Klass, kön, surrogat och moralen

Har problem med moraldebatten när det gäller surrogatmödraskap. Hade problem med moraldebatten när sexköpslagen debatterades. Det finns garanterat debattörer som motsätter sig surrogatmödraskap och förändringar av sexköpslagen främst utifrån en värdekonservativ moralisk utgångspunkt (t.ex. Kd). Det finns också de som landar i den motsatta slutsatsen i sakfrågan, med hjälp av samma moralism - i USA finns det gott om högerkonservativa anhängare till surrogat. Den debatt som man nu kan följa i Sverige är, bland annat därför, på många sätt förvirrande och märklig.

Att erkänna mänskliga känslor i debatten om surrogatmödraskap, anses av vissa synonymt med moralism. Att påpeka att det är kvinnor som bär barnet under en graviditet utmålas från en del håll närmast som ett biologistiskt vurmande, trots att det egentligen bara är fakta - ett konstaterande. Långt ifrån alla förespråkare av surrogat landar där. Men till de som gör det, har jag en del funderingar. Jag menar att en feminism som inte tar hänsyn till mänskliga känslor som en intressant, och viktig del av frigörelsekampen gör sig, i bästa fall, irrelevant.

Ibland uppfattar jag en väldigt liberal människosyn även inom arbetarrörelsen. Att människor ska skiljas totalt från sina kroppar, att detta är möjligt och önskvärt. Att känslor, såsom anknytning till barnet man bär, är konservativt svammel. Det oroar mig, eftersom grunden till att jag kämpar handlar om att frigöra känslorna, inte utplåna och förneka dem. Alla kvinnor känner inte likadant under en graviditet, men att en anknytning kan skapas till ett barn som du bär runt på i nio månader är väl inte särskilt konstigt? Det är inte heller moralism att säga det, tvärtom. Det har med kroppen och psykologin att göra, i ett för mig självklart samspel (däremot har jag svårt att tro att barnet får en anknytning till modern, så det stickspåret, som dyker upp ibland, hör inte till min argumentation).

Man kan säga mycket, men det finns ett flertal exempel på hur snett det gått i länder som infört surrogat, även altruistiskt sådant. I England är det inte så många som anmäler sig frivilligt till en gratis insats, som det innebär att bära ett barn i nio månader för att sedan lämna bort det. Därför har även det kommersiella nyttjandet av surrogat ökat i och med legaliseringen. Inte så konstigt när marknaden väcks. De nationer som toppar statistiken för att köpa barn av indiska surrogatmödrar är England och USA – trots att det är lagligt med ett altruistiskt surrogat i respektive länder. Det finns även exempel på hur kvinnor fått kontanter, husrenoveringar och andra ekonomiska ersättningar under bordet (hur ska man kontrollera att det aldrig kommer ske i Sverige, blir förstås följdfrågan). Den vanligaste surrogatmamman har arbetarklassbakgrund. Det är trots allt rätt slitigt att låna ut sin kropp under en så lång tid - inget för en kvinna i karriären.

Organisationen RFSL i Sverige säger sig även vilja utreda ett kommersiellt surrogatmödraskap. Sätter man bollen i rullning, så rullar den. Jag tror inte att det är konstigare än så. Andra vänder sig helt emot tanken om betalning för surrogat och ser inte kopplingen mellan kommersiellt och altruistiskt, trots exemplet med utvecklingen i England, som tydligt vittnar om kopplingen. De som förespråkar ett altruistiskt surrogatmödraskap vill inte förknippas med de som förespråkar ett kommersiellt. Det har jag respekt för - jag tror inte att dessa individer i hemlighet vill införa ett kommersiellt surrogat, tvärtom. Däremot tror jag tyvärr att det blir konsekvensen, oavsett syfte. Gränsdragningarna mellan ett kommersiellt och ett altruistiskt surrogat är glidande och därför är det svårt att inte diskutera båda samtidigt.

Ett av de vanligaste argumenten för surrogatsystemet, är att det finns kvinnor som vill bära ett barn åt någon annan. Jag menar att det inte är skäl nog för en legalisering. Stora delar av vår lagstiftning bygger på att skydda människor - ”de svaga” om man så vill. Det finns alltid individuella skillnader. Poängen är att med en sådan här lagstiftning så riskerar en del kvinnor att fara illa. Det är därför den inte ska införas - inte för att vi på förhand kan säga att ingen kvinna skulle vilja bli surrogatmamma. Vi vet, bland annat genom exempel från andra länder, att det med stor sannolikhet kommer att finnas kvinnor som kommer att fara illa. Vår lagstiftning är generell. Den bygger inte på lyckliga undantag. Det finns folk som kan använda narkotika en eller ett par gånger utan att lida av det, men trots detta så finns det lagar som reglerar just narkotika. Lagarna gäller för alla. Samma sak gäller sexköp - jag kan inte gå i god för att det inte finns en enda prostituerad som inte lider, men jag kan garantera att en stor andel gör det (inga jämförelser i övrigt här).

