetarklassen. Det är inget jag skäms för, men heller inte något jag är stolt över, det är som det är. Det påverkar mina möjligheter på en massa sätt här i livet, men det är liksom ingen nyhet. Vad jag däremot inte har, är behovet av att raljera om hur jävla äkta jag är för att jag såg Tomas Ledin på Rocktåget i Sundsvall 1992(vi var ju rätt många som såg Tomas Ledin under 90-talet you know). Kan det var så att din karriär som politiker och numera ledarskribent(inte jätteproletära yrken va?) gör att du griper efter livsstilistiska halmstrån för att fortfarande kunna hävda att du minsann företräder de riktiga arbetarna?

    Du lämnar en brasklapp om att dessa texter inte är menade att vara klargörande om hur vi ska kunna bygga solidaritet, och skyddar dig på så vis från mycket kritik. Men det funkar inte så Ida. Du, som "en av vänsterns skarpaste pennor"(som din nya arbetsköpare kallade dig), eller i alla fall som en av dem i vänsterns med mest medialt utrymme, får ta lite jävla ansvar för vad du skriver. När du skissar upp en klassanalys i stil med Göran Hägglunds eller Jimmie Åkessons klassanalyser så får det konsekvenser. Dessa vaaaanliga arbetare som inte förstår sig på kulturetablissemanget, akademikerna eller medelklassvänstern är ju samma ärketyp i både din, Görans och Jimmies berättelser. Det är en kass livstilsanalys som skymmer den analys som historiskt har varit och som borde fortsätta vara vår, den marxistiska. Din analys stänger inte bara ute de som du vill attackera, "medelklassen". Den stänger också ute alla de arbetare som gillar att läsa böcker, lyssna på opera eller jazz, gå på museum, vill utbilda sig osv osv. Jävligt många helt enkelt.

    Trots att jag nog vid första anblicken skulle passa perfekt in i din bild av den riktiga arbetarklassens barn så känner jag mig bara förnärmad av dina texter. Du ser inga nyanser, du applicerar abstraktioner, kulutrella tendenser i delar av klassen på enskilda människor och bedömmer sedan vem som passar in. Bland mina "vänner från förr", de jag gick i grundskolan och gymnasiet med, finns bögar, jazzmusiker, pokerspelare, knarkare, kommunister, vänsterpartister, filmfotografer, skateboardproffs, skådespelare, moderater, anarkister, syntare, hippies, studenter och en hel del andra jävligt vanliga och ovanliga människor från arbetarklassen. En del växte upp med Tomas Ledin, andra med Jussi Björling, Helloween eller The Swingle singers. Men det är varken fritidsintressen eller musiksmak som gör dem till en del av arbetarklassen, det är deras position i den kapitalistiska produktionen och den bryr sig inte om vad vi tycker om att lyssna på, äta eller göra, den suger ut oss alla likförbannat.

    SvaraRadera
  3. Wow, först när jag läste Idas inlägg tänkte jag "wow, det ligger något i det hon skriver". Sen när jag läste Patriks kommentar tänkte jag "wow, det ligger något i det han skriver". Det båda har gemensamt är att båda har förmågan att fånga en i texten. Men jag har ingen aning om vem som har rätt...

    SvaraRadera
  4. Jag antar att Ida har en poäng när hon hackar på folk som jobbar som personlig assistent för att få smak av verkligheten eller mellisvänsterfolk i allmänhet som inte fattar ett skit. Sen fattar ju inte Ida att det är ens position i samhället och inte huruvida man gillar att käka bruna bönor med fläsk eller inte som gör en till proletär/arbetarklass/ett handlande subjekt i klasskampen.

    SvaraRadera
  5. Ja, om du tror att jag hyllar det reaktionära har du missförstått mig kraftigt. Och det är meningslöst för mig att försöka förklara. Jag är mycket väl medveten om att klass avgörs av ställning i produktionen. Den här texten handlade om någonting annat. Som jag också skriver. Självklart kan man ha en bred klassdefinition samtidigt som man kan se hur Lo-kollektivet har många särskilda och ibland undanträngda erfarenheter och villkor.

