Jubileumstal

Vänsterpartiet 100 år

Anförande av Ida Gabrielsson

Välkomna hit idag, roligt att se att vi är många här. Vi har ett intressant program framför oss. Idag är det hundra år sedan vårt parti bildades, det kommer vi att uppmärksamma genom dagens seminarium och kvällens releasefest för boken Ett kollektiv av röster 100 år av systerskap, som jag tillsammans med Anastasia Swärd fått äran att vara redaktör för. Jag heter Ida Gabrielsson och är ordförande för partiets kvinnonätverk och är den som kommer att försöka lotsa oss igenom den här eftermiddagen.

Tiden går fort vänner, oavsett om man har roligt eller inte, för mig känns det som alldeles nyss vi firade 90 år. Mycket har hänt sedan dess, vi har avverkat flera valrörelser, nya personer innehar centrala positioner, vi har genomgått regeringsskifte och vi har tvingats konstatera att president kan vilken tok som helst bli. Men en sak gäller fortfarande, jag är precis som jag var för 10 år sedan samtalsledare för vår jubileumsdag. Varför ändra ett vinnande koncept liksom. Många av er som finns här inne har tillkommit under de senaste åren, ni är viktiga, för att räknas i Vänsterpartiet ska man inte behöva ha haft partiboken från tonåren, vi ska vara ett öppet och välkomnade parti där vi är många som får plats och trivs. Andra som sitter här inne, tänker ”vad är det att skryta om att ha varit med på 90-årsjubileumet själv var jag med redan ja kanske inte 1917 men ni förstår vad jag menar. Ni är också viktiga.  Ni som funnits med längre och under olika perioder lagt en grund för den vänsterrörelse som fortfarande håller och utvecklas.

En sak som jag vill uppehålla mig lite vid som skiljer sig från senast vi träffades för att partiet fyllde jämt är två personer som alltid satt på första parkett, i Kungsträdgården på 1 maj men också bl.a. under seminarierna då för 10 år sedan, Lars Werner och CH Hermansson fattas oss idag, Inga mejl från CH med detaljerade förslag kring upplägg och innehåll av dagens arrangemang och vi kommer inte få se Lars ivrigt viska expertutlåtanden gällande seminariernas innehåll i CH:s öra. Vi kommer inte heller få uppleva CH:s, något generade men vänskapligt roade blick när det sker. Det är sorgligt att de inte fick uppleva den här dagen, jag vet hur gärna dom hade velat det.

Vänsterpartiet har aldrig haft något kvinnoförbund, även om Svenska kvinnors vänsterförbund periodvis stått oss nära. Det är av flera skäl, men en av förklaringarna har handlat om att vi inte vill att de viktiga utåtriktade politiska frågorna ska hänvisas till en mindre statusfylld organisation, såsom ett kvinnoförbund. Vårt parti ska ha de feministiska frågorna högst upp på dagordningen i den politiska ledningen oavsett kön på företrädarna. Men i samband med kongressen 2012 bildades Kvinnonätverket och vi har sedan dess arbetat för att på olika sätt stärka kvinnor i partiet.

Till en början var inte det huvudsakliga syftet att skriva en bok med särskilt fokus på feministiska frågor. Vi ville helt enkelt skildra Vänsterpartiets kvinnohistoria. Men feminismen har för många utgjort en stor del av arbetet och därför färgas boken av detta.

”Att det franska namnet ”feminism” härvidlag så föga passar, att varken suffragetväsen eller kravet på fri kärlek här kunnat vinna någon egentlig terräng, beror nog på, att vår kvinnosak i grunden varit svensk, om man med svensk menar försynt, värdig, behärskad.”

Så skriver Lydia Wahlström om feminismen, citerad i Annika Cullbergs viktiga text.

Vår förhoppning var att få berätta om dom som under den första vågen feminism kämpade för rösträtten, mot krig och hungersnöd. Vi ville skriva boken till dig som under den andra vågen drog upp en rullgardin som under historien skymt bärande delar av kvinnoförtrycket. Den handlar om dig som under 90-talet höll kurser i feministiskt självförsvar och tog dig rätten att slå tillbaka. Men också om dig, du som funnits kvar mellan de stora vågorna, skrivit protokollen, ordnat insamlingarna, ifrågasatt strukturerna och hela tiden hållit saken flytande. Till oss som finns här just nu, vi som står pall mot näthat och sexism. Tillsammans har vi byggt Vänsterpartiet och så också Sveriges feministiska utveckling. Andra kvinnor tog kampen tidigare och skapade det utrymme som vi har att förfoga över idag. Vi tog vid, fortsatte att flytta gränser, tryckte på och sprängde murar. Det här är ett försök att skriva vår egen historia. Många kvinnors handlande kommer fortfarande vara okänt. Allt för många kommer att vara glömda och inte finnas med, fast än de borde. Men samtidigt är resultatet av vår kollektiva gärning en högst påtaglig del av det Vänsterparti vi är idag. Det går inte att glömma eller gömma undan. Det är grundat i oss. Samhällsavtrycken vi gjort är kanske den mest uppenbara berättelsen om vår gärning, det går inte att blunda för.

På 20- och 30-talet i vår ungdom deltog vi i rösträttskampen och flyttade fram positionerna för rätten till fri abort – där det antogs en ny lag 1938. Det var vi som tog strid mot lönenedpressning och strejkbryteri, vi genomförde solidaritetsinsamlingar och tog ställning mot fascismen.

Idag har vi tagit stora kliv framåt gällande kvinnors villkor. Det finns en trygghet i den insikten. Vi är människor och präglas av det samhälle vi lever i. Vi blir aldrig en isolerad ö där strukturer och underordning inte längre påverkar oss. Den rörelse som tror sig kunna skriva sig fri från rådande maktordning gör sig själv en otjänst. Vänsterpartiet är ett modigt parti som erkänner detta. Ingen är perfekt eller fläckfri, definitivt inte vi. Men få har som vi synliggjort och diskuterat detta. Självreflektion och ödmjukhet är vägen till modernisering och relevans. Faktum är att vi i mångt och mycket har kvinnorna i partiet att tacka för vår förnyelse. Endast genom att synliggöra kan vi frigöra oss från oken. Vi sopar inte saker under mattan utan vi förändrar och förbättrar vårt tillvägagångsätt, uppfattningar och arbetsmetoder när det behövs.  

Kvinnors organisering uppfattas fortfarande till viss del som något nödvändigt ont, en sidovagn. Motstånd kan bedrivas på många sätt. Högljutt och aggressivt. Men också genom ointresse - genom att tiga ihjäl saken finns den inte. Samtidigt ska vi lyfta fram våra framgångar. Vi har som första parti valt en majoritet kvinnor i kommuner, landsting/regioner och riksdag.  Detta är ett gott resultat som uppnåtts tack vare medvetna beslut och idogt arbete.

