onsdag 14 december 2011

Vi kommer inte att dö samtidigt du och jag

Jag tänker skriva om döden. För jag tänker på den. Jag vill att vi tar in döden. Inte abstrakt utan handfast. Inte bara genom genom statistik och siffror. Utan genom människan. Det sägs att alla ska vi dö någon gång. Det är sant. Men ändå inte. För vi kommer inte att dö samtidigt du och jag. Vad är fem års extra livstid värd? Jag frågar min farsa, han säger att man ska vara glad så länge man lever. Jag håller med. Mellan de som saknar en eftergymnasial utbildning skiljer det fem år i livslängd mot de som studerar vidare. Mellan de lågutbildade och de riktigt högutbildade ännu mer. Mellan Danderyd och Tensta. Mellan Sandviken och Vellinge. Vilket rån tänker jag. Måste ha genomförts under pistolhot. Samhället är alltså konstruerat på så vis att vi dör fem år tidigare än er. Det borde hamna på löpsedeln. Vi har blivit bestulna. Inte på en Rolexklocka utan på en levnadstid. Borde anmälas till polisen. Leda till åtal och fällande dom. Pang. Man kan ju inte få ta död på folk. Ostraffat.

I nöd och lust. Tills döden skiljer oss åt. Heter det. Inget av detta stämmer. Nöden för oss är en annan. Skiftarbete, förslitningsskador, tunga lyft. Långsamt dödar det oss. Med arbetsplatsolyckor går det snabbt. Swoop så var han borta.

Man gör ju vad nöden kräver oavsett om man har lust. Livspusslet. Farfar jobbade som vägarbetare. Han skakar lika kraftigt som maskinen han arbetade vid. Kanske lika bra att vi dör ändå säger han och försöker pricka munnen med gaffeln. Har inte råd att leva så länge till säger farmor. Fråga pensionssystemet.

Okej, ni kan köpa vårt arbete, beslagta delar av våra kroppar. Men att en människa äger en annan människa så fullt ut. Att det är på liv och död. Är väl ändå höjden av allsköns jävlighet. Jag säger: inga kommentarer. Med eftertryck.

Stig Sjödin

Hur länge har du varit handformare?
Hur länge har du stått vid valsartången?
I över trettio år. Det var inte dåligt.
Hur har du det med ryggen? Är den slut fast du bara är drygt femtio?
Jaså, de har börjat tala om förtidspension.
Då vet du alltså priset och livslängden för en rygg.
Tycker du inte det är för lågt?
Får jag vara närgången och fråga, vad tar du för ett kilo smärta?

Men livet har sina goda stunder. Så just nu vill jag leva. Vi får skylla oss själva. Vi röker, super, käkar hamburgardressing som fredagsmys. Istället för skaldjursplatå. Feta är vi också. Tills Anna Skipper kommer och gör TV av det hela. Visar upp oss på bästa sändningstid. Mamma är bränn-sveda-kärring-sjuk. Jag med. Men det är inget man dör av. Skönt. För jag gör vad som helst för att få leva. Någon vill rädda oss med fettskatt och avdrag på frukt och grönt. Det fnyser jag åt. Because I'm worth it.

Allt annat kan man hitta sätt att sopa under mattan. Inte låtsas om. Spela roll liksom. Alla lika alla olika. Men fem års levnadstid, kan man inte gömma undan. Så jag frågar min pappa igen: vad skulle du göra med fem år till? Det vete fan, säger han och pular munnen full med smågodis från butiken. Vore ju kul att få va med när du fyllde femtio kanske, eller barnbarnen, som du kommer att få, deras uppväxt liksom, men vi får hoppas på det bästa säger han och tar en näve till.

Vi sitter i kompisens kök, hans farsa får ett utbrott när han stolt berättar att han fått fast på Sandvik. "Ska ru ta dö på dig ungdjävel", vrålspottar han. Vi fattade inte vad han menade, han jobbade ju där själv, bästa jobbet i stan, och grabben skulle lätt få råd att åka till Thailand i vinter. Tjäna fett. Med våra mått mätt. Mega.

Men det stämmer. Han kommer att ta död på sig. Så vad ska man säga?

Spring för livet. Om livet är dig kärt. Men till vad? Klassresan har redan gått och vi står kvar på skolgården, med räkningar att betala, tänder att laga, ungar att mata och föräldrar att ombesörja.

Stig Sjödin

Motsträvigt och med hjärtat fullt av trots
erkänner jag detta;
det var inte sotet, dammet, smutsen
inte heller hemgången med musklerna
skälvande i kramp och ögat urgröpt
av nätters vaka,
inte heller valkarna,
som var förnedring.
Nej, det var den osynliga nåden
Att få slita ut sig,
den stora favören att få välja,
där val ej fanns.

Vad skulle jag göra med fem år till av mitt liv. Skulle jag bråka mer. Eller ta vara på varandra. Som det heter. Kvalitetstid. Ändra på saker som jag ångrat. Eller göra nya saker som jag får ångra. Börja med Atkins-diet. Det vet man aldrig. Förresten, hur många mellanöl går det åt, räknat på fem år?

4 kommentarer:

  1. Rakt in i hjärtat på ett working class kid...

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jag har röstat på vänsterpartiet i mina båda val och kommer från en bruksarbetarsläkt. Jag tycker det du skrev var fint och man blir ledsen när man tänker på det. Och bitter. Tyvärr uppfattar jag det alltför ofta som att vänsterpartiet vill göra arbetare bittra, och avundsjuka, känna sig missnöjda med sina liv. Det tycker jag är en dålig gärning.
    Det fanns en kampanj förut som hette nånting med "Överklassen mår bra - hur mår du?". Den retoriska frågan syftar såklart till att arbetarklassen ska känna efter och komma på att den inte mår så bra. Är vi socialister nöjda då?
    Jag efterfrågar något mer konstruktivt än denna gamla avunds-socialism.

    SvaraRadera
  3. Jan Myrdal skrev på sextiotalet att socialismen har vi för köttbullarnas skull (och bifogade ett köttbullsrecept). Tanken var, om jag minns det rätt, att alla ska få leva det goda livet, inte bara överklassen. Och att det är det som är idén med socialismen. Om Ung Vänster lanserade parollen "Överklassen mår bra - hur mår du?" så tycker jag att det kan tolkas som att vi på basplanet också vill må bra och att det goda måendet inte ska vara begränsat till dem som har mycket pengar. Som vanligt känns inte det som "avundsjuka" utan mera som rättvisa.

    SvaraRadera
  4. Problemet är att "det goda måendet" är så otroligt flytande. Jag skulle säga att det nästan bara, i Sverige, har med perspektiv att göra.
    Vad var ett gott mående på 1800-talet? Vad är ett gott mående utanför Kinas storstäder? Vad är ett gott mående i "Svenska hollywoodfruar"? Det är inte ett dugg värdefullt att snegla på överklassen om man ska definiera sin bild av gott mående. Tvärtom är det en fälla som gör att vanligt folk aldrig ska få känna sig till freds...

    SvaraRadera