    SvaraRadera
  6. För övrigt så har jag 7000 i a-kassa efter mitt jobb som politiker. Och mitt nya jobb som ledarskribent kommer att ge mig en tusenlapp. Så det är lugnt. min ställning i produktionen har inte flyttats en millimeter.

    SvaraRadera
  7. "mitt jobb som politiker." Ok jag kanske BARA är grälsjuk nu men i mina öron låter det ju som att din ställning i produktionen flyttats. Men varför så ängslig?

    SvaraRadera
  8. Tack för en bra text! Samtidigt som vi måste vara försiktiga så att vår kamp och vårt engagemang inte reduceras till att handla om personlig identitet och på så sätt exkluderar människor är alla erfarenheter viktiga. Påminde mig om en annan jättebra krönika av Lisa Gålmark med som jag uppfattar det liknande poänger: http://www.aftonbladet.se/kultur/huvudartikel/article11068252.ab

    SvaraRadera
  9. Hej!
    Nu skriver jag igen, för jag tycker att det du skriver om är viktigt och behöver diskuteras, men jag tycker det är flera saker i dina båda texter som jag inte förstår eller inte håller med dig om.

    Jag är helt med på det du skriver om att bilden av arbetarklassen i samhället och även i vänstern ofta är schabloniserad och blir någon slags eländesbeskrivningar istället för att konstatera att ju vi är de allra flesta. Jag tyckte det var fint formulerat det du skrev om att det bara skrivs böcker om oss ”om minst en i hushållet är alkoholiserad”. Jag tycker det är jättebra att du lyfter det och vi borde diskutera det mer. Vi borde bli bättre på att prata om oss själva, och göra politik av de problem vi själva har i vardagen, inte de problem några andra som man tycker synd om upplever. Och jag tycker det är jättebra att du försöker lyfta att faktiskt inte alla vill eller måste gå på universitetet och att vi borde prata mer om de praktiska programmen på gymnasiet och inte bara fokusera på att alla ska få högskolebehörighet.

    Ungefär så uppfattade jag att du menar, du får säga till om du tycker att jag fattat fel. Men jag tycker att dom viktiga sakerna du har att säga försvinner när du sen gör samma sak som du kritiserar, du förenklar bilden av vilka som är arbetarklassen och gör din egen upplevelse till den enda rätta.

    För när jag läser din andra text så blir jag ännu mer förvirrad över vilka det egentligen är du vänder dig emot. Är det här personer som är med i vårt parti och som du umgås med? Eller var träffar du dom? Jag tycker du slår lite vilt mot alla möjliga sorters personer som klumpas ihop till ”medelklass”, och till slut känns det som att det inte finns någon som är kvar på festen förutom du själv.

    Och vilka är de ”akademiker” som kritiserat dig? Jag vet inte om det är en massa människor som hört av sig till dig personligen och varit upprörda över din text, men jag har förgäves letat efter någon som velat problematisera eller diskutera det du skrev sist. Vad jag sett är jag den enda som kommenterade lite kritiskt efter ditt förra blogginlägg. Du får gärna länka om det finns andra som kritiserat så jag kanske bättre fattar vilka det är du vänder dig emot. Jag tvivlar inte på att de här personerna finns, de som äter med konstiga bestick och tycker det är exotiskt med Viennettaglass, men jag har bara väldigt liten erfarenhet av att träffa såna personer. Trots att jag är uppvuxen i Stockholm.