Den här boken är en del i en omfattande process. Vi har skrivit den tillsammans, forskare, journalister, partiföreningsaktiva och riksdagsledamöter. Och vi är absolut inte först med att försöka, en av de mer förtjänstfulla ambitionerna om att skriva om partiets feministiska utveckling har gjorts av Evy Gunnarson i boken ”Med nål och garn för socialismen” delar av den är också återpublicerad i den bok som kommer idag. Kvinnorna har varit stommen i arbetet, men även män har bidragit med texter. Det finns ett värde i att män är med och skriver kvinnornas historia, vår gemensamma historia. Vi ville att processen skulle vara lika viktig som resultatet. Att få sätta ord på sina egna upplevelser, skriva sin egen historia, se sig själv genom andras ögon och i historiska skeenden. Har vi då gjort det ”värdigt, försynt och behärskat”? Antagligen inte. Genom kvinnor som skriver och kvinnor som blir beskrivna ville vi skildra det vardagliga jämte det spektakulära. Om hur Greta Segerson nobbade en SS-soldats frieri utan att bli avslöjad när hon agerade kurir under en resa i Tyskland, hur Tanja Linderborg upptäckte att hennes dans med CH Hermansson på kongressen 1964 fanns dokumenterad i Säpos arkiv. Om hur Britt Rehnman tagit hand om och utvecklat Syninge kursgård och, som hon uttrycket det, ”jag var den som gav dom mat”. Det är det konkreta som gör det verkligt, gör att det inte blir en saga. När vi får läsa att Ellen Eriksson berättar om hur kvinnorna gick först i demonstrationstågen med sina vita klänningar som ett tänkt skydd mot befarad beskjutning och när vi får läsa om hur Eira Söderberg, trots sin vita klänning, sköts i Ådalen 1931.

Det fanns länge motstånd inom partiet mot att erkänna kvinnoförtrycket som eget. Den marxistiska teoribildningen var överordnad och ansågs ha svar på det mesta. Kvinnans frigörelse kommer med klass-samhällets fall trodde vi. Även om kvinnofrågor ofta funnits med på agendan så definierades ramarna för kvinnors organisering av män. Likhetsidealet som präglade partiet till en början utgick från mannen som norm. Den kvinnliga särarten framträdde senare som politisk idé, och innebar även den att makten blev kvar hos männen. Oavsett om vi var organiserad i kvinnoutskott, kvinnoklubbar eller på annat sätt så var det inte vi själva som bestämde villkoren. Vad kvinnoklubbarna skulle göra bestämde männen i styrelser där de var i stor majoritet. Att kvinnoklubbarna skulle utgå bestämdes senare i Moskva. Idag har vi kommit långt i det avseendet då partistyrelsen domineras i antal av kvinnor, det är vi som bestämmer strukturerna för kvinnors nätverkande. Det betyder inte att det är helt problemfritt men det är någonting fundamentalt annorlunda. Även i vår tid verkar det som att feminismen inte tillåts vara tillräcklig i sig själv. I sin egen rätt. Ofta blir den beskylld för att inte bära olika frågor och perspektiv, kvinnan som det politiska subjektet anses otillräcklig.

På partikongressen 1996 när vi slog fast feminismen i partiprogrammet var argumenten emot lite annorlunda. Helena Duroj fångar en del av kritiken i sin krönika hon skriver ”En tredje kamrat undrade hur i helvete han skulle kunna förklara feminismen på järnverket. Det var för honom självklart att han skulle gå in på en arbetsplats där han inte jobbade och förklara en fråga han inte förstod.”. Irja Lindroth, en av de dåvarande programkommissionärerna, skriver att förslaget sedan antogs utan rösträkning. Men kampen för att befästa feminismen började förstås inte där på kongressen i Södertälje, den hade startat långt tidigare. Som Ulla Hoffmann beskriver det: ”Det var ett gemensamt arbete, alla kvinnor tillsammans. Alla som åkte runt och föreläste för att ändra politik, bryta fördomar och ändra sammansättningen på listor.” Kampen fanns på 40-50-talet när vi motionerade för lika lön för lika arbete för att komma till rätta med det vi då kallade ”en av de mest uppenbara orättvisorna”.

För att systerskapet ska bli något mer än enstaka gemensamma, förvisso viktiga, händelser behöver vi vara många olika typer av kvinnor som möts. Vi kan se att vi blivit bättre, men det finns fortfarande utmaningar, exempelvis att bättre organisera rasifierade kvinnor, hbtq-personer och inte minst kvinnor med LO-bakgrund. Det handlar inte om någon millimeterrättvisa utan om att bredd är det som bygger styrka.

Att få läsa om varför Aysha Badra 17 år valt att organisera sig i Ung Vänster i samma bok som Ingrid Burman, numera landshövding, är porträtterad i är något alldeles särskilt. Texter om dom som gått före, inte bara inom partiet utan även som i Hediye Guzels fina text om sin älskade mamma. Hans Lindes intervju med jordbrukaren och Vänsterpartisten Christin Bagger där Hans medger att dom egna förförställningarna kommer på skam, då han tänkt sig en lång pratstund om Christins syn på transpolitik men kanske främst hamnade i diskussioner om villkoren för Sveriges småjordbrukare.  Och i Birgitta Sevefjords text där hon berättar om fattigdomen men också solidariteten i sin arbetarklassuppväxt där Konsumföreståndaren kom med en kasse mat till jul.

För egen del kommer min egen klassbakgrund alltid att färga mig. Att vara uppväxt i en bruksort sitter ristat i mig, omöjligt att skilja mig ifrån. Förhoppningen är att vi kvinnor med LO-bakgrund, från bruksort och landsort, ska hitta gemensamma och övergripande intressen med kvinnor i storstädernas förorter. Projektet ska inkludera en radikal medelklass och de som tagit ställning för vänsterns värderingar. Systerskapet är inte starkare än vad vi gör det till. Men då är det viktigt att hålla ihop för att vi ska orka i det långa loppet.

En återkommande upplevelse i boken är skammen och det dåliga samvetet, för partiet, barnen och rädslan för att inte räcka till. Det är tufft att vara politiskt aktiv kvinna också idag. Du hatas och hotas, du försöker leva upp till ideal som är omöjliga att nå. Ditt utseende står i fokus. Du är för ful, för gammal eller för snygg. Du tackar ja till alla förfrågningar, gör briljanta debatter, skriver dina egna tal och ändå får du inte ikonstatus. Du blir inte kung, för du är inte han. Rossana Dinamarca talar om hur tufft det kan vara att som kvinna idag bli utsatt för trakasserier, hot och hat men också hur viktigt det är att man inte kompromissar med sig själv. Ulla Andersson berättar i boken om hur hon kände på väg till sin första riksdagsdebatt med Per Nuder och Anders Borg: ”Thomas skjutsade mig till tåget och jag sa att det känns som om jag är på väg till min egen begravning”. Men begravd är ju Ulla bevisligen inte. Och jag antar att det känns bättre att debattera idag. Vi måste synliggöra strukturerna tillsammans. Den här boken är ett försök till det. En ansats till att genom ett kollektiv av röster berätta en gemensam historia om en kvinnokamp som i vår organisation funnits och utvecklats.

