Spegel, spegel på väggen där

En del har kritiserat mitt inlägg om hår. Några förväntade - grabbhalvor förstås, som för fram uppfattningen att de tycker att kvinnor bör raka sig. Vissa anser att frågan är irrelevant. Andra maskerar sin irritation över orakade armhålor med att säga att det är bra med ”debatt”.

Från ett helt annat håll har det dykt upp uppfattningar om att det ändå är smått provocerande att jag skrev att jag brukar raka mig. Åsikten levereras av somliga feminister, som irriterar sig på kvinnor som inte pallar trycket, lever upp till ideal eller av olika skäl helt enkelt väljer att ansa sin hårväxt. Man blir trött.

Var ska man börja? Jag lämnar miffomännen därhän, har redan skrivit om dem. Istället skulle jag vilja vädja till den måhända lilla, men inte obetydliga, skara feministtjejer som verkar tro att allt bara är ”Just do it”.

Jag vill personligen inte ha förebilder som framstår som ouppnåeliga superhjältar, som genom sin nedlåtande uppläxning förnekar det som är mänskligt.

Viljan att vara attraktiv och åtrådd finns både hos män och hos kvinnor. Det är inget konstigt med det. Men det är otvetydigt så att pressen är hårdare på tjejer. Mina tjejkompisar svälter sig och sparar ihop alla pengar de tjänat på Ica för att operera en redan perfekt näsa. Kvinnliga skådisar kasseras vid fyrtio om de inte fortsätter se ut som om de var tjugo, medan män som Bruce Willis fortfarande får spela huvudrollen och fortsätta att få ligga med tjugoåriga fotomodeller. Männen är heta trots att naturen haft sin gång.

Man kan konstatera det, att det är ett problem. Men det är en annan sak än att vissa feminister från sina höga hästar föraktar kvinnor som rakar och fixar sig, för deras ”svaghet” och verkar tro att det är de hårlösa kvinnorna som bör bekämpas, snarare än patriarkatet. Konstigt nog har ”just do it”-feministerna ofta riktigt fräsiga frisyrer och hipstersbrallor (bara en iakttagelse, ingen kritik). Men det är lugnt. De kommer undan. Genom sina armhålor.

För mig handlar inte debatten primärt om hår, utan om att vissa män anser sig ha rätten att dra igång en hatkampanj på grund av att en kvinna inte inordnade sig i det normsystem som föreligger vad det gäller kvinnlighet. Eller ännu värre - att hon inte ens skämdes över det. Vad som anses attraktivt tåls att diskuteras, hur ouppnåeliga skönhetsideal leder till ångest och ohälsa bland tjejer är en väldigt viktig aspekt. Det är något som mer eller mindre drabbar oss allra flesta, håriga som hårlösa.

Genom att manifestera sin överordning kan ”just do it”-feministena visa hur de individuellt slagit sig fria. Är lite bättre än oss andra. De svarar på kvinnors kroppskomplex med ”ta en kaka!”, som om det vore det enklaste i världen att skaka av sig samhällets smalideal. Genom att vägra vara offer tror de att de kan ställa sig utanför en samhällsprocess som känns inpå bara skinnet. För ett offer är ju det mest patetiska man kan vara. Min uppfattning är tvärtom, att våga vara offer är nyckeln till en verklig frigörelse.

När vi inser att vi tillsammans är offer för ett förtryck då kan vi på allvar göra någonting åt det. Utan att moralisera. Säga ”fan, ibland tycker jag att jag ser fet ut, ibland pallar jag inte att stå upp emot min kille, ibland har jag skor för att jag tycker att dom är snygga fast jag får ont i fötterna” (och allvarligt, är det hela världen då?). Sedan hittar vi oss själva i varandra och kan gå ihop, utforma strategier och lyfta varandra – med eller utan hår. Kärnan i frigörelsekampen ligger i skuldbefrielsen och den kollektiva bekännelsen.

Det blir så lätt en symboldebatt. Det är okej att vara snygg som fan bara man låter håret växa. Men att vara ful... Herregud! Vem älskar en då? Oavsett hår. För att vara en bra feminist ska man inte bry sig för mycket, men samtidigt helst vara oklanderligt snygg. Man får spendera timmar framför spegeln, så länge det inte märks, eller så länge det inte är enligt Cosmopolitans modesidor. (Det gäller att ha en snygg grundplåt). Poängen måste väl ändå vara att vi ska hålla ihop. Bygga ett systerskap. Så att vi har en chans. Då måste vi sluta döma och klanka ner på varandra. Sluta konkurrera och exkludera.

Jag kan själv bli fett trött på mansfjäskarna. På dem som gör sig dummare än vad de är, eller på de, på de som säger ”wooow!” och ”faaantasiskt!” så fort en kille öppnar käften. Nickar, ler och bekräftar. På de som vänder sig främst till män för vägledning och support. Men visst, knäppast är ju ändå alltid männen.

Jag förstår strategin förstås. Det smäller högre att få cred från en karl och att spela på tjejrollen kan vara ett sätt att ta sig fram. Men i längden är det värdelöst som strategi för att stärka kvinnor som grupp. Och eftersom beteendet premieras, beskärs mitt utrymme att inte bete sig så. Jag erkänner: jag har själv ibland syndat. Funderat på möjliga sätt att ta mig fram via mäns uppskattning. Men jag är för dålig på det. Pajar det hela. På olika sätt. Avbryter, tipsar och tror att jag är världsmästare (Inte så sexigt).

Det är fascinerande, hur de kan gå igång på det. Männen alltså. På ojämlikheten. Men jag antar att det känns skönt att vara kung. Viken snubbe vill egentligen äkta en kronprinsessa och själv vara hertigen av Västergötland? Inte så många. De vill vara herren på täppan. Inte överträffas, utmanas, och avslöjas.