    En sak som jag däremot upplevt ganska ofta är att folk raljerar över stockholmare som om alla som kommer från huvudstaden är rika och/eller jobbar med media. Det är rätt tröttsamt. Jag vet att du vet att det inte är så, men jag tycker tyvärr att du bidrar till att spä på den fördomen med dina båda texter. Och ja, jag vet att du skriver att du inte har lust att vara nyanserad, men så onyanserad så man kapar bort typ en femtedel av Sveriges befolkning från att ingå i arbetarklassen, det tycker inte jag att man kan vara om man ska göra någon slags politisk analys.

    När jag började skriva det här svaret så kom jag på mig själv med att vilja fylla den med en massa olika klassmarkörer, ungefär som Patrik här ovan, fast jag hade helt andra exempel än du och han har. Men sen blev jag bara så matt över att jag tyckte mig känna behov av att intyga att jag minsann också är äkta arbetarklass för att få vara med i samtalet. Så jag struntar i det.

    Istället vill jag ställa en konkret fråga: Vi är massor av personer, mest kvinnor, som kommer från någon slags arbetarklassbakgrund, som går på universitetet för att vi tycker det är kul och för att vi vill ha lite roligare och meningsfullare jobb. Vi skaffar oss en massa CSN-lån och pluggar jättelänge för att sen (förhoppningsvis) bli anställda i offentlig sektor och få ganska dåligt betalt, lite inflytande och ofta rätt stressiga arbeten. Med den klassuppdelning du gör, vad tillhör vi?

    SvaraRadera
  10. Redundans kommenterade dina bägge inlägg bra: http://redundans.posterous.com/klass-till-varje-pris

    SvaraRadera
  11. Ja, du är nog grälsjuk. "Mitt jobb som politiker" skrev jag för att citera dig. Var alltså ironisk. Jag är bra på det. Tove: Jag får svara dig och andra som skrivit längre en annan gång. Hinner inte nu. Men återkommer.

    SvaraRadera
  12. Jag tycker Idas texter är jävligt bra och ni (kanske framförallt du som skrivit ett bloggsvar) som snackar om att det är en dålig klassanalys verkar ha missat att det inte är nån analys. Jag kanske läser fel men för mig handlar det om att sätta ord på känslor och det är faktiskt många gånger bra mycket viktigare.

    "Att vilja bli något, det får man, men man får inte tycka att man är någon, redan nu, trots bojorna och nedskärningarna."

    Vad är det som är så provocerande?

    Men visst, efter att ha läst första texten så undrade jag också om det kanske inte är dags att byta ut folket man hänger med och gå på andra fester? För det är knappast hela Stockholm det är fel på.

    SvaraRadera
  13. Ida skriver föredömligt, för ibland behövs det tydlighet. Igenkänningsfaktorn är hög, åtminstone för mig. Det är tre saker jag reagerat hittills på i diskussionen.

    Reaktionerna ”men Jag då..!” är mänskliga, men jag läser inte Idas texter som att hon avkräver någon innehållsförteckning i tre släktled bakåt för att vara med i diskussionen. Sedan är en skribents bakgrund och levnadsförhållanden relevant och något man tänker på när man läser en text. Liksom när man bjuder in till en fest. Om någon som rent marxistiskt är arbetarklass eller subjektivt identifierar sig som arbetarklass (den diskussionen känns som ett sidospår för mig, men de som har huvud eller hjärta i den får givetvis gärna fortsätta den), eller om man är rock solid medelklass, det har viss betydelse för hur man ska förstå kritiken.

    De som rackar ner på och raljerar över arbetarklassen, de finns visst, de är många och de är välartikulerade, både inom och utanför arbetarrörelsen. Åtminstone i mitt parti, socialdemokraterna, och då valde jag en gång i tiden ändå politisk rörelse utifrån identitet, d.v.s. den rörelse som var mest förankrad i arbetarklassen. Men även om mina kontakter med (V) eller de autonoma är mer begränsade, har jag mycket svårt att tro att de är frälsta från sådana dumheter. (En tävling om vem som är bäst eller sämst skulle dessutom vara litet löjlig.) Inte minst därför är Idas inlägg både riktiga och viktiga.