Under 60-70 talet var det du som deltog i en rörelse som motionerade mot de könsroller som beskär individen och demokratin, deltog i bildandet av Grupp 8, ville bygga ut barnomsorgen, göra insatser mot kvinnomisshandel och jämställa relationer oavsett kön.

Någon kanske undrar varför vi ska sammanställa och trycka all denna klagan? Men jag tror att det ligger en styrka i bekännelsen, en kollektiv bekännelse. Kvinnoskildringar har ofta avfärdats som tramsigt, onödigt eller hysteriskt utlämnande. Men styrkan ligger i bekräftelsen. Att få veta att det jag upplevt finns och existerar. Jag är inte ensam. Att få älta tillsammans är stärkande, även då det inte görs försynt, värdigt och behärskat. Kanske ligger det något i tesen av Barbro Backberger, en av grundarna av Grupp 8, som återges i Carolina Ramkvist text och som handlar om att behärskade kvinnor bara vittnar om att neurosen internaliserats. Att det friskaste man kan göra är att vara arg och vägra anpassa sig. I dikten Om beteenderegler skriver Barbro ”Var god stör ej! Prydlig ångest! Vi tittar på Hylands hörna.”.

Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det är inte kamp emot direktören, utan den pågår vid frukostbordet, mellan vänner och mellan medlemmar i en partiförening. Att se sig själv i andra måste gälla även i tv-soffan och på partimötet. Lina Hultman skildrar i sin text ”Det personliga är politiskt” hur kvinnorörelsen lyckades stoppa en sexualbrottsutredning som bestått av 8 män och 1 kvinna och vars syfte var att liberalisera våldtäktslagstiftningen. Först möttes dom av moralkortet, det har feminister fått argumentera emot i alla tider. Vår riksdagsledamot Eva Hjelmström följer upp kravet om en ny utredning genom att ställa följande fråga riksdagen: ”Avser regeringen att efterkomma den samlade kvinnorörelsens och många andra organisationers krav i dom stycken som opinionen brännmärkt utredningsbetänkandet?”.

På partikongressen 1985 beslutades att partiet skulle arbeta för en kriminalisering av sexköparna. 1998 blev det äntligen svensk lagstiftning. Kampen för rätten till våra egna kroppar blev allt mer central i partiet, ett annat senare exempel på detta är från vår tidigare EU-parlamentariker Marianne Eriksson som berättar om reaktionerna i parlamentet när hon föreslog att medlemsländerna skulle kriminalisera sexköparna. ”Det blev alldeles tyst /…/ Så då sa jag det en gång till och då minsann började folk gapskratta och slå i bänkarna av upprördhet”.

Vi måste fortsätta att politisera det personliga även idag. I Sverige lyfts med jämna mellanrum idén om att sexköpslagen är stigmatiserande, inte bara gentemot torskarna utan också mot de prostituerade själva. Debattörer utan strukturell maktanalys tror att man kan upphäva förtrycket genom att döpa om de som säljer sex till sexarbetare. Andra lyfter fram myten om den lyckliga horan.  Där är vår feministiska analys en helt nödvändig motpunkt i diskussionen.

Visst fanns det brister i delar av 70-talets feminism som kunde bli dömande och elitistisk. Alice Åström berättar exempelvis i sin intervju hur hon upplevde blickarna för att ha sminkat sig och ha ”fel” underkläder när hon gick med i ungdomsförbundet. Men utan att döma måste vi också prata om tvingande ideal och utseendehets. Är man inte snygg som tjej får man knappt öppna munnen. Kvinnor blir granskade och bedömda, varje dag in i minsta detalj kroppsdel för kroppsdel. Sociala medier möjliggör att högstadiekulturen rullar vidare livet igenom. Kvinnor är ju tvingade att gå runt och se ut som att de ska på party konstant, för när som helst kan någon lägga upp ett foto. Männen dom kan se ut lite hur som helst, får vara med trots att dom åldrats och lagt på sig runt magen. Kvinnor får istället ett bäst före datum. Och många äldre kvinnor känner sig osynliggjorda. Det varierar förstås men nog finns det ett mönster.

Torun Boucher berättar i sin text i boken om när Kata Dalström skulle hålla första majtal 1895 och sågs släpad i armen därifrån av sin man. Uppenbarligen var det inget som hindrade henne, då hon fortsatte i många år framöver att resa land och rike runt. Det finns många beröringspunkter till idag från Katas tid, hon som kallas den svenska arbetarrörelsens moder. Hon hade fyllt 40 år och fött 7 barn när hon började sitt partipolitiska arbete. Ekot från dåtidens skuld och skambeläggande hörs än idag, hur kan hon, hon som har barn? Vem tar hand om dom när hon är på möte, talar och reser? Genomgående har kvinnor i historien skambelagts för moderskapets plikter, liknande historier om männens försummelse lyser med sin frånvaro. Den första kvinnliga riksdagsledamoten från vårt parti Solveig Rönn valdes in 1936, då 34 år gammal. När hon var gravid fick hon inte vara ledig från sitt riksdagsuppdrag, utan hon fick kämpa för att försvara sin plats. Partiet drev också på för ett förbud mot att arbetsgivare skulle kunna säga upp kvinnor på grund av graviditet, vilket också förverkligades, med några undantag, 1939. Idag är villkoren förändrade, både när det gäller möjligheten att som politiker ta föräldraledigt och för att vi som organisation erbjuder barnpassning vid större arrangemang. Men skuldbeläggandet finns fortfarande kvar.

Man kan känna igen upplevelsen som flera av textförfattarna berättar om av att inte räcka till, att göra allt och lite till, eller som Kata beskrev i ett brev till Zeth Höglund, att hon hade ”fullt schå på alla håll och arbetar som en röd liten räv”. Hon åkte hästskjuts, gick till fots, åkte i godsvagn, i roddbåt, på dressin, i rissla och i fiskarbåt på sina agitationsturnéer. Och även om färdmedlen moderniserats är vi nog många som känner igen oss i beskrivningen av att ha ”fullt schå på alla håll” och kanske ska vi försöka sålla ibland för att orka i längden.

