Ty makten är din

Det går utför för maktperspektivet, det har det gjort länge. Uppdrag granskning sänder löpande reportage där de vänder upp och ner på världen. Arbetsplatserna suger - det kommer de ofta fram till. Bra, för arbetsmiljön suger faktiskt på riktigt. Men när ”pamparna” ska granskas så är det oftast nån facklig representant som får stå till svars och stamma fram sina ursäkter till Janne J på bästa sändningstid. Arbetsgivarna kommer undan, eller i bästa fall jämställs deras agerande med fackets. Ungefär som att facket var någon slags statlig myndighet, eller ett organ likställt med den allsmäktige. All makt åt Tengil vår befriare. De har bara struntat i det och åkt på pampkryssning i stället. De som borde grillas, arbetsgivarna, skyller också på facket. Och så börjar det kännas som att man läser ”En ding ding värld”. Att det handlar om parter och om styrkeförhållanden framgår inte av ”granskningen”. Lika bra att kolla Halv åtta hos mig istället. Där pågår tävlingen åtminstone mellan jämbördiga parter. Och framförallt, det handlar bara om mat.

Ibland darrar vi på manschetten, som det så populärt heter - numera även inom vänstern. När det gäller klass och kön, över- och underordning. Om vem som har makten och om vem som inte har det. Sådant förändras över tid. Vissa saker består alltid. Men att kunna läsa sin kontext, se sin samtid, är nödvändigt för oss som vill frigöra. Snackar man med en del snubbar så verkar de tro att vi lever i ett matriarkat, eller i alla fall i en värld utan strukturer vad det gäller kön. ”Härskartekniker” blir avkönat och alla som är allmänt dumma eller elaka anklagas för att använda dem. Oavsett kön. Skämtar man om manssamhället på sin facebook så har man snabbare än man kan ropa karlslok en man i sin logg som undrar hur det skulle uppfattas om man skrev samma sak om kvinnor. Men vart finns kvinnosamhället? Snälla berätta, för då vill jag sticka dit. Bums.

En bekant menar att det är lika illa om de i Tensta snackar skit om de i Hammarby Sjöstad, som tvärtom. Jag avlider. Eller nej, det gör jag inte förstås. Men hallå! Har du hört talas om klassamhället? Andra är skraja för muslimer, och debatterar hur ruskigt det är i förorterna. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna, ändå anses det radikalt att bekämpa religion. Frågar du mig så är det så mycket 50-tal. Been there, done that. Är helt säker på att en ateist är mer inne och hipp i Stockholms innerstad än vad en pingstvän är, så jag räds inte religionen längre. Inte i en svensk kontext (fattar förstås att det är sjukt vidrigt att göra en Åke Green, menar bara att det inte är han som har makten). Och det är ju i Sverige vi bor, sist jag kollade. Att slå på den som redan ligger är ett favorit-tema när det gäller muslimer. Vi fokuserar oftare på hur vi ska rädda beslöjade kvinnor från slöjan än hur vi ska rädda dem från hatbrotten som kraftigt ökat mot samma grupp. (Nu har jag inte påstått att man inte ska hjälpa misshandelsoffer, lika bra att klargöra detta, så man slipper den gubben). Men visst är det lite skumt att tre av fyra debattprogram handlar om heders, slöjor eller liknande, när vi pratar mäns våld? Vad beror proportionerna på, frågar jag mig. Retoriskt förstås. Och varför finns det ingen Ulla-Britta-dag i Pajala eller ett Lena-torg i Uppsala? I och med liknande företeelser, med skillnaden att namnen på kvinnorna klingar utländskt. Det är inte samma sak. Exakt. Jag har hajat det. Men ändå, mördade är de allihopa. Rasistiska tendenser sätter dagordningen i Europa. Det borde vara det som debatteras och inte risken för att sharia-lagar helt plötsligt skulle kunna ta över Sverige. För hur troligt är det. Säger som kidsen. Inte så jävla.

Vänder man upp och ner på allting, ser samhället utan strukturer och maktordningar, är det enkelt att förstå hur man ibland landar så fel. Man pratar om hen-pedagogik i skolan. Istället för att arbeta kompensatoriskt mot stereotypa könsmönster, lära tjejer att det de utsätts för, med lägre lön eller sexuella trakasserier beror just på att de är tjejer, ska vi säga ”lalala”, hålla för öronen och tro att målet är uppnått bara man låtsas om att det inte finns skillnader. Eller genom att säga att vi är de 99 procenten. Det slutar med att vi är en promille, om ens det, som står på Sergels torg och gastar. För vi har inte samma intressen som den andel av de 99 som bor på solsidan. För övrigt så vill de nog inte ens komma, även om de är inbjudna. Och sen har vi den stackars medelklassen. Självklart måste vi få med dem, men att låtsas om att det inte finns några skiktningar är ju bara dumt. Och att locka dem gottepåsar som med skattesänkningar och ombildningar är ju direkt infantilt. Känns lite som när man försökte fjäska för populäraste killen i klassen. Slutresultatet: tom godispåse och ingen respekt kvar alls från vederbörande. Snopet. Det finns en massa exempel på hur maktperpektivet urholkas. Lika goda kålsupare-menatliteten är i bäste fall fegt och lite dumt, i längden fäller den krokben för våra chanser att att utmana och omdana. Det är en viktig insikt för alla oss som slår underifrån. Och vi måste återta maktperspektivet och de strukturella analyserna. Tvinga in det i den allmänna debatten, som en självklar utgångspunkt att diskutera utifrån. Amen till det.