    Däremot tror jag ändå att man måste förstå dem som vill ta sig bort från arbetarklassen, både materiellt och kulturellt. Medelklassens insikter om kultur och åsikter vad som är intressant att tala om kan absolut vara minst lika begränsade som i en bruksort. Verkligen. Men mångfalden kan vara större, åtminstone i större städer. Det var inte särskilt roligt att växa upp i en stad där allt som räknades och diskuterades var fotboll och innebandy. Det fanns en orsak till varför man flyttade. Strävan att fly arbetarklassen rent materiellt kanske säger sig självt. Det är roligare att ha råd med semester än att inte ha det. Man har ett bättre liv om man inte har ont i ryggen när man kommer hem, än om man har det. Jag vet inte hur jag själv skulle reagera om ett framtida barn säger att hon vill ha samma arbete som min mor, som undersköterska på ett äldreboende. Bortsett från att jag inte tycker att man ska styra sina barns liv, skulle jag vara rätt skeptisk, minst sagt. För i helvete att det är lika fint att vara städare som att vara centralbyråkrat. Lika viktigt och ibland viktigare, ja. (Förutom i friska människors hem, det finns ett egenvärde i att alla människor utför vissa uppgifter och folk ska faktiskt lära sig att plocka efter sig, så luthersk är jag och med viss stolthet.) Men idag, igår och i verkligheten är vissa yrken slitsamma, monotona och för all överskådlig tid hjälplöst lågstatus. Givetvis borde arbetarna i de här jobben kompenseras, få betydligt högre lön och behöva jobba betydligt kortare. Men att inte förstå människors längtan efter en klassresa för sig själv och för sina barn, det vore dumt. (Den sista meningen är nog riktad till dig Ida, de övriga åsikterna i stycket är inte alls meningen att tillskriva dig.)

    Att vilja lämna arbetarklassen, oavsett om det är kulturellt eller materiellt, behöver inte vara samma sak som att man ser ner på sin bakgrund. Även om det förstås förekommer, tyvärr. Förhoppningsvis kan man kombinera sin egen strävan med en solidaritet med den plats och de människor man kommer ifrån. För lämnar den, det gör man aldrig helt.

    För övrigt tycker jag att Yelahs En knuten näve i fickan, med ett gäng skribenter från den autonoma vänstern, är det bästa som skrivits om det här på senare år, åtminstone i bokform.

    /Pelle

    SvaraRadera
  14. Tack för givande inlägg inkl Idas text.
    ja knuten näve i fickan är skitbra. Tar fram den och då . Tillåt några tillägg ( av hundra tankar som texten födde):

    Pelle:
    viljan till klassresa / längtan bort har nog varierat i tiden beroende på styrkeförhållandena .utbildningssystem och ideologiska klimatet/hegemonin om vad lycka är. Och trycket i klasskampen, tror liksom att fler gruvarbetarbarn ville bli nåt annat efter och före strejken än under den samma.
    Stor skillnad nu och på 50-talet att vara barn till statliga anställda också. Per Forsmans böcker skildrar det fint.

    Ur rörelseperspektiv (framför allt s) är skillnaden att man förut började på golvet , sen klättrade. Stig Malm hade typ fem år på Bahco innan han blev ombudsman , med dagens mått är det rekordlångt. Nu hoppar man över första steget och väldigt många anställda inom apparaterna har aldrig varit längst ned.

    Från verkstadsgolvet minns jag en av dom äldre farbröderna, krum rygg nära pension, klassmedveten som fan och även väldigt klassiskt bildad som sa till mej " men du varför springer du runt här i skiten och jobbar fackligt, ska du inte gå på universitetet " .

    SvaraRadera
  15. Jag misstänker att det här är en av de stora anledningarna till att vänstern är så impopulär trots att konkret vänsterpolitik är bland det mest populära som finns bland svenska väljare. Det är uppenbarligen jäkligt mycket viktigare att värna sin identitet, att vara "äkta" arbetarklass, att proklamera hur stolt man är över att ha ett slitigt jobb och att utbildning är någonting för pretentiös wannabe-medelklass, än att faktiskt uppnå någon form av resultat.