I vår samtid vill ingen vara ett offer och på så vis hålls frigörelsen tillbaka tror jag. Visst behövs de som går före, men ikoner är inga hållbara förebilder. Jag tror att det är centralt att släppa lite på garden, för att kunna knyta näven när det behövs. Det är minst lika viktigt för identifikationens skull att få höra hur Kata svimmade av nervositet på podiet i Ystad som att får höra om när hon höll lysande tal för folket. Vi är offer för ett förtryck och just genom att konstatera det kan vi också göra någonting åt det. En viktig politisk poäng försvinner om vi inte kan se styrkan i svagheten. Vi ska inte underskatta potentialen i att blotta sig, enbart då kan vi också börja dela oket som förtrycket innebär.

Även vänsterns roll som dom som på allvar vill förändra känns igen när man läser texten om Kata. I ett brev till Hjalmar Branting strax innan partisplittringen skrev hon: ”Håll till Venster inom ramen af partiets parlamentariska taktik. Jag fruktar så mycket just dina nära förbindelser med ”öfverklassfolket”Samtidigt kan man läsa i ett annat brev som hon skrev att ”Här i Dalarna är gräsligt förstört av Hinkarna. Vid Borlänge supa arbetarna och slåss vildt…”. Det säger en hel del om vilken roll vi har haft och bör ha tycker jag. Vi är dom som står upp för en ekonomi som fungerar för alla, inte bara för ett fåtal. Vi viker inte ner oss utan fortsätter envist arbetet för en annan ekonomisk politik. Samtidigt är vi inte sådana som främst är intresserade av att ha rätt men inte bryr sig lika mycket om att få rätt.

Positivt tänkande och glädje över vunna framgångar är kanske inte nåt som alltid kännetecknat vänsterpartister. Barbro Ernemo, som för övrigt fick veterannålen här i Stockholm i år, berättar i en intervju om ombudsmannens reaktion på valframgången i Uppsala 1976 ”Ja, där ser man – det är för jävligt!” Det var inte rätt sorts väljare tyckte han. Man ska inte vara glad i onödan. Han gick till APK sen, kanske blev han där nöjd med röstsiffrorna åtminstone.

Så ses vi här fortfarande efter hundra år och vi fortsätter att hålla ihop, vissa av oss känner varje gest du gör, som hos en gammal vän, medan andra av oss är nyförälskade. Hur som helst vi hänger ihop inte för att vi måste, av gammal vana eller i brist på alternativ, utan för att dom orättvisor som fanns då, när vi kom till fortfarande tar sig uttryck på olika vis. När vi ser hur de ojämlika villkoren drabbar oss människor blir svaret på frågan hur man kan vara socialist och feminist självklart. Hur kan man vara någonting annat? I samma stad lever barn som åker på långa utlandssemestrar och barn som inte kommer längre än till hyreshusets lekplats. Mellan Täby och Rinkeby är det inte långt men det kunde lika gärna vara två olika universum. Till bruksorterna och glesbygden med hög arbetslöshet och förlorad framtidstro är det både geografiskt och ekonomiskt långt bort ifrån dom som har.

Du är en hundraåring som har gjort många fel. Jag tänker inte ursäkta dig, inte förlåta allt, men jag är glad att vi har kunnat gå vidare utan att för den sakens skull glömma. På 80- och 90-talen var du med och verkade för utbyggd preventivmedelsrådgivning, lika lön för lika arbete. 1980 föreslog partiet att tre månader av föräldraledigheten skulle reserveras för varje förälder. Det dröjde nästan 15 år innan den första sk ”pappamånaden” infördes. År 2000 la partiet fram en motion om att beräkna kostnaderna för mäns våld mot kvinnor och samma år skrevs en motion som tog upp problematiken med hedersmord. År 2001 skrev vi en motion om att individualisera föräldraförsäkringen. Och nu, när vi skriver 2017, har vi precis drivit igenom höjda anslag till kvinnojourer och höjt underhållsstöd.

Vi har en bit kvar tills den ordningen som delar upp oss utifrån kön är borta. Men det är vår tid nu. I Evy Gunnarssons text återges citatet: ”Vi vänstersocialistiska kvinnor går inte fram emot männen utan jämsides med dem”. Nu, nästan hundra år senare, kan vi, tack vare de som gick före oss, värdigt, försynt och behärskat drista oss till att ibland gå före.

Tack mina allra käraste systrar. Vi har varit med hela vägen, under första, andra och tredje vågens feminism. I med- och motgång. Så kommer det att fortsätta se ut även i framtiden.

Jag vill ta det här tillfället att tacka den person som utan tvekan varit den som enskilt betytt allra mest i det här projektet. Det hade inte kunnat genomföras utan dig, Anastasia. När jag och andra kommit på fräsiga idéer och omöjliga uppslag har hon korrläst och redigerat, medan jag fått skrivkramp och tyckt synd om mig själv har Anastasia läst igenom texter och ordnat med källhänvisningar, samtidigt som hon skrivit fler fantastiska texter. Hon ställer alltid upp, kanske ibland till och med lite för mycket. Därför vill vi tacka dig idag med en liten present kom upp så ger vi henne en applåd!  

Du ska va president

Funderar som en del andra på slutsatser av valresultatet. För det första spelar det visst roll att Trump vann. Att en president blir vald trots/på grund av den djupt rasistiska och sexistiska retoriken kommer att påverka oss alla. Än mer de grupper i USA som drabbas direkt av hatet. Men ingen kommer undan politiken.

Att Clinton trots krigshetsen hade varit bättre, i det givna läget är för mig uppenbart. Blir idealistiskt att påstå något annat, det är skillnad på en kandidat som har Sanders-supporters i sin närhet än på en kandidat framlyft av fascister. Det är samtidigt helt rimligt att anta att uteblivna förändringar, frånvaro av politik som satsar på arbetslöshetsbekämpning osv är det som föranlett Trumps seger. Visst är Demokraterna medskyldiga till valresultatet. I gruvorter där arbetslöshet och utsatthet är det som dominerar vardagen är valet av en sådan som Trump lättare att förstå (Inte lika givet att förstå varför priviligierade människor med extremt fasta jobb på andra sidan jordklotet försöker övertyga oss om att valresultatet helt kvittar). Det betyder inte att man inte delar en analys om att det när det inte finns tillräckliga skillnader i ekonomisk politik och människor lämnas därhän är det detta som händer. Att konstatera det, går utmärkt att göra samtidigt som man trots allt anser att det var dåligt att Demokraterna förlorade.

Nu får vi se vad som händer. Förhoppningen går till progressiva krafter. Hoppas innerligt att USA:s ”vänster” inte sällar sig till Trump-retoriken för att jaga väljare utan att vi får se progressiva politiska förslag och organisering.

