Individer och strukturer

Det finns flera relevanta diskussioner som man kan ta kring metoo, men en av dessa tycker jag är att det nu visar sig hur omfattande våldet och kränkningarna mot kvinnor faktiskt är. Detta har påtalats tidigare tex inom forskningen och politiken. Men ofta har den utgångspunkten förlöjligats eller motarbetats det grövsta. Kanske kan vi efter detta återigen få en diskussion som innefattar en sammanhängande våldsförståelse. Generellt så saknar samhällsdebatten strukturella insikter om det som har gemensamma drag och det som kan förena är inte i fokus. Individfokuset och det som skiljer saker och ting i från varandra kan förstås vara mycket relevant. Men det får aldrig ersätta eller dominera debatten/forskningen etc. Själv är jag ju en akademisk nolla men tycker ändå man ser hur forskning/högskolevärlden följer samma mönster som övrigt samhälle.

I mina studier nu när jag pluggar till socionom är det mycket fokus på det som avviker. Tex äldre behöver inte vara deppiga de kan va skitglada och vilja dansa på club, kvinnor kan vara förövare och misshandla sina män, om vi pratar äldre och arbetsmarknad är fokus inte att folk inte pallar jobba till pension utan att man inte ”får” jobba efter 70.  Vi har haft hela tema-dagar om specifika våldsuttryck men inte en enda om våld mot kvinnor i stort. Pratat om att de som missbrukar, är psykiskt sjuka eller utsatta för prostitution är stigmatiserade. Det kan jag skriva under på. Men vad gör vi då för att ändra detta. Fixar missbruksvården? Bekämpar arbetslösheten, lagför män som köper sex, avskaffar kapitalismen och könsmaktsordningen? Nej, lösningen enligt vissa. Sluta ”döma” som vi förstås bör göra men vad innebär det konkret? Vi pratar om att inte ha en sådan ”medelklassig” uppfattning om vad ett bra liv är ”vissa kanske tycker det är härligt att bo på plattan” ta droger och sälja sig själv. Vi pratar om de som inte får plats inom normer men inte om de som förtrycks trots att dom är en del av den. Maktfrågor är inte i centrum. Jag tror att om man ska kunna titta kvalitativt på företeelser som inte är det gängse eller det vanligast förekommande, så behöver man kombinera detta med en ram. Om man ska kunna se vilka som inte får plats inom normen, så måste man ju ha en bild av vad den normen innefattar, vilka förtryck som finns inom den.

De senare decenniernas förlamning gällande att inte använda ekonomiska verktyg till att motverka orättvisor har banat väg för individtolkningen och vägran att se strukturer. Självklart inte helt ensamt i alla lägen men definitivt en bidragande orsak. Visst ska vi diskutera/forska om/utgå från avvikelser och det som inte följer majoriteter och vi ska avslöja stereotyper. Men för att kunna göra det krävs ett erkännande av det strukturella och sammanhållna, annars riskerar individfokuset/avvikelserna bli istället för eller i motsättning till. Det tycker jag är olyckligt. Den gemensamma berättelsen om mäns våld mot kvinnor om varför just män är förövare är viktig. Annars osynliggör vi ett omfattande samhällsproblem och dess orsaker. Detta gör inte att vi inte kan säga att en grov våldtäkt är någonting annat än ett sexuellt ofredande. Det innebär inte att vi som arbetar med människor ska bemöta en person som vittnar om att ha utsatts för övergrepp som barn på samma vis som någon som blivit kladdad på i krogkön. Att hela organisationer behöver jobba med intern jämställdhet står inte i motsättning till att personer som begått sexuella trakasserier i en organisation ska bemötas med specifika reprimander. Allt detta är snarare en förutsättning för varandra.