    Tro fan att "vanligt folk" har svårt att identifiera sig och inte vill vara med!

    Vad sägs om att lämna den påhittade exklusiviteten, identitetsviftandet och interndramat till furries/gothare/andra subkulturella grupper som tenderar att ha det som huvudsysselsättning, och istället lägga energin på det som spelar roll: att _inkludera_ folk och bygga ett brett stöd för att förbättra villkoren för _hela_ arbetarklassen?

    SvaraRadera
  16. derp> Identitetsviftande är ju inte så kul, men min erfarenhet av vänstern är snarare att erfarenheter i stil med Idas osynliggörs än att de upphöjs till norm. Titta på en vänsterpartistisk riksdagsvalsedel och du kommer finna främst personer med akademisk utbildning, inte tvärtom. Därmed inte sagt att det borde finnas nån sorts industriarbetar- eller undersköterskekvotering. Jag håller bara inte med om din bild av vänstern som (arbetar-) identitetsfokuserad.

    SvaraRadera
  17. @Raphael: nej, som tur är stöter man inte på den här sortens dravel särskilt ofta; därför är det extra beklämmande att se det framföras av en så framstående vänsterprofil. I mina öron låter raljerandet som ett taffligt plagiat på högerns "det finns inga skitjobb och det är förnedrande att använda det uttrycket."

    Jag minns en expertutfrågning i riksdagen för några år sedan angående alternativa drivmedel; en vänsterpartistisk riksdagsledamot ställde frågan om man inte kunde använda fartvinden för att via en dynamo driva bilar och andra fordon. Texter som den här ger mig intrycket av att sådan pinsam okunskap inte bara är acceptabelt i riksdagen, utan även önskvärt eftersom det uppenbarligen bara är "äkta arbetare" (vilket tydligen är ekvivalent med lågutbildade Ledinfans som aldrig velat äta någonting annat än falukorv och halv special - det är ganska svårt att toppa de generaliseringar och det arbetarförakt som ges uttryck för där) som är välkomna i partiet. MVG i kunskapsförakt! Att en av arbetarrörelsens nödvändigaste hörnstenar är en god och likvärdig utbildning åt alla, det kan vi skita i. (Jag blir mörkrädd när folk tycker att det är "skönt" att någon fokuserar på "de praktiska problemen" i skolan istället för allas rätt till högskolebehörighet - inte Ida som explicit skriver detta dock.)

    Jag tycker det låter som att Ida är fantastiskt osäker och avundsjuk, varför skulle hon annars raljera så mot folk hon ur ett pragmatiskt perspektiv borde gjort sitt bästa för att istället inkludera? Är det verkligen så provocerande när någon antar att folk vill ha högre materiell levnadsstandard och mindre ryggskott?

    SvaraRadera
  18. Jag vet inte riktigt var i texten du läser allt det där (men jag antar att orden "i mina öron" är nyckeln till det). Jag ser en hel del i Idas texter som jag inte känner igen mig i, jag är t.ex. uppvuxen i "misär"-delen av arbetarklassen, jobbar på klassresan med lång akademisk utbildning, är uppvuxen mest i Stockholmsförorter och har aldrig lyssnat på Tomas Ledin.

    Trots det blir jag inte ett dugg skrämd av att läsa Idas texter om hennes upplevelser om klass. Även fast vi inte har exakt samma erfarenheter tror jag att jag förstår vad hon menar. Det är inte nån sorts Pol Pot-korståg mot glasögon och ut med akademikerna på fälten, men det är känslan man ibland har av att tillhöra nån sorts exotisk, ömkansvärd minoritet när man egentligen borde vara en del av majoriteten i en rörelse som kallar sig för arbetarrörelse.