Visst ska man ha is i magen och inte analysera i affekt, men tycker vänstern måste fördjupa en del diskussioner. Har både det ena och det andra på min önskelista över vad jag tycker sossarna borde göra. Men erkänner min maktlöshet och överlämnar den diskussionen till partiets medlemmar. Vad Vänsterpartiet borde göra kan jag däremot påverka. Tidigare hade vi för mycket omvärldsanalys, där det var oklart vad vi som parti egentligen kunde göra åt saken. Upplevde ibland att det vi diskuterade förvisso var sant och rätt men att vi som 5 procents parti utan stabil förankring i fackföreningsrörelsen knappast var ämnad att genomföra det. Vi pratade helt enkelt om saker som sossarna borde göra. Idag pratar vi mycket mer strategi, men kanske för lite omvärldsanalys. Jag skulle önska fler diskussioner där vi först skissar upp problemet/omvärlden och sedan diskuterar vilken roll vi kan spela i att förändra detta. Inte vilken roll vi skulle vilja spela, utan vilken roll vi kan ta idag.

 
För att motverka Sverigedemokrater och/eller rasistiska strömningar måste vi hitta ett sätt att nå ut i orterna: bruksorter, landsorter och förorter. De flesta i vänstern vill gilla förorten, politiker uppväxta innanför tullarna börjar tom snacka som kidsen (det är pinsamt bree!). En del har ett genuint intresse, bor här själva. Andra romantiserar i bästa fall, ibland blir det ett exotifierande. Bättre än högerns stigmatisering, men inte bra nog om ni frågar mig. Sist på allas innelista ligger bruksorten, inte ens några härliga vyer att skåda ut på som från glesbygdens sommarstugor. Och inga bär att konfitera. Inget designtorg att köpa ironiska böcker om mustaschvård på och inga mysiga lanthandlar med egentillverkad honung. Nä, nedlagda industrier, gamla Volvos och tömda butikslokaler. Hu!  Vem vill förknippas med det? Romantiseringen av en ”riktig” arbetare är till och med helt ute och ingen vill sammanblandas med moppekillarna. Utom sådana som Trump, eller i Sverige SD. 

Något måste göras. Pallar inte se hur gamla klasskompisar och grannar tappar hoppet, eller ännu värre hur hoppet tänds av Åkesson. Pallar inte heller höra att vi måste bli smårasister själva för att lyckas möta detta! Klass är den förenande faktorn i alla dessa områden. Visst kan vi i valspurter och andra sammanhang fokusera på lättplockade väljare, men om vi vill något mer än att bli valets uppstickande snackis måste något ytterligare göras. För sådana projekt riskerar att rasa som korthus. Tror också vi har fastnat lite i expertfällan där jag upplever att vi lägger mycket prestige och tid på att vara de som kan mest om det mesta. Regeringsduglighetskomplex och rädslan för att bli nonchalerade ligger till grund för detta. Självklart ska vi inte vara oinsatta, men tycker att frågan om trovärdighet måste kompliceras. Uppenbart är ju att man kan bli vald till president trots att man har dålig koll, mobbas och tar tjejer på pattarna. Rekommenderar ingendera till vår ledning, men skulle vilja att vi diskuterade hur vi kan uppfattas som de som kritiserar samhällsutvecklingen och etablissemanget från vänster. I USA har gruvortens arbetare valt en superkapitalist till president för att han struntar i etablissemanget och lovar jobb och bättring. Spelar ingen roll hur många Demokrater som förklarat hur korkad/oansvarig Trump är. Det gjorde honom bara starkare.

I en klass för sig

Jag har skrivit om programmet "Gifta vid första ögonkastet" i Flamman.

Fan, jag tycker jag känner igen honom, säger jag till min sambo i TV-soffan. Hela rörelsemönstret påminner om någon, en bekant. Jag letar i minnet men inser att jag trots allt inte vet vem golvläggaren Per i TV-rutan är. Arbetarklassmannen är bara så sällsynt på bästa sändningstid att jag tror att jag känner honom. Blandar ihop honom med min pappas kompis Strömmings-Krister. SVT:s andra säsong av programmet Gift vid första ögonkastet,där par som aldrig träffats gifter sig, har väckt debatt...

Läs hela på flamman.se

Folköl och dunka-dunka

Det yras om nya fenomen i Sverige trots att varenda kotte vet att sexuella övergrepp är äldre än barna Hedenhös. Men ingen bryr sig om oss som blivit kladdade på, tafsade på och kränkta. Bara om vi kan spela en bricka i ett rasistiskt spel. Annars är vi helt osynliggjorda. Det gör mig så jävla förbannad.

Jag hatar festivaler. Jag kan inte tänka mig något värre straff än att behöva åka på en festival. Åtminstone inte inom rimliga proportioner. När andra ungdomar i slutet av nittiotalet samlade ihop pengar för att åka på Hultsfredsfestivalen satt jag gladeligen hemma i Sandviken och lyssnade på Rage Against the Machine på min cd-spelare. Inga bajsmän så långt ögat kunde nå, jippie!

En gång bokade jag i och för sig in mig på en gruppresa till hårdrocksfestivalen Wacken. Allt för att imponera på min nya pojkvän. Men jag pallade inte till slut och tvingade honom att åka på busscharter till Costa Brava istället. Puh! Grisfester i mitt hjärta. Rena Nobelfesterna om man jämför med partyt på festivalcampingens område.

När jag blev vald till förbundsordförande för Ung Vänster 2005 visste jag att det var kört. Jag skulle inte kunna komma undan längre. Jag nästan grät när jag satt på Krösatåget som rullade in på Hultsfreds perrong. Den ångesten. Påminde mig själv att jag åtminstone inte skulle behöva övernatta i tält. Tacka gud för att det finns partilokaler! Och att jag skulle få se Black Sabbath. Så coolt. Allt blev inte riktigt så hemskt som jag hade tänkt mig. Såg aldrig någon bajsman, Ozzy var kung och vi delade en massa flygblad. Men en snubbe sket på vårt informationstält. En annan försökte pissa på vår skylt och när jag beklagade mig försökte han pissa på mig istället. Hora blev jag nog kallad ca 18 gånger och minst lika många personer kladdade på mig samtidigt som de försökte locka med en dejt och avslagen folköl. Men ingen brydde sig när man klagade. Kom igen, det var ju för fan festival och lite fick man ju tåla.

