torsdag 14 januari 2016

Folköl och dunka-dunka

Det yras om nya fenomen i Sverige trots att varenda kotte vet att sexuella övergrepp är äldre än barna Hedenhös. Men ingen bryr sig om oss som blivit kladdade på, tafsade på och kränkta. Bara om vi kan spela en bricka i ett rasistiskt spel. Annars är vi helt osynliggjorda. Det gör mig så jävla förbannad.

Jag hatar festivaler. Jag kan inte tänka mig något värre straff än att behöva åka på en festival. Åtminstone inte inom rimliga proportioner. När andra ungdomar i slutet av nittiotalet samlade ihop pengar för att åka på Hultsfredsfestivalen satt jag gladeligen hemma i Sandviken och lyssnade på Rage Against the Machine på min cd-spelare. Inga bajsmän så långt ögat kunde nå, jippie!

En gång bokade jag i och för sig in mig på en gruppresa till hårdrocksfestivalen Wacken. Allt för att imponera på min nya pojkvän. Men jag pallade inte till slut och tvingade honom att åka på busscharter till Costa Brava istället. Puh! Grisfester i mitt hjärta. Rena Nobelfesterna om man jämför med partyt på festivalcampingens område.

När jag blev vald till förbundsordförande för Ung Vänster 2005 visste jag att det var kört. Jag skulle inte kunna komma undan längre. Jag nästan grät när jag satt på Krösatåget som rullade in på Hultsfreds perrong. Den ångesten. Påminde mig själv att jag åtminstone inte skulle behöva övernatta i tält. Tacka gud för att det finns partilokaler! Och att jag skulle få se Black Sabbath. Så coolt. Allt blev inte riktigt så hemskt som jag hade tänkt mig. Såg aldrig någon bajsman, Ozzy var kung och vi delade en massa flygblad. Men en snubbe sket på vårt informationstält. En annan försökte pissa på vår skylt och när jag beklagade mig försökte han pissa på mig istället. Hora blev jag nog kallad ca 18 gånger och minst lika många personer kladdade på mig samtidigt som de försökte locka med en dejt och avslagen folköl. Men ingen brydde sig när man klagade. Kom igen, det var ju för fan festival och lite fick man ju tåla.

Fjortisarna fick nog tåla ännu mer än jag som nästan var fullvuxen. Det ingick liksom i festivalbiljetten tillsammans med de obligatoriskt leriga brallorna. Just därför har jag tillsammans med många andra arrangerat självförsvar för tjejer på festivaler och nattvandrat bland tälten.  Alltså man vill ju inte vara världens tråkigaste moraltant. Man kan faktiskt ha det jättetrevligt på festival, även fast man är blöt och lerig. Det är säkert jättekul att dricka avslagen folköl, egentligen. Till och med unga tjejer kan ha skoj på festival, det är jag helt övertygad om. Eller det är i alla fall en hel del av mina tjejkompisar.

Men såväl som på festivaler som i andra sammanhang beskärs kvinnors och flickors livsutrymme. Alltid riskkalkylera. Aldrig slappna av. Ständigt tänka sig för.  Vara på sin vakt. Mot de korta kjolarna och alkoholhaltiga dryckerna. Annars fick man skylla sig själv. Fick skulden trots att den inte var vår att bära. Just därför gör rasismen som flödat fritt efter nyhetsrapporteringen om sexuella trakasserier och övergrepp på festivaler mig så beklämd. Man kan riktigt se hur en del lyser upp, ”nu har de satt sin sista potatis, de afghanska flyktingbarnen!” Män som hatar kvinnor hatar invandrare ännu mer och använder övergreppen som slagträ. ”Kom inte hit och våldta våra kvinnor” vrålar dom aggressivt. ”För det ska vi banne mig göra själva”. Menar dom egentligen.



3 kommentarer:

  1. Heja Ida, du är bäst! Du har så rätt, de bryr sej inte om oss egentligen, de är bara ute efter att få använda oss som ursäkt för att få bröla ut sitt hat och sin rasism.

    SvaraRadera