    Det betyder inte att det inte finns arbetare av alla möjliga sorter i arbetarrörelsen, men det finns tillfällen när man känner sig ensam och konstig fast man borde känna sig mer hemma där än någon annanstans, och det känns jävligt fel.

    SvaraRadera
  19. Daniel Molina:

    Klokt, jag säger inte emot. Sedan, för att förtydliga. Det finns olika sätt att att se på sin bakgrund, eller förhålla sig till arbetarklassen i stort. Att vilja lämna en klass, eller vissa klassförhållanden genom att försöka byta miljö eller yrke, är inte samma sak som att inte känna solidaritet eller hemhörighet med arbetarklassen. Att däremot bygga en politik eller sin världsbild på antagandet att "alla vill egentligen fly" eller "flykt ska vara det alternativet som ges", det vore inte helt begåvat, det är inte det jag förespråkar.

    SvaraRadera
  20. Ida – skriv mer! Det är bra! Och viktigt! ”Älta”! Jag tycker att flera av kommentatorerna tolkar dig väldigt snävt. Det här är början till en förståelse av vad som pågår omkring oss – till en samhällsanalys. Klass är inte bara kapital, produktion o.d. det blir för abstrakt. Det täcker inte in ”den levda verkligheten”. Vi ”gör” klass i vardagen, liksom vi ”gör” kön:

    Kaffe eller ”latte”. Hur man hälsar. Vem som kan säga vad, när. När man får skratta eller gråta. Vad som är fint och fult. Vem som ska diska och städa. Vem som ska få uttala sig om verkligheten, prata om klass. Vem som ska bestämma.

    Läs ”Medelklassmyter”! Den kanske kan ses som den ”andra sidan” av Ida Gabrielssons text? Om en medelklass som är övertygad om 1: Det klasslösa samhället, att arbetarklassen försvunnit, ”alla” är medelklass. 2: Frihetsmyten, att vi lever i individualismens tidsålder, alla väljer själva fritt vad de vill bli. Men samhället har blivit mer klass-skiktat, inte mindre. Eliten i Arbeiderpartiet omhuldar myterna. (Om Norge mest, men det är stora likheter.) Den kan också läsas som en otroligt intressant analys av socialdemokratins (och ”vänsterns”?!) problem idag. Kapitel 7 av Magnus Marsdal:
    http://www.celanders.se/hogerpop.htm

    Jag har skrivit ett par längre texter om medelklassen (som jag själv kommer ifrån) på Facebook, för den som vill läsa. Jag vill ta ut svängarna något, för att testa olika tankar, inte för att leverera några absoluta sanningar, som detta:
    Jag har en hypotes om Stockholm: Att Stockholm blivit mer präglat av en klassisk ”bourgeoisie”-mentalitet: Ängsligt. Likriktat. Stelare. Ibland tänker jag att det beror på att nästan alla arbetare försvunnit från innerstan särskilt (innerstan är dominerande) och det blivit så otroligt homogent, ibland att det är så många nyinflyttade i Stockholm, från övriga landet, som ängsligt ser sig omkring för att lära sig vad som ”gäller”? Ibland tänker jag att det beror på den tid vi lever i nu, hårdare, med en ökad högervridning, amerikanisering och eu-ropeisering – d v s ett mycket starkare klassamhälle? Inte bara i Stockholm?

    Dordi Westerlund

    SvaraRadera
  21. Fan vad bra du skriver det gör ont i hjärtat Jag har aldrig varit bjuden in i klassen pappa var arbetarbarn, mina barn är arbetarbarn så mittemellan blev jag sjuksköterska. Jag har aldrig hittat besticken vid fina middagar för mina 6 ungar finns ingen jäkla arbetar romantik vi kan inte vi har inte råd och jag får pengar av mamma. Så reser vi runt i klass samhället och ja jag mår illa av de som faktiskt inte förstår.

    SvaraRadera