Fjortisarna fick nog tåla ännu mer än jag som nästan var fullvuxen. Det ingick liksom i festivalbiljetten tillsammans med de obligatoriskt leriga brallorna. Just därför har jag tillsammans med många andra arrangerat självförsvar för tjejer på festivaler och nattvandrat bland tälten.  Alltså man vill ju inte vara världens tråkigaste moraltant. Man kan faktiskt ha det jättetrevligt på festival, även fast man är blöt och lerig. Det är säkert jättekul att dricka avslagen folköl, egentligen. Till och med unga tjejer kan ha skoj på festival, det är jag helt övertygad om. Eller det är i alla fall en hel del av mina tjejkompisar.

Men såväl som på festivaler som i andra sammanhang beskärs kvinnors och flickors livsutrymme. Alltid riskkalkylera. Aldrig slappna av. Ständigt tänka sig för.  Vara på sin vakt. Mot de korta kjolarna och alkoholhaltiga dryckerna. Annars fick man skylla sig själv. Fick skulden trots att den inte var vår att bära. Just därför gör rasismen som flödat fritt efter nyhetsrapporteringen om sexuella trakasserier och övergrepp på festivaler mig så beklämd. Man kan riktigt se hur en del lyser upp, ”nu har de satt sin sista potatis, de afghanska flyktingbarnen!” Män som hatar kvinnor hatar invandrare ännu mer och använder övergreppen som slagträ. ”Kom inte hit och våldta våra kvinnor” vrålar dom aggressivt. ”För det ska vi banne mig göra själva”. Menar dom egentligen.

Flickan som bär skulden

Texten är tidigare publicerad i magasinet RÖTT

Jag känner en flicka som för drygt tio år sedan bestämde sig för att flytta från lilla Sandviken till Uppsala för att plugga på gymnasiet. Jag antar att hon var nervös och förväntansfull inför nystarten. Hennes högstadietid hade inte varit den bästa. Hon pratade högt och sa ifrån när andra blev orättvist behandlade. Mobbarna skrek jävla fetto åt henne i korridoren. Hon grät när ingen annan såg. I lågstadiet fick den då nioåriga flickan veta av sin fröken att om hon tog en potatisplätt till så skulle hon kanske inte komma ut genom dörren. Framför resten av klassen meddelade fröken att ”det fick vara bra nu”. Skammen brände i kroppen på ett litet barn som bara räckt upp handen när mat-tanten frågat vilka som ville ha en potatisplätt till.

Hur ätstörningarna började minns hon inte. Men hon minns kroppsföraktet. Hur hon hatade sig själv. I Uppsala kunde saker kanske bli bättre. Nya ansikten. Andra vänner. Ny skola där ingen visste att hon sju år tidigare tänkt äta en potatisplätt till. En sen kväll i den nya staden hade hon lyckats smita in på krogen, trots att hon inte hade åldern inne. Spännande och lite pirrigt att dricka drinkar på lokal trots att hon bara var femton år. Några timmar senare vaknar flickan upp i en okänd lägenhet, fastspänd med sådana band som man använder till sopsäckar, ”kattstrypare”. Hon märker att det är tre män i lägenheten. Det är bara en av männen hon ser ansiktet på under våldtäkterna, medan hon ligger försvarslös och fastspänd i en säng i en stad långt borta från sin familj. Än idag kan hon känna smaken av svetten som droppade från honom. Hon tänker att nu dör jag, nu är det slut. Sen slocknar hon igen. Vaknar upp stundtals. Till slut säger mannen åt henne att gå och tvätta sig, hon märker att hon blöder. Hon rusar ut ur lägenheten, utan skor och väska springer hon för livet. Hittar en buss som tar henne därifrån, på en buss i Uppsala sitter en femtonårig flicka. Ett barn som hoppades på att livet skulle bli bättre, med ett sår som aldrig vill läka.

Flickan är min syster Linn. Männen blev aldrig dömda. Åtal nedlagt i brist på bevis. Hon, min syster, byter lakan varannan dag. Ibland klarar hon inte av beröring. Även om den som rör henne är sambon som hon älskar. Det går bara inte. För minnena av att vara fastspänd i en lägenhet i Uppsala tränger sig på. Ibland drömmer hon om det. Självföraktet har följt henne länge. Ätstörningar och självskador blivit en del av vardagen. Så kan det bli för den som hatar sin egen kropp. Som känner skuld, trots att skulden inte är hennes att bära. Såret gör det svårt att värdesätta sig själv och sin kropp. Länge ”valde” hon att leva med män som gjorde henne illa. Hon var inte värd mer. Kändes sig äcklig. Idag berättade hon för mig att hon fortfarande drömmer mardrömmar om han som tvingade henne att bada i klorin för att hon skulle ”bli ren”.

Någon undrar om feminismen har gått för långt. Jag undrar hur länge mäns våld ska få drabba kvinnor världen över. Utrikesdepartementet går i samband med en uppmärksammad gruppvåldtäkt ut med en varning till svenska kvinnliga turister som funderar på att åka till Indien. Jag tänker att den varningen kanske borde utvidgas till en varning om att befinna sig i svenska sovrum.

Sexualbrottslagstiftningen är en av de lagstiftningar som det har ändrats mest i över tid. Den kan fortfarande förstärkas. Men det finns ingen lagändring eller reform som kan komma åt mäns våld fullt ut. Ett nej blir ett ja i svensk domstol 2014. Trots lagförändringar. Det enskilt viktigaste är att prata om det. Igen och igen. Att inte förminska det till att handla om enskilda fall eller om privatsaker. Istället lyfta det som en självklar grundpelare när man talar om ett samhälle där människovärdet får vara rådande. Jag vill att vi lovar henne det, min allra käraste lillasyster.

Välkommen till bruksorten

 Jag har skrivit en text i den nya Gävleborgstidskriften Magasin 21. Här är den.

När jag var liten trodde jag att alla stora vägar hette ”Riks 80”. Eller jag trodde det långt upp i tonåren, om jag ska vara helt ärlig. Nu åker jag på den vägen igen ett par decennier senare. Fast nu heter den inte riksväg 80 längre, vägen mellan Gävle och Sandviken. Den heter E16 och går hela vägen till Oslo, står det i reklambroschyren.

Den nybyggda rondellen tornar upp sig vid infarten till Sandviken. Den är gigantisk, jag lovar. 75 diameter. Enorm - inte bara med Sandviken-mått mätt, utan även i jämförelse med andra rondeller, belägna på andra, större, ställen. Varför man nu skulle få för sig att jämföra storleken. På rondeller alltså.

Hur som helst så invigdes Sandvikens rondell genom att kommunalrådet höll ett stolt tal. I rondellen. Har inte fått klart för mig vad talet handlade om. Men jag antar att det var rondell-tema på det hela. En konstnär har åtminstone prytt den med ”stålträd” gjorda av rör producerade av Sandvik. Av de som jobbar där. När jag vid ett senare tillfälle pratar med en bekant som arbetar på rörverket om vart rören som han är med och producerar går, svarar han: ”inte fan vet jag, till allt möjligt, det har jag aldrig tänkt på”. Jag berättar om träden i rondellen, han skrattar, ”jaså bra att veta att de går till nåt då”. Han får sin guldklocka om tre år.

