fredag 21 februari 2014

Flickan som bär skulden

Texten är tidigare publicerad i magasinet RÖTT

Jag känner en flicka som för drygt tio år sedan bestämde sig för att flytta från lilla Sandviken till Uppsala för att plugga på gymnasiet. Jag antar att hon var nervös och förväntansfull inför nystarten. Hennes högstadietid hade inte varit den bästa. Hon pratade högt och sa ifrån när andra blev orättvist behandlade. Mobbarna skrek jävla fetto åt henne i korridoren. Hon grät när ingen annan såg. I lågstadiet fick den då nioåriga flickan veta av sin fröken att om hon tog en potatisplätt till så skulle hon kanske inte komma ut genom dörren. Framför resten av klassen meddelade fröken att ”det fick vara bra nu”. Skammen brände i kroppen på ett litet barn som bara räckt upp handen när mat-tanten frågat vilka som ville ha en potatisplätt till.

Hur ätstörningarna började minns hon inte. Men hon minns kroppsföraktet. Hur hon hatade sig själv. I Uppsala kunde saker kanske bli bättre. Nya ansikten. Andra vänner. Ny skola där ingen visste att hon sju år tidigare tänkt äta en potatisplätt till. En sen kväll i den nya staden hade hon lyckats smita in på krogen, trots att hon inte hade åldern inne. Spännande och lite pirrigt att dricka drinkar på lokal trots att hon bara var femton år. Några timmar senare vaknar flickan upp i en okänd lägenhet, fastspänd med sådana band som man använder till sopsäckar, ”kattstrypare”. Hon märker att det är tre män i lägenheten. Det är bara en av männen hon ser ansiktet på under våldtäkterna, medan hon ligger försvarslös och fastspänd i en säng i en stad långt borta från sin familj. Än idag kan hon känna smaken av svetten som droppade från honom. Hon tänker att nu dör jag, nu är det slut. Sen slocknar hon igen. Vaknar upp stundtals. Till slut säger mannen åt henne att gå och tvätta sig, hon märker att hon blöder. Hon rusar ut ur lägenheten, utan skor och väska springer hon för livet. Hittar en buss som tar henne därifrån, på en buss i Uppsala sitter en femtonårig flicka. Ett barn som hoppades på att livet skulle bli bättre, med ett sår som aldrig vill läka.

Flickan är min syster Linn. Männen blev aldrig dömda. Åtal nedlagt i brist på bevis. Hon, min syster, byter lakan varannan dag. Ibland klarar hon inte av beröring. Även om den som rör henne är sambon som hon älskar. Det går bara inte. För minnena av att vara fastspänd i en lägenhet i Uppsala tränger sig på. Ibland drömmer hon om det. Självföraktet har följt henne länge. Ätstörningar och självskador blivit en del av vardagen. Så kan det bli för den som hatar sin egen kropp. Som känner skuld, trots att skulden inte är hennes att bära. Såret gör det svårt att värdesätta sig själv och sin kropp. Länge ”valde” hon att leva med män som gjorde henne illa. Hon var inte värd mer. Kändes sig äcklig. Idag berättade hon för mig att hon fortfarande drömmer mardrömmar om han som tvingade henne att bada i klorin för att hon skulle ”bli ren”.

Någon undrar om feminismen har gått för långt. Jag undrar hur länge mäns våld ska få drabba kvinnor världen över. Utrikesdepartementet går i samband med en uppmärksammad gruppvåldtäkt ut med en varning till svenska kvinnliga turister som funderar på att åka till Indien. Jag tänker att den varningen kanske borde utvidgas till en varning om att befinna sig i svenska sovrum.

Sexualbrottslagstiftningen är en av de lagstiftningar som det har ändrats mest i över tid. Den kan fortfarande förstärkas. Men det finns ingen lagändring eller reform som kan komma åt mäns våld fullt ut. Ett nej blir ett ja i svensk domstol 2014. Trots lagförändringar. Det enskilt viktigaste är att prata om det. Igen och igen. Att inte förminska det till att handla om enskilda fall eller om privatsaker. Istället lyfta det som en självklar grundpelare när man talar om ett samhälle där människovärdet får vara rådande. Jag vill att vi lovar henne det, min allra käraste lillasyster.

4 kommentarer:

  1. Inga ord kan egentligen beskriva mina känslor nu. De är så många, så spretiga och så starka. Skam. Jag skäms för att vara man. Människa. Sorg. Ledsamhet. Lite uppgivenhet, men mest ilska. Hämndlystnad. Kärlek och stolthet för dig och din syster. Att ni orkar. Imponerad. Tacksamhet. Att ni vågar. Glädje, att det ändå, kanske, blir lite bättre, dag för dag. Hopp, att mina barn ska slippa.

    Tack vare människor som du och din syster.

    Tack.

    SvaraRadera
  2. Gråter for henne. Er sint, finner ikke ord.

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Vi ska inte skämmas för att vi är män, men vi ska ta ansvar för hur mänskligheten och manligheten behandlar kvinnor. En människa är vår syster, vår broder, vi själva - och vi är framtiden! Vi utnyttjar inte vår nästa och vi stoppar de som försöker.

    SvaraRadera