Organtransplantation och organhandel förs fram i debatten som ett argument. Man pekar på hur ett tillåtande av organtrandonation i Sverige också minskar en illegal handel. Men efterfrågan på organ är begränsad till ett behov, efterfrågan på barn är potentiellt hur stor som helst. Jag antar att jämförelsen används p.g.a. att det också kan kopplas till kroppen, men där slutar ju likheterna. En njure är en njure och ett barn är någonting annat. Du utvecklar till exempel sällan ett känslomässigt band till njuren.

Jag har inte sett några trevliga program på SVT om hur västerlänningar åker ner till andra länder och köper organ av fattiga. Det är helt enkelt inte socialt accepterat och det vore inte särskilt troligt att en allmänt respekterad förening i Sverige likt RFSL skulle få för sig att utreda kommersiell organhandel. När det handlar om surrogatbarn finns det däremot gott om lyckoreportage.

Jag förstår barnlängtan. Den kan vara väldigt stark. Det kan de flesta av oss inse och känna. Kanske är det därför det är så enkelt att se mellan fingrarna med konsekvenserna i den här frågan. Kanske är det därför det i delar av debatten blundas för att vi har ett klass- och könssamhälle där ”fria val” är relativt begränsade. Vi kan låta bli att se pengarna under bordet, eller till och med glädjas med den indiska surrogatmamman som genom att sälja ett barn kunde finanserna skolgången för sitt andra barn (exemplet kommer från ett program som sänts på SVT - ”Barn till varje pris”).

Jämförelsen med adoption kommer ofta upp. Även där tycker jag att man glömmer att adoption inte är problemfritt och att det självklart ofta sker mot föräldrarnas egentliga vilja. Bara för att barnet kommer till en bra familj betyder det inte att de biologiska föräldrarna inte saknar det. Men det är en redan befintlig situation där det oftast p.g.a. ekonomiska skäl blir omöjligt att välja att vara förälder. Valet står mellan adoption och ett liv på gatan. I en jämlik värld med en generös aborträtt skulle adoptionsfenomenet i princip vara obefintligt.

Den nya tekniken som innebär att man för in någons ägg i en annan persons livmoder, garanterar i princip att surrogatmodern inte kan ångra sig eftersom barnet inte är genetiskt hennes. Snacka om biologism. Den som bär barnet har ingen talan. De som bestämmer är ägg- och spermadonatorn. Det finns fall i USA där kvinnor som ångrat tvingats lämna ifrån sig barnet, eftersom de inte genetiskt är släkt.

Vi reglerar mycket som hör till det mänskliga livet. Det finns inte alltid en ”fri” vilja, därför är det viktigt att samhället sätter gränser. Det handlar om att skydda från utnyttjande. Att ändra sig när det par man lovat bort barnet till redan inrett barnkammaren, blivit lyckliga, är en teoretisk valfrihet. I praktiken är det mycket svårt – särskilt om det är någon man känner. I andra situationer har vi stor förståelse för att en nära relation knappast gör saker enklare eller bättre, detsamma gäller förstås detta. Att ändra sig om man redan fått pengarna under bordet är förstås i princip omöjligt.

Det är bäst att vara tydlig: jag är ingen kärnfamiljsfundamentalist. Många barn lever idag utan en av sina biologiska föräldrar som vårdnadshavare. Det är fullt möjligt att avsäga sig vårdnaden, det finns det ju gott om män som gör idag. Vill den biologiska modern inte vara vårdnadshavare är det inte omöjligt att lösa. Fler vårdnadshavare, assisterad insemination för alla möjliga familjebildningar och ett mer aktivt arbete för HBT-personers rätt att adoptera är viktigt för att lösa de mänskliga sorger som barnlöshet kan innebära (även om det i och för sig fortfarande i de flesta fall är heteropar som är ”kunder” till surrogatbarn). Det finns annat man kan göra än att lagstifta om att kvinnor avtalar bort vårdnaden innan barnet är fött. Visst finns det stora problem med att tillgodose människors barnlängtan. Jag vill själv ha barn och har en djup förståelse för vilken sorg barnlöshet kan innebära. Men lösningen på detta är inte surrogatmödraskap.

Jag pratade med min mamma om de här sakerna i bilen på väg till tåget. Hon sa: ”men tänk vad hemskt om jag skulle behöva säga nej till dig, om du inte kunde få barn. Jag skulle inte vilja bära ett barn och ge bort det till en släkting. Men att säga nej...”.

Jag förstår den känslan.

Just därför ska kvinnor inte behöva säga nej, det ska samhället göra åt oss.