Rondellen omges av en stålbarriär. Kommunalrådet blir i samband med invigningen ställd mot väggen i P4 Gävleborg om varför stålet i barriären är importerat från Fagersta. Bakgrunden till detta dilemma verkar oklart, men reportern går vidare till att prata om stålträden. Arbetarbladet håller en omröstning på sin hemsida, där man kan få tycka till om rondellen är ”Jättefin” ”sådär” eller ”ful”. Jag röstar på ”sådär”. Då är man på den säkra sidan. Man ska inte ta i för mycket, inte ens när det gäller rondeller. Ser att någon skriver längre ned i kommentarsfältet att den ser ut som Berlinmuren. Annars verkar jag ha alla på min sida. Hundra procent har röstat på ”sådär” meddelar Arbetarbladets digitala rösträknare. Då så, är man ju inte helt ute och cyklar.

Om man väljer att ta av i tredje avfarten i rondellen leder den till Sandvikens verkliga stolthet. Sandvik. Kontorsbyggnaderna och järnverket, allt i ett. Nog är det lite föråldrat och svepande att beskriva en omfattande industri som ett järnverk, men jag kan inte bättre. Har inte tillräckliga detaljkunskaper om min egen bruksort. Där jag växte upp.

Åker man vidare längs vägen kommer man till järnvallen, en idrottsanläggning som både kan stoltsera med att vara hemmaarena för bandylag som tagit flertal SM-guld som att ha hyst en VM-match i fotboll 1958. Numera heter stället Göranssons arena, efter Konsul Göranson, som en slags påminnelse för oss Sandvikenbor vem som egentligen tagit hand om oss. Utan brukspatron, inget bruk. Det vet ju alla.

Längre bort, i Hedgrind, bor Sandvik-cheferna i sina tjänstebostäder. Eller snarare bodde. Hörde precis att det bara var en som bor kvar. Resten av cheferna har tydligen flyttat. Till Östermalm var det någon som sa. Villorna är enorma. Med Sandviken-mått mätt i alla fall. Jag minns att en syndikalist en gång sa att han enbart skulle övningsköra i Hedgrind. Ifall det skulle inträffa en olycka så att det skulle vara en överklassare han körde över. Jag tänkte då att problemet med det var, förutom att det är dåligt att köra över folk i största allmänhet, att det antagligen skulle kunna bli någon till honom inte alltför avlägsen släkting som förolyckades. Jag visste ju att han var uppväxt där. I en av villorna alltså.

Resan blir en resa också bland mina minnen. Det är här jag växt upp, bott i 24 år av mitt liv. Druckit min första häxblandning, flyttat till hyreshus i Norrsätra, lyssnat på Iron Maiden och headbangat till Metallica. Misslyckats i skolan och med slutbetygen men lyckats med att ta fyra påtårar på samma kopp kaffe på Marangoni. Fått veta att jag inte duger, fått veta av min mormor att det är struntprat och om någon har en annan uppfattning är det bara att ge dem en avhyvling. Gett dem en avhyvling och fått huvudet nedtryckt i en toalett på Murgårdsskolan.  Träffat mina bästa tjejkompisar, som fortfarande bor kvar. Festat i stadsparken och haft hooschparty på vintern i betaltoan på torget. Fixat hembränt av sprit-Fredrik och ökat min popularitet, utom hos socialkontoret. Blivit kändis på kuppen. Genom notis i Arbetarbladet ”ungdomsgäng hittades utanför socialkontoret med ett stort antal pet-flaskor innehållande hembränt”. Hamnat i tidningen igen efter bråk med ordningsvakt på en skoldansen. Åtalet nedlagd och mötet med ungdomsenheten blev lyckat då min pappa dök upp i Scan-reklam skjorta och en rastafari-fez. (Han samlar på fezer, alltså).

Udda var jag. Lillgammal. Någon skulle kunna ha misstänkt att jag rymdes inom det s.k. autistspektret. Hade på mig min mormors serveringskostym på skoldiscot i femman. Kavajslaget var prydd med en liten guldplatinerad fågelbrosch. Ingen bjöd upp mig när det blev tryckare. Trots min klädsel. Eller på grund av den. Det hela är fortfarande oklart. Till slut bjöd en kille ändå upp. Det var klassföräldrarna som instruerat honom att man måste dansa med alla, guldbrosch eller inte. Skönt, sa han, du var sist på min lista, nu får jag välja fritt igen. Killen hette Anders och hade ett peacemärke inrakat i nacken. Helt rätt. Så skulle man se ut, då -92 i Sandviken. Peacemärket dansade vidare med tjejerna i trumpetbyxor resten av kvällen. Jag hängde i hörnet och käkade Estrellas lättsaltade chips. Vem vet, kanske hade jag fått dansa mer om jag växt upp på Södermalm. Små barn i serveringsdräkter kanske var inne där på skoldiskona i mångfaldens och toleransens mecka.

Det är okej att kritisera bruksmentaliteten inifrån, men man vill inte att någon frisinnad hipster-typ från Södermalm ska ta sig ton, tycka till och kritisera. Man får gärna snacka skit om sin egen mamma men jävlar om någon annan gör det. Det vet väl jag. Fy fan när man bodde där. Alla balla killar, eller de trodde de var balla, bara för att de jobbade i baren på Prinsan, spelade bandy i SAIK eller bakade pizza på Viking. Eller oftast gjorde de en blandning av alltihop. Fy fan för att man var tvingad att prya en hel vecka på Sandvik i nian. Och fy fan för att jag blev utkastad från huvudkontoret för att jag och Pelle Ohlsson hånade några montrar i entrén. Fan vad trökigt med Mjölkbaren. Mjölkbaren?!? Det hörs ju bara på namnet. Var är det för restaurang egentligen? Och Folkan-discot sen, hur roligt kan det bli att dansa i ring till Bylando och bli kallad hora trots att man aldrig hånglat med någon?

Ändå längtar jag hela tiden tillbaka. Beställer bruna bönor med fläsk på mjölkbaren trots att jag egentligen inte gillar bönor. Det är hemlängtan eller kanske någon slags klasslängtan? Jag är på väg hem varje gång jag reser till Sandviken. Det är så det känns. Fortfarande. Trots snart tio år i storstan. Trots otaliga Almedalsveckor och konferenser på högfjällshotell.  Trots 1 maj-tal inför tiotusentals stockholmare i Kungsträdgården. Hemma är norr om Dalälven. I den lilla bruksorten Sandviken. Det är hit jag kommer när jag kommer hem.

