Det är inte du, det är jag

Jag byter tunnelbanan tre gånger. In och ut. Dörrarna stängs. Det är mycket folk. Som vanligt. Alla går jättefort, jag går jättefort. Slussen ser ut som skit. Men kulturfolket verkar gilla den. Så jag måste ha missat något. Stirrar bort mot alla ”våldtäktstunnlar” och tänker att det är nog inte mycket att se. Trots kulturarbetarplakaten. Struntar egentligen om hela området täcks med neonfärgade hoppborgar. Men det säger jag förstås inte. Håller det för mig själv. Det finns ju värre saker. Andra plakat som borde hissas. Någon borde vråla om arbetslösheten. Eller något annat begripligt, tänker jag småsint. Det går att göra flera plakat. Såklart. Men man får ju prioritera. Och se till att det ena inte skymmer det andra. Jag borde förnya mig. Inte vara så förutsägbar. Börja klaga på något annat, dra saker ett varv till, se med andra ögon. Men jag kan inte. Ursäktar mig genom att kokettera med min inskränkthet. Bruksmentaliteten. Den är bra att ha.

En samtalsledare (blekfis) frågar mig i en feministisk panel varför alla paneldeltagare är vita. Jag frågar varför deras publik på arrangemanget är det. De normativa ifrågasätter normer. Men är antagligen halvt omedveten om sin egen roll i normskapande. Lustigt. Nästan som att det vore en fråga om inställning. Säger man hen, så har man vunnit. Annat är det om man tryckt på sin unge en rosa klänning, då blir det skamvrån. Herregud! Du upprätthåller ju könsstereotypa mönster. Och ska därför dödens dö! Eller åtminstone skämmas. De som tagit ställning vet mest, och kan därför svära sig själva fria från ansvaret. Oavsett vilken klass- och könstillhörighet hensen i fråga har. Sedan undrar de varför vi inte dyker upp. Vi som bor i förorterna, eller i glesbygden för den delen. Men det finns säkert någon teori om det också som man kan ta ställning för.

Klass är det ingen som bryr sig om längre. Det är knappt ens med som en kategori i tävlingen om vem som är mest diskriminerad. Åtminstone vinner den aldrig. Kvinna är inte längre synonymt för underordning. Det räcker inte. Utgångspunkten är att det är ”vi” som diskuterar ”dom”. Och de som är finast och renast är de som kommit på att ”dom andra” saknas (men bjud in dom då! ) ”Jag vet, vi lägger det intellektuella samtalet i Tensta nästa gång” utbrister en välmenande röst. Jag, som bott i Tensta i fem år, skrockar lite överlägset, och tänker på hur lustigt det skulle vara. ”Kära Tenstabor vi vill samtala med er om queerteori!”. Ännu skojigare skulle det vara om vi åkte till bruksorten med samma tema. Höhö. Men dit är det ingen som vill fara. Helt ute. Helt enkelt. ”Dom” själva säger inte så mycket. Sitter väl hemma och kollar Top model. Usch!

Jag hade velat berätta om förnedringen. Om att stå till arbetsmarknadens förfogande. Om att inte kunna betala hyran. Sitta i telefonköer. Förvandlas till rättshaverist. Skrika ”kärring”, börja lipa. Få ångest. Tvinga sig själv till nya telefonköer. Och be ”kärringen” om ursäkt. Mössan i hand. Men ingen frågar mig om det så jag berättar om något abstrakt. Statistik och teorier. Folk applåderar. Tack, säger jag, och niger.

Tillsammans är det ingen som vill vara längre. Det är ju så tråkigt. Att vara många. När man kan vara en liten rättrådig grupp. Där alla talar samma språk. Bor på samma adress. Har liknande böcker i bokhyllan. Ingen TV. Trendiga frisyrer. Och individuellt har de tagit ställning. Mot normer. Duktig flicka!

Tar tunnelbanan hem. Vid Slussen är det mörkt. Ser några råttor. De verkar också gilla stället. En människa sitter och tigger vid utgången. Nedslående blick. Förnedring. Jag lägger dit en tia. Och skäms. Över min överlägsenhet. Över plakaten som är för få. Som är otillräckliga, för att möta det omänskliga.