We´re going to Ibiza!

Det här med utseendet är viktigt. Särskilt för kvinnor. Särskilt för feminister. Annars får man inte öppna käften, får munkavel. Blir inte lyssnad på. Samtidigt måste man balansera. Utseendet alltså. Det får inte gå för långt, då lyssnar ingen. Då görs man till kropp. Enbart. Käften talar men rösten är bara en accessoar till kroppen. Det är den som bedöms. Även om man tar världsrekord i friidrott. Omslagsflickan. Inte Guldmedaljören.

Man måste tänka på att se naturligt vacker ut. För det värsta som finns är dom som är onaturligt vackra. Spacklade. Falsk marknadsföring, inget att hänga i julgranen, bara att reklamera skiten, inget att sätta på piedestal. Ring konsumentverket! Eller Sverker Åström. Den käften lyssnar vi definitivt inte på. ”Hon har ju ansträngt sig”. Är inte född med perfekta anletsdrag och behärskar inte tekniken att ”sminka sig så att det inte syns.” Tjock kajalpenna och foundationrand. Billigt.  Dyrt ska det vara, men inte skrytigt. Lagom är ledstjärnan om man ska scora. Och det vill man ju.

Jag ska på stockholmsfest är bjuden tillsammans med dom 200 av dom närmsta vännerna, utvald, en av 200, inte illa pinkat av en tjej från bruket där största krogen tar in 170 pers. Tänk på brandrisken! I och för sig har det aldrig kommit så många. Utom på juldagen. Eller om Tomas Ledin är i stan. Då kommer alla. Jag kan inte klä upp mig, inte klä ner mig heller. Jag klär ut mig. Som på maskerad. Vill vara snygg, men inte för snygg. Vill vara lagom, och respekterad. Men misslyckas fatalt och ser istället ut som att jag ska på finlandskryssning. Inte på lokalfest i stockholms innerstad. Kanske borde uppsöka en skräddare. Finns det ens skräddare, nu för tiden?

Jag är nog fin i mina röda utklädningskläder inhandlade på Topshop, lite för mycket rygg kanske, och varför skulle jag försöka matcha det hela med röda lackskor och tånaglar. To much! Hur dum får man bli. Ser ju ut som att jag är på Ibiza och inte alls på Sveavägen. Mega fail.

Sen var det det där med rösten. Den gapar för mycket, låter som en man och skrattar för högt gör den också. Jävla röst. Vad håller den på med? Helt onaturligt. Inga lågmälda toner, inga beundrande blickar, varken från mig eller andra. Så jag gömmer mig bakom att det är ömsesidigt. En kompis säger att hon måste operera brösten, de är för små och hängiga. Någon med lagom stora fasta bröst rynkar på näsan. Usch. En pinnsmal modell säger att det spelar ingen roll om man är tjock. Det viktigaste är att man är godhjärtad. En annan vän berättar att hon vågar bada igen efter att hon gjort en gastric bypass-operation. Skönt säger jag och sitter kvar i bubbelpoolen.

När jag var liten klädde jag istället ut mig till pojkflicka. Det var bra. Pojkar är bra. Dom som ville vara flickpojkar däremot, dom var det synd om. Flickor är dåligt. Inget att eftersträva. Bara onödigt. Och framförallt bögigt. Usch. Pojkflickan var bra, svårt att vara lagom där också, men ändå. Men man fick ju förstås inte bröla och ta killarna på pattarna. Och ändå utses till skolans populäraste. Innan för ramarna, grabbig, men ändå underdånig. Annars var man ju inte ”hot”. Och hot vill ju alla vara. Särskilt i sjuan på Murgårdsskolan. Nån sa till mig en gång att jag gjorde mig fulare än vad jag är, inte utnyttjade hela min potential. Det kan stämma. Jag kammar tex inte håret när jag ska till skolan. Någon annan sa att det troligen beror på att jag har ADHD. Kan inte sortera. Så då har man fått utseendet diagnostiserat också. Skönt. En KBT-terapeut sa att jag nog var rädd för att vara lagomsnygg på partyn och att jag antagligen klädde ut mig som en slags sköld. Kan nog också stämma. Får börja läsa Elle. Den är väl classy? Eller? Min vän har på sig jympabyxor när vi går på fest, hon säger det inte, men jag att det är för att hon mår så dåligt över hur hon ser ut, så att hon känner att hon skulle bli hånad, om hon ens försökte, vara snygg alltså. Därför lika bra att låta bli. Hon vet vem hon är, ingen kan avslöja henne, dra ner brallorna. För det har hon redan gjort, själv.

Vi är på en fest bland likasinnade, män kommer fram och tar på mig, jag blir lite äcklad, känner mig som kropp. Men säger ingenting. En äldre man tar mig på rumpan och säger att jag liknar hans dotter. Jag blir äcklad. Av mig själv. Vill gå hem och ta av mig hor-kostymen som lockat fram kladdandet. Jag känner mig medskyldig. Jag ville ju vara snygg. Annars hade jag väl klätt mig i mus-kläderna inte i ibiza-outfiten. Äldre kvinnor som jag pratar med säger att efter en viss ålder slutade de att existera i de organisationer där dom befann sig, dom blev ointressanta. Osynliggjorda. Bara gamla. Kommer man rent av längta tillbaka till kladdandet när man fyllt 55? Då finns man ju åtminstone. När man blir kladdad på. Eller ska man kanske slå sig ihop med ett gäng 55-åriga tanter och kladda loss på de nya gossarna i 22 års-åldern. Höhö. (Skämta bara).  Det är svårt med utseende, man kan bli anklagad för allt möjligt. Man kan anklaga sig själv. Man kan misslyckas med att vara lagom. Finns det några kurser för hur man sminkar sig osynligt? Eller är klassbakgrunden omöjlig att sminka över? Funderar på att anmäla mig. Eller ska jag anmäla kursen? Till granskningsnämnden.

Linan att vandra på är smal. Huvudsaken att man tycker om sig själv säger någon lagomsöt. Lätt för dig att säga eggbrain! Tänker jag. Antagligen är det inte lätt för någon. Det fattar till och med jag. Utom för männen, dom kan vara skalliga, lönnfeta och ha hängröv och ändå bli ministrar eller få ligga 25-åringar. Ibland till och med samtidigt! (jag vet att det finns män som inte har det så lätt heller. Men här generaliserar vi grovt). Sällan är facken lika trånga. Hora eller madonna. Lagom eller to much. Smart eller snygg. Rolig eller ett våp. Vägen är smal, systrar, låt oss vandra den tillsammans. We´re going to Ibiza!

PS.  Jag vet att jag inte ser ut som en gris, så missuppfatta inte detta för ett försök att gå med håven. I alla fall inte den här gången.